Det kostar att ligga på topp

Nyss hemkommen från en stor shoppingrunda.

Linfröolja, kikärtsmjöl, kokosmjöl, mandelmjöl, vaniljpulver, tamari samt råris följde med hem.

Ja, vi ska bli nyttigare nu. Och mer äkta.

Byta ut lite kolhydrater mot bättre kolhydrater (barnen och Ian) och försöka hitta ersättning för kolhydraterna (jag).

Den enda gången jag absolut, verkligen måste äta kolhydrater till mat är då det är kalops.

Man måste sikta långt för att kunna komma långt.
Eller halvvägs.

Puss påre Storfeskarn

Han har sån tur Ian. Medan en själv kämpar i motvind glider han på räkmacka.

Samma sak vad gäller fiske. Min bror han knappt börja fiska innan Ian drog upp denna Gädda.

På typ första gången han fiskar ever.

Vi andra fick nöja oss med fisk så liten att till och med katter skulle rata den.

Fast en sak har jag haft väldigt tur med. Och det är med min fina man.

Grattis till er!

Som om Julius (min purfärska, supersöta systerson) i sig inte vore nog.
Två av mina nära vänner är gravida!

Det enda som skulle göra det värre vore om en en bröllopsinbjudan trillade ned brevlådan.

Avundsjuk? -Inte, jag inte.

Svåra att lägga ifrån sig

Har två  boktips att dela med mig av.

Båda beskriver livsöden där huvudfigurerna får lida mycket.
Jag tycker om att läsa om livet, och då särskilt om det svåra i livet.
Kanske är det en fördel om man vill bli psykolog. Att inte tro att livet är något annat än just svårt för de flesta, och ännu lite svårare för några. Om mönster som kommer igen.

Snarare än att läsa om när en mördare jagas väljer jag skönlitteratur. Även om mordutredningar också är avkopplande ibland.

I alla fall.

Läs dessa:

Vinteräpplen. Vilken debut av Josefine Sundström! Utspelar sig i grannorten till mina rötter, i Österbotten, Finland. Där inte är int.
Nu förstår jag varför farmor ansåg det vara så viktigt med att alltid se respektabel ut. Att vara klanderfri. Som oäkting var hon från födseln nedsmutsad och bespottad. Älskade Lilla farmor.

Kriget är slut. Morgan Allings självbiografi. Har kommit halvvägs men har redan gråtit flera gånger. Och blivit förbannad och förtvivlad minst lika många.

Stolt Moster igen!

Ja, nu är jag stolt moster igen och stolt syster till Sofia som skapat en till liten kejsare. Just som jag trodde att hon inte skulle ha fler barn berättade hon att hon var gravid. Och jag är mycket glad över det.
 Längtar så efter att snosa Julius i nacken. Dra in doften av bebis. Har sett honom på bild och han är mycket söt och har gosiga kinder!

-------

Jag minns det som igår, samtidigt som det känns som evigheter sedan mina egna var yttepyttesmå.
Såklart att min nyaste systerson framanar en stor bebislängtan. Att mina just nu inskolas på förskolan spär också på det hela.
Hur länge orkar jag hålla ut tror ni?
Det finns en del fördelar med att vänta lite innan vi slutar göra det omöjligt för äggen att fästa.
Praktiska fördelar, ekonomiska fördelar- men säg - när har de hindrat barn från att komma till världen?

Till min fina

Längtar och längtar till torsdag. Många frågor får ett svar. Oavsett vad- lika underbart!

Jag får trösta mig med att det finns dem som längtar mer.
Puss på er och lycka till!

Men jag då?

Ett nytt kapitel i familjens liv är påbörjat. Förskolestart. Insklolningsdag nr 2 fortlöpte smärtfritt ända tills det var dags att gå hem. Esmeralda ville stanna och äta där. Efter viss övertalning cyklade vi hemåt mot makrill i tomatsås.

Mentalt har jag varit inställd på detta i flera år, att dagen skulle komma, och att den är oundviklig. Och allt kändes rakt igenom rätt och riktigt. Till och med bra. Men så igår, första dagen, brast mitt hjärta. Snälla, låt dem vara hemma till skolstart. Vem, ska någonsing, kunna ta hand om dem bättre än jag och Ian?

Inte att de inte gillade stället eller fröken. För det gjorde de med ens och allt har löpt som en dans utan snav.
Men- jag då?
Ska jag plötsligt inte veta allt om dem, kanske inte ens mest?
Vem ska hålla om och trösta?
Vem ska skydda och sätta gränser?
Någon annan, som är duktig på det, förhoppningsvis, men inte är det jag.

Att vi har kunnat vara hemma denna tid, i sammanlagt 51 månader, med barnen är det bästa vi gjort. Att det inte blev någon förskolestart i januari har fallit väl ut. Nu är barnen redo.

Och det är ändock det viktigaste.

Stånk

Jag sitter fast. Vill i väg. Hoppa över hindret, ta genvägen, bara var där. I mål.
Trött på att bo i ett hus med oändliga renoveringsbehov som vi vet att vi snart växer ur.
Vill skita i måste-uppgiften-om-jag-vill-fortsätta-programmet. Den är så tråkig. Den är så december 2010 och ingenting jag vill syssla med idag.

Nu vill jag måla om bänksoffan, skrivbord, plocka blåbär. Läsa goda böcker innan allvaret kommer. Finna det där huset med stort H (utan fukt i källaren eller surkart till grannar).