Hur överlever man livet?

Vi läser om åldrandet just nu. För min del har det startat på de flesta fronter redan.
Inget jag blir deprimerad över.

Tanken på att mista mina farfar, mormor, föräldrar, syskon, min man och mina barn gör mig däremot skräckslagen.
Fast det behöver inte bli så.

Livet har oftast, men inte alltid, sin gilla gång.

Kursen har inte gjort mig rädd för att leva, utan för att överleva.

Vilken tur att det är tenta nästa fredag och all kunskap stuvas om och placeras svåråtkomligt i hjärnan.

Vilken tur att jag snart börjar i terapi. Jag längtar. Vilken ynnest. Bedömningssamtal är den 8:e februari. Hoppas vi klickar.

To more than I can be

Det här är egentligen Richards låt.
Nu lånar jag den lite.

Ian- vad vore jag utan dig? Te amo.

You raise me up, so I can stand on mountains;

You raise me up, to walk on stormy seas;

I am strong, when I am on your shoulders;

You raise me up... To more than I can be.

- Josh Gorban

Utan dina andetag

Jag kan inte ens gå

utan din luft i mina lungor

jag kan inte ens stå

när du inte ser på

och genomskinlig grå

blir jag

utan dina andetag
- kent

Optimering och selektering

Hur gör man för att bara göra det som viktigt.
Hur gör man för att sålla bort det som är oviktigt?
Att sluta ödsla tankekraft, planerande och energi på det som inte ger något.
Måste man komma till en punkt där allt rinner över?
Många gånger anstränger jag mig väl mycket för saker som egentligen inte spelar någon roll. Speciellt för att komma i tid till saker och ting. Att komma försent är något av det hemskaste jag vet. Jag avstår hellre från att komma helt än att komma försent. När jag fick mitt första sommarjobb, genom kommunen, på Returen försov jag mig första morgonen. Alldeles totalt. Katastrof. Vilken ångest jag fick. Vad gjorde jag då? Ringde mig sjuk såklart.

Politken- ska jag fortsätta med den? Jag kan inte påstå att jag ger så mycket som jag skulle vilja, men energi stjäl den ändå. Är det värt det? Får jag något tillbaka, jo, visst får jag det, kunskap och gemenskap. Men det går att få på annat håll också.
Men varför gör jag det? Av pliktkänsla? Jag är en otroligt pliktskyldig person som så långt som möjligt lever upp till mina åtaganden.
Egentligen skulle jag vilja engagera mig i flyktingfrågor, i internationella frågor. För det är det som står mig allra närmast hjärtat. Särskilt mycket av de frågorna blir det inte inom politiken där jag finns.
Inte för att jag inte brinner för landstingsfrågor. De är otroligt viktiga. Att Landstinget är till för alla, icke-vinstdrivande med god kvalitet och låga avgifter. Men Landstinget och politiken i stort är också otroligt byråkratisk och trög. Jag vill se på snabbare resultat. Mitt tålamod har blivit bättre sen jag fått barn, men fortfarande är jag en otålig person. Känna att jag, just jag, faktiskt kan göra skillnad. Den känslan går många gånger förlorad när man sitter på Landstingsfullmäktigemöten.
Nu har jag kommit med i en ny konstellation, Södra Dalarnas Häslo- och sjukvårdsberedning. Ett mindre forum som kommer att ge mig mer och där jag också kan bidre i större utsträckning.
Kanske är det i ett annat forum som jag kan ge mer? Som jag mår bättre i, som jag kan se direkta resultat i? Som jag uppskattas mer i?
Jag får se tiden an. Utvärdera det hela i sommar.
Men samtidigt har jag åtagit mig ett uppdrag som representant för väljarna- plikten framför allt?


Nu ska jag prioritera rätt för dagen och välja sängen.
Nattuggla som jag är sitter jag gärna uppe till ett-två på nätterna.
Ohållbart.

Favoritnalle

Pino, författad av Eva Pils och Agneta Norelid, är en favorit hos Adelina. Det har precis utkommit flera böcker om nallen och hans vänner. Böckerna passar jättebra efter pekböckerna och innan de längre böckerna.orkas med. Såg också att man på UR:s hemsida kan se flera Pinofilmer!

Dag 9- Min tro

är självklar men otydlig.
Om jag är mer kristen är något annat vill jag dock inte påstå. Desto mer jag varit i kyrkan och deltagit i dess verksamhet, desto mer har jag insett vilket stort tomrum de fyller upp. Vilket behov det finns av dem. De gör en enorm samhällelig insats. En stor insats för de utsatta.
Jag kan inte säga att jag tror på Gud men jag älskar kyrkor och stämningen som infinner sig där.
Jag delar mycket av den Svenska Kyrkans värderingar. Om att vända andra kinden till, om att ge till de som har mindre.
Jag vill tro på en högre makt, på ett öde...
Och varför inte? Det finns så mycket vi inte vet.
Så mycket som det inte finns forskningssvar på.

Jag vill tro.

Martin gör det igen!

Inte bara att han ser väldigt bra. En av de snyggaste karlarna förutom min egen då.

Utan han skriver också como un Dios!

Ibland får han till fullträffar som gör att jag tappar hakan.
Han ärlighet, skrivandet utan krussiduller, ofta om saker som vi hellre lindar in än fläker upp.
Och ibland om saker som vi knappt vågar tänka.
Idag gjorde han det igen. Läs om kärleken- om när kämpandet för "kärleken" borde överges.
Träffsäkert och vackert.

Det går aldrig att pussa sitt barn för mycket

om det handlar om en vanlig förälder- barn relation.

Jag och pappa pussades upp i hög ålder, åtminstone till jag var 22 år, när vi sågs eller sa adjö. Sedan slutade vi. Varför vet jag inte, kanske för att jag själv fick barn då.
Likadant var det med farfar min, som alltid ville ha en puss.
Ingenting konstigt i det. Utan bara en massa kärlek.

Jag pussar massor på mina döttrar och komme fortsätta så länge de vill det.
Men Esmeralda har redan börjat protestera ibland. Och då accepterar jag.

Däremot hoppas jag innerligt att det är övergående!

Mer pussar åt ungarna!

Hopplös trötthet

Att jag aldrig lär mig.
Gick i säng strax före ett igår.
Idag: kraftig huvudvärk och enorm trötthet.
Föga förvånande.
Inte hjälps det av att sambon sitter uppe framför datorn heller.

Tack Gud för länge sovande barn. Som förresten ALLTID sovit om nätterna.

Fast nu spelar det mindre roll.
När tåget avgår okristligt tidigt.

Gäsp.

Idag fyller Adelina 2 år! Älskade lilla apunge. (En av de bästa saker honm vet är att sitta på min höft och samtidgt lapa i sig mjölk...därav namnet.)
Två år sedan jag satt gränsle över bautabollen och kved av smärtan.
Men vilket underbart resultat vi fick.

När jag kommer hem blir det fika. Kladdkakemuffins och kolakakor och skurna chokladkakor.
På lördag blir det riktigt kalas med tårta och full fart.

Gäsp.

Dag 8- Ett ögonblick

Det finns så många ögonblick och är svårt att välja ett enda.

Många första gången händelser är det som jag minns sådär extra tydligt. Som när jag såg Ian för första gången, när jag fick hålla Esmeralda och Adelina i famnen första gången...

Och en del sista gånger också. Beskedet om Morfars död en gråmulen höstdag -97, studentdagen, beskedet om att Farmor lämnat oss och hur jag i spöregn sprang hem till Farfar för att omfamna honom.

Början och slut. Men allt däremellan då? Jo, visst finns ögonblicken också då även om de lätt flyter ihop...till vardag.

Leenden minns jag tydligt. Det bästa som finns är att återkalla ett leende på någon man älskar. Genast sprider sig en varm känsla genom kroppen.

Ett ögonblick är egentligen ingenting. Nog för att de kan förändra allt. Men i det stora är det ändå helheten som är det som spelar roll. Att vara lycklig och tacksam för livet i det stora och inte bara då och då.

Statan Jävlar

Sämsta tänkbara start på vårterminen.

Den avgång jag oftast tar hem från Uppsala som är framme 17.19 i Krylbo är inställd fram till sista januari. Eventuellt längre...
De har tydligen inte vagnar nog pga att de måste kontrollera hjulen och då väljer de att ställa in den avgång då flest reser, då pendlarna reser.
Det var inte ett särskilt lyckat drag för SJ om de är ute efter kundnöjdhet.
Nu får nämligen kunden, inte bara jag, komma hem en timme senare varje dag. Det blir många timmars förseningar fram till den 31:a.

Igår lades ett signalfel och ett lokfel på det. Kom hem 19.20 istället.
Kul Hjul.

- Hur mår du?

- Jorå, jag mår bra.
Som mest får man höra att det varit lite mycket med barnen eller på jobbet eller liknande.

Men hur mår du inuti?

Hur flyger tankarna och hur känns det i kroppen?
Det är inte någonting vi delar med oss av i första taget.
Att tankarna bränner och smärtar, att bröstet drar ihop sig att hjärtat galopperar.
Att tårarna rinner i ensamheten. Du skriker och önskar att allt var annorlunda.
Att allt kan kännas hopplöst utan utväg. Som om att det aldrig kommer bli bättre.

Ibland finns det en verklig orsak, en förlust av någon nära, en raserat förhållande...andra gånger är det inget särskilt.
Kanske lite extra stressande omständigheter bara...lite mycket med barnen eller på jobbet...

Depression och ångest är vanliga åkommor. Speciellt under tonåren
Många av oss har varit där någon gång och många av oss kommer att hämna där.

Depression har jag varit förskonad ifrån men jag har tidigare här och här berättat om min ångest- ett vanligt fenomen hos högpresterande, självkritiska personer.
Det började när jag var kring elva år och har tagit sig flera former sedan dess. Men just i 11-13 års åldern var det värst.
Just som jag tror att den är ett minne blott kan den dyka upp igen. Om än endast tillfälligt, för någon dag eller vecka...
Men likväl förlamande för det.

Psykisk ohälsa är inte konstigare än någon annan ohälsa.
Depression och ångest är inte konstigare än bihåleinflammation eller en långdragen hosta.
När det börjar påverka ens liv och man inte kan fungera normalt i vardagen är det dags att söka hjälp.

Pyssla med barnen- men vad ska vi göra?

Inspirationen finner ni utan tvekan hos Förskolläraren och Lilla A!

Ni kan hitta på ett nytt pyssel för varje dag om ni vill.

Vi tänkte börja med något i veckan...månaden.

Jag vill mer än vi hinner.

Här har Lilla A gjort äppeltryck på presentpapper.

Vem skulle inte bli glad för ett sånt personligt inslagningspapper?

Just nu är jag så stressad jag kan bli. Tenta på torsdag och det känns som att jag inte kan någonting och som att det jag hittills pluggat varit felval. Som att jag borde ha prioriterat annorlunda...och som att jag borde ha låtit bli att nöjsesurfa på pyssel och tårtor...

Egna tårtmotiv

När Esmeralda fyllde tre gjorde jag en Barabapapa tårta. Som faktiskt blev mycket bättre än jag förväntat mig. Eftersom Adelinas stora favorit är Emil, vill hon så klart ha en tårta med Emil på. Det gör det hela lite klurigare. Har kikat runt lite på olika tårtsidor och man ska tydligen kunna måla på tårtor...får se om jag känner mig modig nog att våga mig på det.

24 månader av glädje

Om snart tolv dagar är det två år sedan Adelina kom till oss. Vilken glädje hon fört med sig, och fart och fläkt och tacksamhet. Vår lilla älskade Bibbi- som vi och också hon själv kallar sig.

På de större bilderna ser ni henne som nyfödd, ett år och snart två år.

Mums!

Snart är det en liten som blir två år. Vi har börjat baka. Flörst ut var Falsk Toscakaka en snabbakad mäktig, lite kladdig kaka och dessutom omöjlig att misslyckas med:

Ingredienser:
4 ägg
6 dl socker
3 dl mjöl
2 tsk bakpulver
8 msk kakao
2 tsk vaniljsocker
2 krm salt
175 g smält smör

Toscasmet:
75 g smör
2 dl socker
1,5 dl grädde
1 dl sirap
1 påse kokos

Vispa ägg och socker pösigt. Blanda ihop med resten av ingredienserna. Häll smeten på bakplåtspapper i en långpanna och grädde ca. 12-15 min på 200 grader. Koka under tiden ihop toscasmeten under omrörning. Ta ut kakan ur ugnen, låt den svalna något inna du brer över toscasmeten. Grädda ytterligare 10 min. tills toscatäcket fått lite färg.

Någon bild blir det inte. Vår halvårsgamla kamera har lägligt nog gått sönder.

På det tionde

På nyårsafton var det nio år sedan det blev vi. Det var lika kallt då som nu.

Vi skålade, men inte så mycket för oss som för det nya året. årsdagar var det länge

sedan vi slutade fira. Men kanske blir det något nästa gång?

Kortet är taget vid Ians kusin Liz examen, för 4½ år sedan, om jag inte minns fel.

Under dessa år har vi, förutom lagt på oss en del kilo också hunnit bli vuxna...

Så känns det åtminstone. Förhållandet har också blivit vuxet och förgyllt med två

underbara ungar.

Vad kommer kommande nio år att bjuda på?

Då blir jag 35 år och Ian 37, nästan 40...!

Det känns så avlägset, men tiden rusar fortare än nånsin sedan vi fått barn.

Jag är så glad över Ian. När jag nu, som egentligen ska ´plugga, är han hemma med våra barn.

Det har gett vårt förhållande mycket, han har blivit MYCKET bättre med hushållssysslorna.

Numer är han minst lika flitig som jag i hemmet. Och det gör mycket.

Min indian, jag älskar dig. /Din finska bondflicka

(inte för att han läser det, men ändå...)