I den vackraste av höst

Ibland kaosar det runtomkring. Då är det otroligt skönt att ha beständighet att falla tillbaka på.
Som ett tilltro till sig själv, en man som alltid finns där och barn som är här och nu.
Tågåkandet är min vardag numer också. Liksom den kopp te jag alltid inleder resan med, tillsammans med min frukostmacka. Och Christina, hon finns där varje dag och det är jag otroligt glad för. Pendlandet i sig är inget vidare, men jag försöker att inte det bli ett irritationsmoment. Det är som det är. Nästan fyra timmar per dag ägnar jag åt att transportera mig. Och då försöker jag ta vara på den tiden. Sova, läsa eller bara slösurfa. Saker som jag inte hinner med senare under eftermiddagen/kvällen.
Skolan är en fast punkt i ytterligare drygt ett år. Sedan återstår en termin uppsats. Och det är också studier men ändå inte samma sak. Jag börjar närma mig slutet av det jag kämpat så för.
Ännu är det bara med känslor av längtan.

Nu är ni med mig på banan igen. Om det nu är någon läsare kvar.

Mellan snövalllar och svalkande bad

Ett halvår har gått sedan jag skrev sist.
Året har på många sätt varit omtumlande och många beslut har tagits, vissa, såhär i efterhand, felaktiga. Känslorna har farit hit och dit, emellanåt, men ändå, det viktigaste jag önskade mig för detta år, en omgivning med hälsan i behåll har infriats.
Jessica, du har varit med mig hela tiden...och det är helt sjukt att det var du som var den som lärde mig vad riktig sorg är. Det skulle inte var Du, inte då, inte så...

Idag flyttat vi. Om än inte de viktigaste som kan hända, en stor omställning som förhoppningsvis leder till ett lite lättare liv.

Jag återkommer, snarare än sist har jag för avsikt.

2013

Jag har inga löften för året.
En önskan om frid och sinnesro är det enda. För det är allt som räknas.

Trivselkilon, dammråttor, tvätthögar och ett alldeles för trångt hus betyder ingenting. Egentligen.

Människorna jag älskar, de som finns omkring mig, med mig i tankarna eller fysiskt är det enda viktiga.
Faktiskt.