Torka

Konstigt nog drabbas jag av skrivkramp när jag har mer än någonsin att skriva om.

Frasvåfflor med hjortronsylt. Satta tomatfrön. Älskade Farmor med grumlig blick. Ett möte som rörde mig till tårar. Smaragdens första möte med verkligheten (ondskan).

Kanske får ni mer än rubriker om ett par dagar.

Tvivel

”Jag blir oinspirerad och ledsen av kraven och stressen
Jag har frihet i blicken, precis som du
Här står livet i farstun, så nära inpå
men det är nåt som gnager ändå”

”… hur du längtar dig bort
som en fågel i bur
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
Det känns tomt - eller hur?”

~Winnerbäck

Bara jag är den skyldige

Studera.nu har öppnat webbanmälan till höstens högskolor. Jag har förutom de tre senaste årens stående Psykologprogrammet i Uppsala även lagt till flera nätbaserade webbdesignkurser på halvfart. Blir hemma med Ädelstenarna även i höst men har tänkt att läsa något under tiden. Skulle verkligen vilja kunna webbdesign, men litteratur är också intressant, eller varför inte någon ledarskapskurs...

Har ännu inte kommit igång med läsandet vad gäller de särskilda prövningarna. Det har inte funnits utrymme. Men från och med imorgon är det jag som prioriterar studier om kvällarna. Inte lika avkopplande som tv och slösurfning men frukten som förhoppningsvis skördas i juli är värt att offra mycket för. Som jag längtat och väntat. Kan det vara min tur nu? Kan jag få vara den som har vind i segeln för en gångs skull. Väldigt lite beror egentligen på hur vinden blåser, I know, men ibland känns det hopplöst och orättvist. Trots väldigt höga slutbetyg från gymnasiet räcker de inte till. De räcker inte fram till min dröm. Det spelar ingen roll att många avundas dem. För mig är de otillräckliga. Har vid flera tillfällen, då möjligheten att komma in känts minimal, försökt intala mig själv att läsa annat. Förutom civilingenjör i produktdesign har jag på vilsna stigar trott, eller snarare tvingat mig själv att tycka, att personalvetare vore något för mig. Allt egentligen i försök att förbereda mig för misslyckande.
Makten ligger i mina händer. Och det är något jag egentligen borde vara väldigt tacksam för. Men det skrämmer mig också. Ärligt talat gör det mig livrädd. Tårarna trycker i kanalerna. En klump av förväntan och rädsla trycker i min strupe. Förväntan över vad som komma kan. Rädsla över att göra mig själv besviken.

När jag kommer in ska det firas. Jag kommer ringa alla jag känner. Slå frivolter. Slå upp cider i champagneglasen. Men framförallt kommer tårar att spruta och hjärtat rusa. Antagningsbeskedet kommer läsas om och om igen.
För in ska jag.

Gäsp

Är så trött att jag ser suddigt. Kanske bäst det när kläder och annat obehörigt dräller på golven. Och nu vaknar den stora av de två och vill upp. Bara till att att gnugga sig i ögonen.
Jag återkommer.

---

Nu spelas min gamla VHS med Tjorven, Båtsman och Moses. Perfekt att ta till då jag inte orkar vara pedagogisk och kreativ. Efter någon månads träning uppskattar Smaragden nu filmen. Och jag är glad. Glad över att hon föredrar spelfilm framför tecknat.

4 timmar. Tiden i soffan med tekoppen har aldrig känts så långt borta och så behövlig som idag. Som jag längtar efter att sitta bänkad i soffan framförs andra föräldrars trötthet och kunna konstatera att jag har det väldigt lätt ändå.
Och inte har jag någon annan än mig själv att skylla heller. Granaten sover precis lika bra som alltid- minst åtta timmar i sträck med andra ord. Schemat har varit för späckat. Tydligen var helgen inte nog för att hamna på rätt köl igen. Nu ser jag fram emot en helt vanlig vardagsvecka utan måsten. Bara Öppna Förskolan och sångstund är inbokat. På onsdag blir det våfflor och en annan dag blåbärsbrödet som Lina bakat. Tänk om vädergudarna kunde vara samabetsvilliga också. Utan deras bidrag kan inte veckan blir mer än okej. Men så länge som det inte kommer snö kan jag hålla modet uppe.

Chokladtårta med betoning på choklad

Nu är energidepåerna påfyllda igen. Efter samvaro med nära och kära kombinerat med sovmorgon är tröttheten som bortblåst. Idag blir det kalas hela dagen. Kära mor firar sina 50 år. Massor av god mat, fika och umgänge. Kalaset tjyvstartade redan igår och chokladtårtan som jag bakat provsmakades. Om ni är chokladtokiga som jag, så är det här tårtan som stillar begäret. En mäktig sak som räcker länge.

På jakt igen

Innan jul letade jag med ljus och lykta efter en växasäng till Smaragden- nu är jag inne på Blocket titt som tätt igen. Denna gång är jag på jakt efter en lekstuga till ädelstenarna. Har sett ett par på Blocket, men för de flesta måste man åka en bra bit. Kanske någon som råkar veta någon som har en outnyttjad ståendes i trädgården?

För mycket

Det har varit mycket. Inte av något särskilt, utan lite av lite allt möjligt, som tillsammans blivit för mycket. För stunden har jag trivts och uppskattat det jag haft för mig. Förberedelser inför mors kalas, träffar med lärare och besök här och där. Tröttheten har kommit efteråt. Och resulterat i tidigt sänggående hela veckan och nu ikväll; utskällning av karln. En till innehållet berättigad utskällning, men till uttrycket alltför intensiv och högljudd. Med tröttheten har även sötsuget kommit tillbaka och även min motståndskraft försämrats- även om jag endast fallit en gång. Så nu ska jag lyssna till kroppen och vila tankar och kropp.

Vårkänslor

Molnen skingrar sig och solen tittar fram. Snön droppar från taken och det är söndag. En underbar dag med andra ord.

Avbrott i lunket

Vyerna vigdades igår. Jag fick se något annat än Avesta! Jippi! Tog tåget till Borlänge med Granaten där vi mötte upp mamma. Vi gick på loppis och fyndade samt besökte Kupolen en snabbis. För en isolerad mamma som jag, är en tur till mataffären på egen hand något att längta efter, så då kan ni förstå att detta var ett riktigt äventyr. Just nu, för mig, i denna vardag. Välbehövligt var det. Och mycket trevligt att vara med mamma på tu man hand. Mina energidepåer är tankade och min lust att leka med duplo, lägga pussel och läsa den Gröna Barnkammarboken om och om igen dagarna i ända har återvänt. Granaten tog det hela med ro och sov sig igenom det hela, med avbrott endast för matintag.

Det kostar att alltid vilja vara bäst

I augusti förra året blev mitt leg ogiltigt- men det har fungerat bra ändå fram till för någon vecka sedan. Numer släpar jag på passet, eftersom jag ännu saknar körkort. Passet går ut i augsuti i år. Det betyder att det är snart fem år sedan jag tog studenten, tillbringade tre månader i Brighton och reste till Peru med karln. Något nytt id-kort kommer jag inte att fixa. Efter att ha avklarat studierna inför studierna ska jag göra ett nytt försök med körkortet. Denna gång kommer jag också våga försöka och inte avboka uppkörningarna. Det finns flera nackdelar med att ha höga prestationskrav och detta var ett av dem- att inte ens våga försöka av rädsla för att misslyckas. Numer är jag tryggare i mig själv och kan hantera nederlag. Jag lär av mina misslyckanden och vågar möta dem, se dem i ögonen. Jag behöver inte alltid vara bäst, inte alltid lyckas-även om jag ofast kämpar för att vara det. Men det känns så otroligt mycket bättre vid prestationsmätningar numer, när jag vet att jag kan hantera misslyckanden, eller som det oftast handlar om, mindre bra lyckanden.

Smaragden tycks dela denna egenskap med mig. Både på gott och ont. Jag hoppas att det inte dröjer lika länge som för mig innan hon kan hantera den. Och jag hoppas att jag kommer att kuna hjälpa henne använda den på ett givande, positivt sätt.

Önskas

Appropå födelsedagspresent till mig. Om någon av mina nära råkar läsa det här och känner att denne är den planerande typen som vill ha min födelsedagspresent överstökad kan jag tipsa om att Åhlens har denna fina sminkväska. Bara ett litet tips från mig, i all välmening. För vem vill söka presenter i sista sekunden?

Aptitretare

Nu väntar jag in våren. Längat efter grönt gräs, blå himmel och tunna kläder. Vill påta i trädgården, plantera squash, morötter och anlägga en liten köksträdgård. Att låta altandörren stå öppen, att äta lunchen utomhus, att springa barfota i gräset, att kunna ta kvällspromenader i ljus...det är sådant jag längtar efter just nu. För att stilla min längtan inhandlades en underbar kjol med blå rosor och hög midja idag. Genom att bara titta på den känner jag mig väl till mods. Så fort tillfälle ges ska jag spatsera runt i den. Och jag kommer känna mig kvinnlig och fin för första gången på länge.

Under shoppingrundan idag fanns det massor av vårliga ting som väckte min hunger. Något som verkligen smakar vår och som jag vill, vill ha -fastän färgen inte är min- är prickiga, mjukt rosa muggar och skålar från Åhlens. Funderar på att köpa dem i alldeles förtidig födelsdagspresent till mig själv. För alldeles säkert är det fler än jag som fallit för dem.

Återupptäcker världen

Var tvungen att ta fram min kalender idag. Har inte använt den sedan innan Granaten föddes men nu börjar veckorna bli fyllda av aktiviter. Förutom de stående; matlagning på måndagar, sång på onsdagar och Öppna Förskolan på torsdagar finns synundersökning, nämndsmöte, BVC- och MVC-besök samt träff med lärare inplanerat den närmsta veckan. Och det är för mycket för min amningshjärna att hålla rätt på.

Och så till namnvalet igen...

Helgen tillbringades hos svärföräldrarna i Hedemora. Efter att ha tittat på Melodifestivalen började vi diskutera Granatens namn. Ett tag var vi rörande överens om att lillasyster ska få heta Esperanza (Nu blev du väl glad mamma?!). Men likt i den vilda tonåren kom tvivlen och ågren på söndagsmorgonen. Är namnet inte för lika Esmeralda ändå? Kommer hon alltid få bokstavera namnet?

Esperanza är annars otroligt vackert tycker jag, liksom dess betydelse som är hopp.

Känner mig dock inte lika stressad längre vad gäller namnvalet. Träffade på en mamma på Öppna Förskolan i torsdags vars son på fyra månader kallas för "Lilla Gubben". Tydligen kan Skatteverket ge uppskov. Fast frågan är om mer tid gör oss klokare.

Vill jag verkligen det jag tror mig vilja? Time will tell

Idag har saker uträttats som borde skett för år sedan. Äntligen har jag fått tummen ur. Har kontaktat två lärare för att göra särskild prövning i två ämnen, Historia C och Textkommunikation A. Det här är saker som legat och nött och skavt, tärt lite på min självkänsla men framförallt omöjliggjort det jag så länge velat. I höst, eller allra senast till våren 2010 ska jag vara antagen till Psykologprogrammet i Uppsala. Nu måste jag. För nu kan jag inte skjuta upp det mer. Det finns inte några fler enstaka kurser jag kan läsa som kan tillgodoräknas. Det blir inga fler barn som kommer skapa mig sysselsättning. Förmodligen är det faktumet att tiden snart är ute som fått mig att handla.

Jag vill ha en plats, en tillhörighet. Jag vill kunna säga att jag läser till psykolog. Jag vill bli psykolog. Men vill jag det tillräckligt mycket? Ibland tvivlar jag. Jag hoppas att jag inte gör mig själv besviken.

På bättringsvägen- hoppas kan man

Två glas Proviva och några deciliter Dofilus fil har fortfarande inte gett sig till känna igen, flera timmar efter intaget. Förhoppningsvis räckte det med en uppkastning för min del. Ädelstenarna sover sött och min frossa har lagt sig en aning så jag släppte iväg Ingenjören till jobbet. Men fortfarande är det alldeles för tidigt att blåsa faran över. 48 timmar sägs det att man ska vara symptomfri innan man ger sig ut bland folk igen. Jag som äntligen fått tummen ur och bokat synunderöskning till onsdag kl. 15.45 har inte mycket att spela på. Dessutom fyller kusin J år på onsdag och det vill jag inte missa. Håll tummarna för mig!

Inte bara potatisens ursprung

Pisacs huvudgata. Fotot är taget precis utanför Farbroderns ytterdörr.

Lillebrors flickvän befinner sig just nu på det äventyr jag kan ångra lite att jag aldrig har varit med om. Hon Backpackar i Sydamerika. Chile är avklarat och nu befinner hon sig i Peru och närmare bestämt i Pisac, en by utanför Cuzco. Precis där har mina Ädelstenar sina rötter. Deras farfar är född och uppvuxen där. Kanske ligger svägerskan och sover i det hus som jag och Ingenjören sov i för ganska precis fyra år sedan, just nu. Husets är Ingenjörens farbrors och precis likt de flesta hus som finns i Peru är det gjort av lera. Farbrodern med familjs livnär sig genom jordbruk och turister. Macchu Picchus, som inte ligger långt därifrån, försörjer direkt eller indirekt många av de människor som bor i området.

Svägerskans resa har väckt gamla tankar till liv. Tankar om att tillbringa några månader i Peru, hela familjen. Nästa sommar är Granaten snart 1,5 år och Smaragden hela 3 och det känns som en bra ålder att ta med sig barnen på äventyr. Vi har varit extremt snåla med att ta ut föräldrardagar på grund av att mina SGI är den lägsta och för att Ingenjören istället ska kunna nyttja dem, han som arbetar. Tack vare föräldrarpenningen skulle vi faktiskt kunna tillbringa några månader i Peru. Jag och Ädelstenarna skulle lära oss spanska ordentligt och förhoppningsvis skulle vi kunna lära oss lite Quechua, Inkaindianernas och Ingenjörens farfars modersmål, hela familjen. Men framförallt skulle vi få nya perspektiv och lära känna släkten bättre.

Sjuk start på dagen

Skulle aldrig ha skrivit något om hur förskonade från sjukdom vi har varit- nu har jag fått äta upp det. Smaragdens ensamma kräkning fick sällskap av ytterligare tre stycken, med den sista i lördags. Nu är hon är lika pigg som vanligt- men det är däremot inte hennes mamma som startade dagen med att kräkas i vasken. Turligt nog skulle Ingenjören ändå vara hemma dennna förmiddag, så jag har fått vila mig lite.

Nu hoppas vi bara att de återstående i familjen klarar sig, eller åtminstone Adeline(?). Hennes namn har varit upp till diskussion igen. Mer om det berättar jag när inte frossan, muskelvärken och törsten har mig i sin besittning.

"Le, nu!"

Försökte fotografera Ädelstenarna för tidningen idag, nu när Granaten har fått ett namn. Men det gick inte riktigt enligt min planer. Ädelstenarna hade ingen lust att samarbeta. Det blir till att försöka igen när vi är två som kan stå för regin.

Mmmm...Fazer!

Ännu en arbetsvecka utan sötsaker. Jag känner mig säker och stark. Är inte det minsta orolig över att frestelsen ska linda sig omkring mig. Jag känner mig fri- fri att välja när jag ska äta det söta. När jag nu gör det så sällan gäller det att med omsorg välja vad som ska intas. Helgens val var inte alls svårt. Sedan jag i julas blev bjuden på Fazers Marianne Crisp har jag en ny chokladfavorit. Jag har letat efter den i många affärer, men inte funnit den, men så igår hittade jag den på Hemköp. Så i helgen kommer jag njuta av chokladen tillsammans med varma koppar med Friggs Röda blåbärste, som är en av mina favoritteer.

Frisk, sjuk, frisk samma dag

Vi har varit förskonade länge ifrån sjukdom. Ingenjören har inte sjukskrivit sig en enda dag ännu ifrån jobbet och Smaragden har inte uppsökt vårcentralen/akuten oc bara fått febernedsättande vid tre tillfällen. Men igår blev hon sjuk, om än för några timmar, var det jobbigt att maktlöst se på när hon hade ont. Efter att jag jag fyndat extrapriser väckte jag Smaragden som inte alls var som hon brukar. Hon bara grät och gnällde i någon timme innan förklaringen kom, i form av en spya. Men sedan var det inte mer än så. Hon fick ändå Proviva Vattenmelon och Tranbär (smakade pyttelite- och vad god den var, bra balans mellan sötma och syra) med sig i flaska när hon skulle sova- sjuklingen min. Om det var magsjuka eller något annat vet vi inte, men ingen annan har i varje fall blivit sjuk. Jag å andra sidan minns inte när jag sist kräktes av sjuklig orsak och funderar på om jag kanske är en av dem som inte blir magsjuk.

Likt en pensionär

Igår fyndade jag! I en och en halv timme gick jag från affär till affär, likt en pensionär, efter veckans extrapriser; fläskkkarré, fläskotlett, makrill, hajmal, lax och vindruvor. När varorona lades upp på banden kände jag triumf- vilka fynd jag gjort! Det enda jag gick bet på var Hemköps färska kyckling. Jag älskar att handla på extrapris och väntar alltid med spänning på reklambladen, någon mer?

Dagens outfit

För Smaragden är kläder viktigt. Hon vill själv bestämma vad hon ska ha på sig och oftast väljer hon matchande plagg. Nu när hon själv kan öppna garderoben ägnar hon sig gärna åt klädprovning- när mamma är upptagen med annat. När mammas garderob stod på glänt passade hon på att dra på sig trosorna jag fått med mig från BB för att få plats med de jättelika bindorna som behövdes efter förlossningen. Denna gång blev dock kombinationen inte riktig lyckad, eller vad säger ni om huvjacka och kasslertrosor?

Smaragden var faktiskt först...

...med att kämpa sig i en heldräkt storlek för liten. Men till skillnad från Agnes insåg hon inte att den inte var lämpad att ha på sig mer än korta stunder.

Under obevakat ögonblick förra måndagen knyckte hon traderafyndet ur Granatens klädsamling och lyckades få på sig dräkten. Hon kom sedan till mig och ville att jag skulle hjälpa henne med dragkedjan. Gissa om jag log...

Check!

Det känns otroligt skönt att kunna pricka av det första delmålet! Klarade det med två hekto till godo. Och det utan alltför stor ansträngning. Det är lätt att säga när sötsuget är besegrat. Men innan jag hade kontroll över suget duggade återfallen tätt. Hoppas att inte chokladen jag åt i helgen har fått mig ur gängorna. Det återstår att se.
60 kg- 28 februari √
57 kg- 31 mars (inskrivningsvikten)
55 kg- 30 april (vikt innan graviditet)

En liten ändring

Det ska vara ett e på slutet istället för a. Även om e:et är stumt är det viktigt. Adeline.
Slutgiltigt kan det inte kallas förrän papprena är inskickade men Adeline är namnet som gäller tillsvidare. Det har liksom inte känts riktigt bra att kalla henne Bibbi...

Från den gågna helgen till skolbussåren

Min älskade lillebror R, som numer bor i stora staden, var på besök under helgen. Då R gärna vill maximera umgänget när han är på besök, sov vi allihopa hemma hos pappa, i huset på landet som vi växt upp i. Min lilla familj sov i mitt gamla flickrum, som hunnit med minst tre omtapetseringar sedan jag satt under min sänghimmel och skrev dagbok, och numer inte rymmer ett endaste spår av mig. Det är faktiskt inte mycket i huset som ser ut som det gjorde när vi bodde där med pappa; storasyster, jag och lillebror. Men ändå känns det som hemma. Alla minnen; det är många, med många vänner. Vänner, vilken ingen jag kan kalla min vän idag. Tråkigt nog. Jag vet vad de gör, vart de bor, men det är inte mer än så. Vi var ett gäng som åkte med skolbussen från Snickarbo varje dag, och den där halvtimmen på väg till eller hem från skolan pratades det ofta mycket. Om allt och inget, men allt djupare och mer om känslor och meningen med livet, vad åren gick. Två halvtimmar varje skoldag under i alla fall nio år, (de tre sista gymnasieåren upplöstes mer eller mindre vi) blir ganska mycket tid. Det var oftast fin tid. Först klev Per på, sedan Patric, jag och lillebror, Rickard, Robin...och det är väl just dessa pojkar, numer män (!) som jag delgivit mycket av mina ungdomsbekymmer (Patric var den första lånade ut mitt hjärta till) och som många gånger hjälpt mig. Jag saknar dem, saknar samtalen, men jag saknar inte tiden som flicka med massor av tankar och känslor. Då är det lättare nu, nu finns inte mycket utrymme för tankar, nu är det mest konkreta handlingar och om kvällarna då lite ledig tid finns över tar oftast tröttheten mig i besittning Så tankarna är ofta korta och avhuggna, på både gott och ont, nuförtiden.

Slut på nostalgitrippen för idag och tillbaka till helgen. Vi åt god fet mat och choklad (jag) och pratade massor, pappa, jag och lillebror. Jag njöt av värmen i bastun och Smaragden busade med morbror sin. Helgen i Knallasbenning var kärleksfull. Precis som atmosfären för 10 år sedan.