Kvar att göra inför jul är:
Julköttbullar, ska prova Ernst variant i år, med mycket kryddpeppar. Brukar annars vända köttbullarna efter vissa tider flera gånger i ugnen. Men, det är bökigt så jag hoppas att det ska bli bra ändå.
Panforte ska provas för första gången.
Två sorters sill.
Rocky Road Fudge. Say no more.
Griljera skinkan.
Janssonsfrestelse.

Har ni något måste till julen som ni rekommenderar?

Julklappstips

till 3-6 åring.
Spelet Kalle i Sysselstad rekommenderas varmt.

Flickorna fick det i lite tidig julklapp av Elin och de älskar det och jag med! Vi spelar det så gott som varje kväll.

Samtliga spelare samarbetar vilket gör att man slipper gråt och skrik av den anledningen. Däremot ska det förstås alltid tjafsas om vilken figur man ska vara.

Man kan spela 2-4 spelare och spelet går på cirka 15 minuter.

Ett bra avslut

...på året, med Limeglasstårta.

Det nya året

...ska smaka gott hoppas jag. Vad passar bättre än att fira det med denna förrätt?

Faller

Saker faller på plats.
Inte bara snön utan även skolarbetet.
Begåvningstestning av barn, utredande samtal + tenta ligger numer bakom mig.

Pust.

Nu kommer mer tid.
Som ska ägnas åt barnen förstås.
Vi ska jula, dvs. pyssla och baka och stöka.

Kanske borde jag inte ha någon blogg eftersom jag uppdaterar så sällan.
Men samtidigt vill jag låta den spegla mitt liv och just nu finns det inte utrymme för den.
Och inte får några tankar alls förutom de mest nödvändiga. Livet spinner på, i form av vardag med skola, hushållsarbete och barn.
Längre ner hamnar djupa tankar och funderingar.
Det är som att min hjärna rationaliserar och stänger av den mer djupsinninga delen och mer går på rutin. Tur är väl det.
De många måstena flyter på fint och jag hinner med mina barn, för att jag sätter dem främst och till exempel prioriterar bort ett välstadat hus.

Kan man älska för mycket

Faktiskt så är jag tacksam för mina ungar, en gång per dag, minst.
De är så kloka och förvånar mig ständigt med frågor, kunskap och uttryck.
Esmeralda frågar ofta om man kan älska någån för mycket, och jag svarar alltid, nej, det kan man inte, kärlek är en härlig och fin känsla.
Tids nog, om sisådär tio år, får hon veta att det är en sanning med modifikation.

Tentadags igen.
Denna gång än mindre förberedd än tidigare gånger.
Allmänt har vi mindre tid "ledigt" innan tenta och sedan gick det ju bra för mig på den tidigare tentan trots mindre plugg...motivationen sjunker.
Allting är måste-klara-av-saker denna termin. Annars får vi inte gå ut på praktik, vilket vore väldigt olyckligt.
Vart jag kommer hamn vet jag inte än, har hört av mig till några ställen utan napp.
På flera ställen där det borde finnas psykologer är tjänsterna vakanta.
Olyckligt nog.

Just det...

Jag sade till min syster i helgen, att numer finns varken några tankar på hus eller barn.
Det har varit så mycket att allt fokus legat på att klara av dagen med skola och barn.
Tempot lugnar ner sig aningens hela tiden och efter nästa fredag då vi har tenta ganska mycket mer.

Det fina med att ha barn och plugga är att man får en ordentlig vila och återhämtning från studier. Då jag pluggade utan barn tänkte jag mig alltid att plugga under helger osv. Men många var gångerna då det aldrig blev av, något kom emellan och på det följde dåligt samvete och en ständig tanke på studierna.
Nuförtiden vet jag att jag bara kan plugga när jag bokat in det väl, alltså normalt inte om kvällar eller helger om det inte är precis innan tenta. Annars sker alla studier på dagtid och det känns väldigt befriande.

I kväll ska jag göra ärtsoppa, från grunden, för första gången. Hade jag haft en kamera hade jag återkommit med bild.

Flott fredag

Idag började dagen flott med amerikanska pannkakor, lönnsirap och blåbär. Och den fortsatte lika förnämligt med att barnen cyklade till förskolan och jag promenerade.
Nu är jag fulltankad med värme och ljus igen.

Nu sitter jag i skolan och ska lyssna till statistik. Inte lika flott det inte.

På sätt och vis

...längtar jag tillbaka till det gamla inlägget, eller snarare tiden för det.
Speciellt som jag sitter är dagen före tenta. Det har aldrig känts så här dåligt inför en tenta någongång och på det läggs hårdaste rättningen på hela institutionen. Att allt denna termin dessutom är måste-klara-av kurser spär ytterligare på spänningen, eller ångesten... Om vi restar med en endaste fjuttig poäng till nästa termin får vi inte gå ut på praktik och det vore väldigt olyckligt om min odisciplin skulle vara orsak till senare examen. Ej giltigt skäl enligt min mening.

Jag måste tro att det ska gå.
Det kan ju göra det.

Jag saknar sommaren, även om jag är fantastiskt tacksam över den vackra inledningen på hösten.
Men värme, ledighet och bad dagarna i ända kan jag inte nästan få nog av.
Speciellt inte en sådan här grå dag när man knappt ser till grannen.

Det kostar att ligga på topp

Nyss hemkommen från en stor shoppingrunda.

Linfröolja, kikärtsmjöl, kokosmjöl, mandelmjöl, vaniljpulver, tamari samt råris följde med hem.

Ja, vi ska bli nyttigare nu. Och mer äkta.

Byta ut lite kolhydrater mot bättre kolhydrater (barnen och Ian) och försöka hitta ersättning för kolhydraterna (jag).

Den enda gången jag absolut, verkligen måste äta kolhydrater till mat är då det är kalops.

Man måste sikta långt för att kunna komma långt.
Eller halvvägs.

Puss påre Storfeskarn

Han har sån tur Ian. Medan en själv kämpar i motvind glider han på räkmacka.

Samma sak vad gäller fiske. Min bror han knappt börja fiska innan Ian drog upp denna Gädda.

På typ första gången han fiskar ever.

Vi andra fick nöja oss med fisk så liten att till och med katter skulle rata den.

Fast en sak har jag haft väldigt tur med. Och det är med min fina man.

Grattis till er!

Som om Julius (min purfärska, supersöta systerson) i sig inte vore nog.
Två av mina nära vänner är gravida!

Det enda som skulle göra det värre vore om en en bröllopsinbjudan trillade ned brevlådan.

Avundsjuk? -Inte, jag inte.

Svåra att lägga ifrån sig

Har två  boktips att dela med mig av.

Båda beskriver livsöden där huvudfigurerna får lida mycket.
Jag tycker om att läsa om livet, och då särskilt om det svåra i livet.
Kanske är det en fördel om man vill bli psykolog. Att inte tro att livet är något annat än just svårt för de flesta, och ännu lite svårare för några. Om mönster som kommer igen.

Snarare än att läsa om när en mördare jagas väljer jag skönlitteratur. Även om mordutredningar också är avkopplande ibland.

I alla fall.

Läs dessa:

Vinteräpplen. Vilken debut av Josefine Sundström! Utspelar sig i grannorten till mina rötter, i Österbotten, Finland. Där inte är int.
Nu förstår jag varför farmor ansåg det vara så viktigt med att alltid se respektabel ut. Att vara klanderfri. Som oäkting var hon från födseln nedsmutsad och bespottad. Älskade Lilla farmor.

Kriget är slut. Morgan Allings självbiografi. Har kommit halvvägs men har redan gråtit flera gånger. Och blivit förbannad och förtvivlad minst lika många.

Stolt Moster igen!

Ja, nu är jag stolt moster igen och stolt syster till Sofia som skapat en till liten kejsare. Just som jag trodde att hon inte skulle ha fler barn berättade hon att hon var gravid. Och jag är mycket glad över det.
 Längtar så efter att snosa Julius i nacken. Dra in doften av bebis. Har sett honom på bild och han är mycket söt och har gosiga kinder!

-------

Jag minns det som igår, samtidigt som det känns som evigheter sedan mina egna var yttepyttesmå.
Såklart att min nyaste systerson framanar en stor bebislängtan. Att mina just nu inskolas på förskolan spär också på det hela.
Hur länge orkar jag hålla ut tror ni?
Det finns en del fördelar med att vänta lite innan vi slutar göra det omöjligt för äggen att fästa.
Praktiska fördelar, ekonomiska fördelar- men säg - när har de hindrat barn från att komma till världen?

Till min fina

Längtar och längtar till torsdag. Många frågor får ett svar. Oavsett vad- lika underbart!

Jag får trösta mig med att det finns dem som längtar mer.
Puss på er och lycka till!

Men jag då?

Ett nytt kapitel i familjens liv är påbörjat. Förskolestart. Insklolningsdag nr 2 fortlöpte smärtfritt ända tills det var dags att gå hem. Esmeralda ville stanna och äta där. Efter viss övertalning cyklade vi hemåt mot makrill i tomatsås.

Mentalt har jag varit inställd på detta i flera år, att dagen skulle komma, och att den är oundviklig. Och allt kändes rakt igenom rätt och riktigt. Till och med bra. Men så igår, första dagen, brast mitt hjärta. Snälla, låt dem vara hemma till skolstart. Vem, ska någonsing, kunna ta hand om dem bättre än jag och Ian?

Inte att de inte gillade stället eller fröken. För det gjorde de med ens och allt har löpt som en dans utan snav.
Men- jag då?
Ska jag plötsligt inte veta allt om dem, kanske inte ens mest?
Vem ska hålla om och trösta?
Vem ska skydda och sätta gränser?
Någon annan, som är duktig på det, förhoppningsvis, men inte är det jag.

Att vi har kunnat vara hemma denna tid, i sammanlagt 51 månader, med barnen är det bästa vi gjort. Att det inte blev någon förskolestart i januari har fallit väl ut. Nu är barnen redo.

Och det är ändock det viktigaste.

Stånk

Jag sitter fast. Vill i väg. Hoppa över hindret, ta genvägen, bara var där. I mål.
Trött på att bo i ett hus med oändliga renoveringsbehov som vi vet att vi snart växer ur.
Vill skita i måste-uppgiften-om-jag-vill-fortsätta-programmet. Den är så tråkig. Den är så december 2010 och ingenting jag vill syssla med idag.

Nu vill jag måla om bänksoffan, skrivbord, plocka blåbär. Läsa goda böcker innan allvaret kommer. Finna det där huset med stort H (utan fukt i källaren eller surkart till grannar).

Tiden ger lust

Sommarkvällen är ljus och vacker med sina slöjmoln.
I det alltför varma sovrummet sussar tre klibbiga älsklingar.

Jag sitter med en kopp te och hemskrivningsuppgiften som ska vara inne imorgon (som vi fick i början av maj) samtidgt som jag belönar mig med slösurf emellanåt.

Övertiden är slut. Nu finns den fria tiden.
Tid för tankar, tid för lust.

Inte så att inte tiden fylls med liv och arbete.
Men livet är spontant och otvunget.

Imorgon funderar jag på att ta med picknickkorgen och gå kanotleden med ungarna. Vi kan ta med blom- och fågelboken och lära oss arternas namn. Vi kan andas frisk luft och titta på bävrarnas verk.

Men regnar det hoppar vi nog i vattenpölar istället.

Men vad gör det om hundra år?

Tre månaders ledighet med barnen väntar. Yey!
Visst har jag stora förhoppningar om att uträtta storverk, eller snarare få en del arbete kopplat till huset och gården gjort, men med barnen har jag också fått en mer avslappnad hållning till det ogjorda.
För hälften av punkterna lär finnas kvar på att-göra-listan till nästa år.
Men vad gör det om hundra år?

Huvudsaken är att vi käkar massor av glass och får sand mellan tårna.

Tekopp för mina små

Jag och Smaragden stannade tvärt till när vi gick förbi Bosättningen i stan. I deras fönster stod nämligen en massa fina muggar från Rörstrand med Emil och Pippi motiv. Muggarna passar prefekt till mina tedrickande töser.
Det blev inget köp då, men, det är bara en tidsfråga. Först måste vi välja motiv.
Jag gillar nog äggplockande Ida bäst.

Estoy enamorado de ti

Saknaden efter Ian har förenat mig med saknade känslor av förälskelsens pirr.
Inte så att jag tänkt på att jag saknat känslan, utan mer att jag är ytterst tacksam över att få uppleva den igen, gentemot mannen i mitt liv.

Åhhh- vad härligt det är.

Må han hinna i tid

...till flygplatsen!

Efter åtta dagar utan Ian saknar jag honom väldigt mycket.

Uppdatering: Han ringde två i natt och berättade att han var vid gaten, som om att han läst mina tankar, eller snarare kanske känner mig väldigt väl.

På span efter det djupa

Vardagen har slukat mina tankar. Allt som måste göras görs och det som skulle behöva tänkas glöms bort.
När jag sätter mig för att skriva kommer inte längre några ord ur fingrarna, de är som bortblåsta, för att de aldrig funnits där.
Praktiska planeringstankar eller tankar om det stora och lilla, livet, döden, mål, lust, skräck- spelar det någon roll?
Ja, det bör finnas en slags jämnvikt dem emellan. De djupa tankarna bör ges utrymme. Men hur?
Det enda som lockar fram dem är tiden som är över.
Och vart finns den?

Pappa i huset befinner sig på andra sidan Atlanten, i sina fäders omgivningar för att ta adjö av sin farfar som lämnat för den sista vilan. Que en Paz descanse.

Pappa saknades redan innan han åkt och saknas än mera nu. Två dagar avklarade, sex kvar innan han kommer hem. Vi tänkte få en massa gjort för att överraska honom. Jag har redan hunnit med att köpa kompost och en ny grill. Mer att göra är att tvätta bilen och att fixa det sista i barnens rum som borde har gjorts innan jul.

Nu ska jag plugga inför tentan imorgon. Har inte blivit något av med det eftersom jag latade mig hela påsken då jag planerat studier för igår och idag. Önska mig lycka till!

Inferno

Det här är sevärt för oss alla- som medmänniskor och anhöriga.
För alla känner vi nog till någon med ett psykiskt funktionshinder.

Verkligheten lurar runt hörnet

Dagarna har varit långa. Tröttheten har hållits på avstånd, fram till i måndags då huvudvärken och sömnigheten blev mitt sällskap.

Att allt är intressant och verklighetsbaserat gör det lättare att glädjas trots gäspningar. Vi har besökt allmän psykiatrins öppenvårdsmottagning och fått en inblick hur psykologer arbetar. Och jag blev inspirerad- inte avskräckt eller uttråkad- vilket känns riktigt glädjande. Psykolog känns fortfarande helt rätt.

Idag ska jag genomföra en manualbaserad intervju med en fiktiv patient (en från termin 9 spelar) för att kunna diagnostisera denne. Det känns läskigt, men också otroligt spännande. Jag kommer att utföra en uppgift som i framtiden kan bli aktuell- istället för att bara dunka in en massa teorier.

På låtsas är skönt när det är jobbigt

Vi leker psykologer i skolan just nu. Utifrån fallbeskrvingar ska vi diagnostisera, diskutera etiologi (orsak), ge förslag till behandling samt göra en prognos.

Just nu sitter jag med Kristian, 6 år och misstänker sexuella övergrepp.
Vad skönt det känns att det bara handlar om ett fiktivt fall.

Dag 12 – Något modigt jag gjort

För mig är mod att besegra sina rädslor, att trotsa risken för negativa konsekvenser och sedan stå upp för det.

Visst skulle jag kunna ses som modig som fött båda mina barn utan någon som helst bedövning, men jag skulle snarare kalla det för självplågeri, envishet och dumdristigt!

Jag och Ian var modiga som valde att behålla det växande lilla pyret (Och tack Gode Gud för det!) trots vår unga ålder och att ingen av oss hade jobb eller egen bostad, eller så var det egentligen dumdristigt men blev modigt eftersom det har gått så bra.

Många av de handlingar som eventuellt skulle kunna kallas modiga balanserar på randen till dumdrisitghet. Fast kanske är det alltid så med mod- eftersom man aldrig har svaret förrän efteråt?

Var det en bortkastade insats eller en med ett väldigt gott resultat?

En gång var jag modig utan att någonting blev särskilt mycket bättre- däremot fylldes hela mitt inre med stolthet och en stark känsla av att jag gjort det rätta.

Inom politiken förekommer det mer eller mindre fulspel och denna gång var en av mina kollegor på väg att manövreras bort med hjälp av härksartekniker. Denna person hade av valbergedningen petats ner och en annan  istället hisstas upp- till synes utan förklaring grundad på prestation. Jag ställde mig upp och ifrågasatte medan alla andra satt tysta, fastän det att jag i efterhand vet att några tyckte som jag. Att jag inte fick något gehör är en annan femma.

För roligare träning

För första gången på väldigt länge är det jag helst önskar mig träningsrelaterat.
Jag vill ha:

Kettlebells och andra träningsredskap

Träningskläder

Det får bli när inte tågresorna suger ut hela bankkontot.



När allt blir ingenting

Jag skulle kunna skriva så mycket; om bakade bullar, planterade penséer, trötthet, skolan, vårkänslor, Libyen, träningsglädje och en massa annat...men jag har inte haft lust.

Hoppas att en fräschare blogg ska inspirera.

-Nej tack, en chokladbit räcker!

Jag skulle ha börjat för länge sedan med hälsosamt ätande, men det har inte gått. Men så läste jag ett inlägg av Olga om motivation och tänkte efter- vill jag verkligen förändra mina vanor, vill jag leva sundare och förhoppningsvis också förlora en del fettprocent? Ja, jag vill det, trots att jag är normalviktigt och i många andras ögon anses för normal för att bry sig om min kropp.

Men jag vill ha kontroll, jag vill inte trycka i mig 150 gram choklad eller massvis av fikabröd på kalas och sedan må illa och tänka- varför åt jag så mycket. Jag vill kunna äta en bit chokladtårta och nöja mig med det- och vet ni? Det är precis vad jag gjorde igår när vi firade min mors födelsedag. Och i fredags åt jag endast en 13 grams kexchoklad och sedan ingenting mer.

Jag är stolt över mig själv och trodde a l d r i g att jag skulle fixa det. Nu forstätter jag på samma spår några veckor till...så får vi se.

Menskopp!

Jag hade länge hört talas om den, men varit lite tveksam till att det skulle funka och framförallt fungera bra, men när jag ramlade över ett köptillfälle slog jag till och köpte Mooncup. Och jag är väldigt nöjd. För första gången känns inte mens äckligt och kladdigt, det jag ser av den är när jag slår ut den. Sen är den väck. Man slipper illaluktande använda mensskydd i papperskorgen!

Testa ni med

Martin finns alltid där...

...för de åsidosatta, alltid i opposition mot orättvisor.
Vi behöver Martin.
Kärleken behöver Martin.
Sexualiteten behöver Martin.
De utförsäkrade behöver Martin.

Jag behöver Martin.
Han tillgodoser mina behov och får min puls att stegras.
Word, Martin.

Mitt ifrågasättande

ADHD?

...har blivit större sedan jag blev tillsammans med Ian men framförallt sedan jag började läsa på universitet och insåg hur lätt det var att bedriva forskning utifrån sin tro och också få det bekräftat.

Tidigare hade jag ingen aning om att ADHD som diagnos är ifrågasatt från många håll. Jag har tagit den för given. Men nu vet jag bättre...att man inte vet. Sanna Lundell har skrivit så bra om det. Det handlar inte om att betvivla symtomen utan en kritik mot att med nödvändighet diagnostisera allt som avviker från det "normala".

Många gånger tror jag att diagnoser är av ondo. De cementerar personen, får den stämplad och placerad i ett fack; sådan är han. Den berövar såväl frihet som ansvar från personen, som om att allt är skrivet i sten. Tyvärr är diagnoser mer eller mindre en nödvändighet för att få resurser i t.ex. skolan (även om det inte finns ngn lag som säger så). Barn och vuxna bör få stöd och hjälp utifrån behov- inte utifrån diagnos på ett papper.

För föräldrarna kan säkert en diagnos underlätta en hel del. Man får ett namn på det, en orsak till sitt barns svåra beteende. Precis vad gäller den drabbade, så befrias också föräldern från ansvar. Därmed inte sagt att föräldrarna bär ansvaret för symptomen (även om de i vissa fall alldeles säkert är bidragande orsaker)- men däremot blir det lätt att hänvisa till diagnosen.

Det finns inte endast en sida av forskning och åsikter, utan alltid flera. Bilda dig en egen uppfattning utifrån flera perspektiv och godta inte endast det du får presenterat för dig.

Våren- jag har skymtat den!

Att i gryning cykla til tågstationen är nära på magiskt.

Efter att ha famlat i mörkret ser jag nu vart jag cyklar och bilarna ser mig, inte magiskt, men väl skönt.

Men vetskapen om att våren faktiskt näramr sig, att vinterjackor snart är ett minne blott, att träd snart stå i blom och det enorma energipåslag som kommer av ljuset gör cykelturen till en närmast andäktig upplevelse.

Hallelulja!

Dag 11 – Mina syskon

...är många till antalet och för mig en stor del av mitt liv.
Sofia och Richard har jag växt upp med. Gabriel & Cecilia är tillkomna från mamma och Julia & Cajsa från pappa. Det blir sex till antalet och i ålder skiljer det 27 år mellan Sofia och Cajsa. Det är en fin brokiga blandning av syskon, ungefär som Gott & Blandat och något jag är oerhört tacksam för. Känslan av att ha en stor nära familj ger stor trygghet och kärlek. Förmodligen är det också därför som jag har svårt att nöja mig med två barn, även som jag försök försöna mig med den tanken.

Som vi växt upp tillsammans känner vi också varandra väldigt väl, Sofia, jag och Richard. Vi vet hur vi har varit och hur vägen lett fram till de vi är nu, vi känner till varandras tillkortakommanden och styrkor- vilket skapar en kravlös och kraftfull relation. En relation som inte behöver gödslas särskilt mycket eftersom grunden är så väl preparerad. Att de alltid finns för mig litar jag blint på.

Mina övriga syskon är som grädde på moset, även om relationen inte riktigt är som en regelrätt syskonrelation av förklarliga anledningar. Vi har inte växt upp tillsammans, de har inte sett mig växa upp, från den blyga tjejen som gömda sig bakom mammas kjol via en svartmålad sökande 14-åring till den jag är idag. Däremot har jag sett dem växa upp- men ur ett annat perspekltiv, inte som shyster utan mer som...moster kanske. Jag hoppas innerligt att relationen till de yngre syskonen med deras (och min..hmpf....) ökade ålder kommer att bestå och fördjupas.

All kärlek till mina syskon!

Jag är på väg

...mot att försonas med livet. Ångesten har sedan barnsben varit min ständiga följeslagare. Inte så att den handikappat mig- den har varit hanterbar och jag har blivit allt bättre på att göra det bästa av den. Tanken på att överleva är fortfarande skrämmande, men jag inser samtidigt att det inte måste innebära döden.

Det händer just nu mycket som framkallar funderingar av de djupare slagen på olika håll i mitt liv;  jag har precis avslutat en kurs om åldrandet och döden plus att jag också börjat gå i psykoterapi. Dessutom har jag precis läst ut en bok om existensiell psykologi; Bara detta liv, vilken har en del träffsäkra formuleringar om det viktiga i livet och om det val man alltid har- hur man förhåller sig till livet.

Vi kan inte välja hur livet ter sig, vi kan inte välja bort sjukdom, olyckor, död och andra motgångar- men däremot kan vi välja vad vi gör med dem, hur vi väljer eller inte väljer (vilket också är ett val) att förhålla oss till det.

Min ångest är också en ständig påminnelse om livets förgänglighet och en påminnelse om allt det jag är tacksam för. Och jag är oändligt tacksam för det jag har...och faktiskt väldigt sällan är det som jag önskar något mer.

Men ibland vill jag blunda, dra ned skygglapparna och inte se livet i vitögat. Men vem lurar jag? Vem vinner på det?

Jag är herre över mitt liv, den enda korta stund som jag lever här på jorden och jag arbetar mot att leva det fullt ut, leva som jag vill och inte som man bör leva.

Tre av de viktigaste i mitt liv. Underbara älskade.

Dan Stiwne:

"Det heroiska ligger i att leva fullt ut trots vetskapen om att det goda inte går att behålla, att lyckan inte låter sig spärras in, att mening inte består och i vetskapen att man alltid bygger upp nya skal av >>ond tro<<."

För söta sakers skull

Tränar, det gör jag gärna, lika gärna som jag äter gott (oftast = onyttigt). Det allra svårtaste är som sagt sötsaken til teet på kvällen. Det verkar inte bättre än att någon motivation inte finns. Därför får ni ofrivilligt bli mina medhjälpare. Ni ska få koll och se så att jag inte fuskar.
För om något så är det just om det, det handlar om. Om vanorna, om att få goda vanor där inte något sött är ett måste utan något helt och hållet självvalt. Något jag inte riktigt tycker att det är även om jag oftast under några sekunder överväger intaget av det söta... Endast fredag och lördag ska jag äta lite sött, något sött och inte svulla (OBS) och jag startar omedelbart.
Det lät bli tidiga sänggåenden ett par veckor framöver...

Här är min mått i slappt tillstånd 27/2:

Midja: 75,5 cm
Buk: 88 cm
Rumpa: 104 cm
Höfter: 104 cm
Lår: 62 cm
Överarm: 28,5 cm

Uppföljning är tänkt att ske om ca. en månad, kring den 27/3. Om jag glömmer, får ni påminna mig.

Bara vara

Jag och min Bibbi på kalas för Albin och Ina i januari.

Umgänge med vänner, brödbakande, badhusbad, kalops!, Box och Solsidan- helgen har varit god och vilsam.
Imorgon blir det plugg och kanske lite träning på det.
Livet är skönt nu.

Tårtan

Såhär blev Eniltårtan till Adelinas 2-årskalas. Hon blev mer än nöjd och jag med.

Mamma och lillasyster C ska äras för den fina frihandsmålningen av Emil!

Note to self (and everyone else):

"Om man vet vilka värden man är beredd att dö för, vet man även vilka värden man är beredd att leva för."



Kan vara bra att påminna sig om när man är mitt inne i ett ekorrhjul av arbete och pusslande eller som bekräftelse av de prioriteringar man gör, om det så är att välja att stå tillbaka ekonomiskt för att få mer tid med familjen eller att gå långa skogspromenader och då välja bort något annat.Vad som är viktigt för mig, behöver inte vara viktigt för dig.

Det var inte igår utan rättare sagt fem år sedan

Har börjat träna, på i form som alla andra, och det är bra. Jag är bra!

Kört box och det är svettigt. Första gången funderade jag allvarligt (under uppvärmningen) om allt stod rätt till med mitt hjärta- jag var helt slut! Om något så gör det och mina under hösten tillkomna kilon mig motiverad.
Och sedan har vi Olga också-shit vilken inspiration!

Mitt mål är att forma kroppen, bli starkare och få kondis. En viss viktnedgång hoppas jag också på men vad gäller den biten handlar det klart mer om kosten. Och där har jag problem. Äter hur bra som helst på dagarna- men faller dit om kvällarna, utan att egenligen vara särskilt hungrig. Jag måste helt enkelt bryta ovanan med något sött till kvällsteet.
Har en helt annan inställning nuförtiden, "det är aldrig kört", dvs. även om jag "syndat" så är det bara att i övrigt fortsätta med goda, sunda vanor- något som ändå bådar gott. Istället för som tidigare då det var "allt eller inget".

Jag hoppas på resulatat men inser samtidigt att det kräver mer än vad jag satsat hittills.
Men en sak är säker, träna kommer jag att göra och plankor kommer jag definitivt att fortsätta med.

Någon som vill ses? Jag är på, jag lever!

Jag läser skönlitteratur igen och har bakat mitt första bröd på snart ett halvår.
JAG och (inte endast) Ian lagar mat. Och då inte bara de enklaste och snabbaste varenda gång.
Livet är tillbaka.
Åtminstone för en stund.

Imorgon ska vi plantera frön är det tänkt. Eller kanske i övermorgon.
Förutom de självklara tomaterna blir det nog paprika, chili, gurka, majs (jag gör ett förösk till med dem) och en massa örter.
Resten (squash, morötter, sallad och rädisor) sätts direkt i landet.
Har ni något tips på något annat vi kan prova på nu när vi har växthus och allt?

Dag 10 – Min uppväxt

De första åren av mitt liv bodde vi i stan. På Villagatan 18, i ett hus som pappa och mamma totalrenoverade. Sofia, min storasyster var åtta är när jag föddes. Det lär ha varit tufft att få en lillasyster med klump-och droppfot, laktosintolerant och med lapp för ena ögat (jag skelade kraftigt, nu endast något). När jag var ett år, tre månader och dagar kom brorsan, Richard. Vi syskon hade under hela uppväxten en mycket nära relation.
Jag följde med Sofia på massor av upptåg redan från tidig ålder. Och jag älskade det. Framförallt föredrog jag att umgås med äldre personer, hos dagmamman i lekparken satt jag ofta och lyssnade på vad dagmammorna skvallrade om. Otroligt nyfiken var jag, hade stenkoll på var allt fanns. Richard och mina kusiner Daniel och Josefine var mina blodsbröder. Vi hängde ofta och hittade på de galnaste upptåg.
När jag var 5 år flyttade vi ut på landet, till ett nybyggt hus. Där ute lektes det. Vi cyklade runt, undersökte skogen och byggde kojor, vi utforskade (och badade olovligt i) bäcken...
I ettan blev jag kompis med Elenor, och hon är en av få jag har kontakt med sedan skoltiden. Vi umgicks mer eller mindre hela skolåren. Förutom henne hade jag några andra kompisar i låg- och mellanstadiet; Josefin, Per och Patrik och sedan brorsans alla kompisar förstås. Vi var en hel del ungar som bodde ute i Nyhyttan/Knallas/Snickarbo och det var härliga år.
När jag var 9 år skildes mina föräldrar. Jag minns inte särskilt mycket från skilsmässan. Vi barn bodde, tillsammans med pappa, kvar i huset. Min storasyster fick ta mycket ansvar, tillsammans med mormor och farmor & farfar som agerade barnvakter när pappa jobbade natt.
På fritiden simmade jag fram till femman, jag var duktig på ryggsim, men nöjde mig inte med något annat än vinst vilket gjorde att jag, efter några andra och tredjeplatser lade ned simmandet.
Jag har alltid haft lätt för skolan och legat längst fram i alla ämnen. Utanför klassrummet kunde jag dock vara väldigt busig och hänga med på upptåg, ofta med killarna. Jag var aldrig med i något av tjejgängen, för att jag inte ville det. Det var enklare med killar.
I åttan började jag måla mig svart kring ögonen och umgås med mer "rebelliska" klasskompisar. Det varade just ett år, sedan var jag tillbaka i mitt hjul igen. Jag gick ut högstadiet med alla MVG utom i träsljöd och teknik...ämnen vilket det nästan var omöjligt att få MVG för tjejer...
Under det första året på gymnasiet hände det massor av saker, så mycket nytt och framförallt den första terminen. Jag fick nya kompisar och vi gick ut och festade nästan varje helg. Till slut blev det nästan destruktivt och för mycket. Vilken tur då att jag träffade Ian, för sedan dess har jag varit hyfsat skötsam...

Det blev långt och översiktligt, men ungefär så var det.

Hur överlever man livet?

Vi läser om åldrandet just nu. För min del har det startat på de flesta fronter redan.
Inget jag blir deprimerad över.

Tanken på att mista mina farfar, mormor, föräldrar, syskon, min man och mina barn gör mig däremot skräckslagen.
Fast det behöver inte bli så.

Livet har oftast, men inte alltid, sin gilla gång.

Kursen har inte gjort mig rädd för att leva, utan för att överleva.

Vilken tur att det är tenta nästa fredag och all kunskap stuvas om och placeras svåråtkomligt i hjärnan.

Vilken tur att jag snart börjar i terapi. Jag längtar. Vilken ynnest. Bedömningssamtal är den 8:e februari. Hoppas vi klickar.

To more than I can be

Det här är egentligen Richards låt.
Nu lånar jag den lite.

Ian- vad vore jag utan dig? Te amo.

You raise me up, so I can stand on mountains;

You raise me up, to walk on stormy seas;

I am strong, when I am on your shoulders;

You raise me up... To more than I can be.

- Josh Gorban

Utan dina andetag

Jag kan inte ens gå

utan din luft i mina lungor

jag kan inte ens stå

när du inte ser på

och genomskinlig grå

blir jag

utan dina andetag
- kent

Optimering och selektering

Hur gör man för att bara göra det som viktigt.
Hur gör man för att sålla bort det som är oviktigt?
Att sluta ödsla tankekraft, planerande och energi på det som inte ger något.
Måste man komma till en punkt där allt rinner över?
Många gånger anstränger jag mig väl mycket för saker som egentligen inte spelar någon roll. Speciellt för att komma i tid till saker och ting. Att komma försent är något av det hemskaste jag vet. Jag avstår hellre från att komma helt än att komma försent. När jag fick mitt första sommarjobb, genom kommunen, på Returen försov jag mig första morgonen. Alldeles totalt. Katastrof. Vilken ångest jag fick. Vad gjorde jag då? Ringde mig sjuk såklart.

Politken- ska jag fortsätta med den? Jag kan inte påstå att jag ger så mycket som jag skulle vilja, men energi stjäl den ändå. Är det värt det? Får jag något tillbaka, jo, visst får jag det, kunskap och gemenskap. Men det går att få på annat håll också.
Men varför gör jag det? Av pliktkänsla? Jag är en otroligt pliktskyldig person som så långt som möjligt lever upp till mina åtaganden.
Egentligen skulle jag vilja engagera mig i flyktingfrågor, i internationella frågor. För det är det som står mig allra närmast hjärtat. Särskilt mycket av de frågorna blir det inte inom politiken där jag finns.
Inte för att jag inte brinner för landstingsfrågor. De är otroligt viktiga. Att Landstinget är till för alla, icke-vinstdrivande med god kvalitet och låga avgifter. Men Landstinget och politiken i stort är också otroligt byråkratisk och trög. Jag vill se på snabbare resultat. Mitt tålamod har blivit bättre sen jag fått barn, men fortfarande är jag en otålig person. Känna att jag, just jag, faktiskt kan göra skillnad. Den känslan går många gånger förlorad när man sitter på Landstingsfullmäktigemöten.
Nu har jag kommit med i en ny konstellation, Södra Dalarnas Häslo- och sjukvårdsberedning. Ett mindre forum som kommer att ge mig mer och där jag också kan bidre i större utsträckning.
Kanske är det i ett annat forum som jag kan ge mer? Som jag mår bättre i, som jag kan se direkta resultat i? Som jag uppskattas mer i?
Jag får se tiden an. Utvärdera det hela i sommar.
Men samtidigt har jag åtagit mig ett uppdrag som representant för väljarna- plikten framför allt?


Nu ska jag prioritera rätt för dagen och välja sängen.
Nattuggla som jag är sitter jag gärna uppe till ett-två på nätterna.
Ohållbart.

Favoritnalle

Pino, författad av Eva Pils och Agneta Norelid, är en favorit hos Adelina. Det har precis utkommit flera böcker om nallen och hans vänner. Böckerna passar jättebra efter pekböckerna och innan de längre böckerna.orkas med. Såg också att man på UR:s hemsida kan se flera Pinofilmer!

Dag 9- Min tro

är självklar men otydlig.
Om jag är mer kristen är något annat vill jag dock inte påstå. Desto mer jag varit i kyrkan och deltagit i dess verksamhet, desto mer har jag insett vilket stort tomrum de fyller upp. Vilket behov det finns av dem. De gör en enorm samhällelig insats. En stor insats för de utsatta.
Jag kan inte säga att jag tror på Gud men jag älskar kyrkor och stämningen som infinner sig där.
Jag delar mycket av den Svenska Kyrkans värderingar. Om att vända andra kinden till, om att ge till de som har mindre.
Jag vill tro på en högre makt, på ett öde...
Och varför inte? Det finns så mycket vi inte vet.
Så mycket som det inte finns forskningssvar på.

Jag vill tro.

Martin gör det igen!

Inte bara att han ser väldigt bra. En av de snyggaste karlarna förutom min egen då.

Utan han skriver också como un Dios!

Ibland får han till fullträffar som gör att jag tappar hakan.
Han ärlighet, skrivandet utan krussiduller, ofta om saker som vi hellre lindar in än fläker upp.
Och ibland om saker som vi knappt vågar tänka.
Idag gjorde han det igen. Läs om kärleken- om när kämpandet för "kärleken" borde överges.
Träffsäkert och vackert.

Det går aldrig att pussa sitt barn för mycket

om det handlar om en vanlig förälder- barn relation.

Jag och pappa pussades upp i hög ålder, åtminstone till jag var 22 år, när vi sågs eller sa adjö. Sedan slutade vi. Varför vet jag inte, kanske för att jag själv fick barn då.
Likadant var det med farfar min, som alltid ville ha en puss.
Ingenting konstigt i det. Utan bara en massa kärlek.

Jag pussar massor på mina döttrar och komme fortsätta så länge de vill det.
Men Esmeralda har redan börjat protestera ibland. Och då accepterar jag.

Däremot hoppas jag innerligt att det är övergående!

Mer pussar åt ungarna!

Hopplös trötthet

Att jag aldrig lär mig.
Gick i säng strax före ett igår.
Idag: kraftig huvudvärk och enorm trötthet.
Föga förvånande.
Inte hjälps det av att sambon sitter uppe framför datorn heller.

Tack Gud för länge sovande barn. Som förresten ALLTID sovit om nätterna.

Fast nu spelar det mindre roll.
När tåget avgår okristligt tidigt.

Gäsp.

Idag fyller Adelina 2 år! Älskade lilla apunge. (En av de bästa saker honm vet är att sitta på min höft och samtidgt lapa i sig mjölk...därav namnet.)
Två år sedan jag satt gränsle över bautabollen och kved av smärtan.
Men vilket underbart resultat vi fick.

När jag kommer hem blir det fika. Kladdkakemuffins och kolakakor och skurna chokladkakor.
På lördag blir det riktigt kalas med tårta och full fart.

Gäsp.

Dag 8- Ett ögonblick

Det finns så många ögonblick och är svårt att välja ett enda.

Många första gången händelser är det som jag minns sådär extra tydligt. Som när jag såg Ian för första gången, när jag fick hålla Esmeralda och Adelina i famnen första gången...

Och en del sista gånger också. Beskedet om Morfars död en gråmulen höstdag -97, studentdagen, beskedet om att Farmor lämnat oss och hur jag i spöregn sprang hem till Farfar för att omfamna honom.

Början och slut. Men allt däremellan då? Jo, visst finns ögonblicken också då även om de lätt flyter ihop...till vardag.

Leenden minns jag tydligt. Det bästa som finns är att återkalla ett leende på någon man älskar. Genast sprider sig en varm känsla genom kroppen.

Ett ögonblick är egentligen ingenting. Nog för att de kan förändra allt. Men i det stora är det ändå helheten som är det som spelar roll. Att vara lycklig och tacksam för livet i det stora och inte bara då och då.

Statan Jävlar

Sämsta tänkbara start på vårterminen.

Den avgång jag oftast tar hem från Uppsala som är framme 17.19 i Krylbo är inställd fram till sista januari. Eventuellt längre...
De har tydligen inte vagnar nog pga att de måste kontrollera hjulen och då väljer de att ställa in den avgång då flest reser, då pendlarna reser.
Det var inte ett särskilt lyckat drag för SJ om de är ute efter kundnöjdhet.
Nu får nämligen kunden, inte bara jag, komma hem en timme senare varje dag. Det blir många timmars förseningar fram till den 31:a.

Igår lades ett signalfel och ett lokfel på det. Kom hem 19.20 istället.
Kul Hjul.

- Hur mår du?

- Jorå, jag mår bra.
Som mest får man höra att det varit lite mycket med barnen eller på jobbet eller liknande.

Men hur mår du inuti?

Hur flyger tankarna och hur känns det i kroppen?
Det är inte någonting vi delar med oss av i första taget.
Att tankarna bränner och smärtar, att bröstet drar ihop sig att hjärtat galopperar.
Att tårarna rinner i ensamheten. Du skriker och önskar att allt var annorlunda.
Att allt kan kännas hopplöst utan utväg. Som om att det aldrig kommer bli bättre.

Ibland finns det en verklig orsak, en förlust av någon nära, en raserat förhållande...andra gånger är det inget särskilt.
Kanske lite extra stressande omständigheter bara...lite mycket med barnen eller på jobbet...

Depression och ångest är vanliga åkommor. Speciellt under tonåren
Många av oss har varit där någon gång och många av oss kommer att hämna där.

Depression har jag varit förskonad ifrån men jag har tidigare här och här berättat om min ångest- ett vanligt fenomen hos högpresterande, självkritiska personer.
Det började när jag var kring elva år och har tagit sig flera former sedan dess. Men just i 11-13 års åldern var det värst.
Just som jag tror att den är ett minne blott kan den dyka upp igen. Om än endast tillfälligt, för någon dag eller vecka...
Men likväl förlamande för det.

Psykisk ohälsa är inte konstigare än någon annan ohälsa.
Depression och ångest är inte konstigare än bihåleinflammation eller en långdragen hosta.
När det börjar påverka ens liv och man inte kan fungera normalt i vardagen är det dags att söka hjälp.

Pyssla med barnen- men vad ska vi göra?

Inspirationen finner ni utan tvekan hos Förskolläraren och Lilla A!

Ni kan hitta på ett nytt pyssel för varje dag om ni vill.

Vi tänkte börja med något i veckan...månaden.

Jag vill mer än vi hinner.

Här har Lilla A gjort äppeltryck på presentpapper.

Vem skulle inte bli glad för ett sånt personligt inslagningspapper?

Just nu är jag så stressad jag kan bli. Tenta på torsdag och det känns som att jag inte kan någonting och som att det jag hittills pluggat varit felval. Som att jag borde ha prioriterat annorlunda...och som att jag borde ha låtit bli att nöjsesurfa på pyssel och tårtor...

Egna tårtmotiv

När Esmeralda fyllde tre gjorde jag en Barabapapa tårta. Som faktiskt blev mycket bättre än jag förväntat mig. Eftersom Adelinas stora favorit är Emil, vill hon så klart ha en tårta med Emil på. Det gör det hela lite klurigare. Har kikat runt lite på olika tårtsidor och man ska tydligen kunna måla på tårtor...får se om jag känner mig modig nog att våga mig på det.

24 månader av glädje

Om snart tolv dagar är det två år sedan Adelina kom till oss. Vilken glädje hon fört med sig, och fart och fläkt och tacksamhet. Vår lilla älskade Bibbi- som vi och också hon själv kallar sig.

På de större bilderna ser ni henne som nyfödd, ett år och snart två år.

Mums!

Snart är det en liten som blir två år. Vi har börjat baka. Flörst ut var Falsk Toscakaka en snabbakad mäktig, lite kladdig kaka och dessutom omöjlig att misslyckas med:

Ingredienser:
4 ägg
6 dl socker
3 dl mjöl
2 tsk bakpulver
8 msk kakao
2 tsk vaniljsocker
2 krm salt
175 g smält smör

Toscasmet:
75 g smör
2 dl socker
1,5 dl grädde
1 dl sirap
1 påse kokos

Vispa ägg och socker pösigt. Blanda ihop med resten av ingredienserna. Häll smeten på bakplåtspapper i en långpanna och grädde ca. 12-15 min på 200 grader. Koka under tiden ihop toscasmeten under omrörning. Ta ut kakan ur ugnen, låt den svalna något inna du brer över toscasmeten. Grädda ytterligare 10 min. tills toscatäcket fått lite färg.

Någon bild blir det inte. Vår halvårsgamla kamera har lägligt nog gått sönder.

På det tionde

På nyårsafton var det nio år sedan det blev vi. Det var lika kallt då som nu.

Vi skålade, men inte så mycket för oss som för det nya året. årsdagar var det länge

sedan vi slutade fira. Men kanske blir det något nästa gång?

Kortet är taget vid Ians kusin Liz examen, för 4½ år sedan, om jag inte minns fel.

Under dessa år har vi, förutom lagt på oss en del kilo också hunnit bli vuxna...

Så känns det åtminstone. Förhållandet har också blivit vuxet och förgyllt med två

underbara ungar.

Vad kommer kommande nio år att bjuda på?

Då blir jag 35 år och Ian 37, nästan 40...!

Det känns så avlägset, men tiden rusar fortare än nånsin sedan vi fått barn.

Jag är så glad över Ian. När jag nu, som egentligen ska ´plugga, är han hemma med våra barn.

Det har gett vårt förhållande mycket, han har blivit MYCKET bättre med hushållssysslorna.

Numer är han minst lika flitig som jag i hemmet. Och det gör mycket.

Min indian, jag älskar dig. /Din finska bondflicka

(inte för att han läser det, men ändå...)