Det kostar att alltid vilja vara bäst

I augusti förra året blev mitt leg ogiltigt- men det har fungerat bra ändå fram till för någon vecka sedan. Numer släpar jag på passet, eftersom jag ännu saknar körkort. Passet går ut i augsuti i år. Det betyder att det är snart fem år sedan jag tog studenten, tillbringade tre månader i Brighton och reste till Peru med karln. Något nytt id-kort kommer jag inte att fixa. Efter att ha avklarat studierna inför studierna ska jag göra ett nytt försök med körkortet. Denna gång kommer jag också våga försöka och inte avboka uppkörningarna. Det finns flera nackdelar med att ha höga prestationskrav och detta var ett av dem- att inte ens våga försöka av rädsla för att misslyckas. Numer är jag tryggare i mig själv och kan hantera nederlag. Jag lär av mina misslyckanden och vågar möta dem, se dem i ögonen. Jag behöver inte alltid vara bäst, inte alltid lyckas-även om jag ofast kämpar för att vara det. Men det känns så otroligt mycket bättre vid prestationsmätningar numer, när jag vet att jag kan hantera misslyckanden, eller som det oftast handlar om, mindre bra lyckanden.

Smaragden tycks dela denna egenskap med mig. Både på gott och ont. Jag hoppas att det inte dröjer lika länge som för mig innan hon kan hantera den. Och jag hoppas att jag kommer att kuna hjälpa henne använda den på ett givande, positivt sätt.