Dag 7- Min bästa vän

Jag har under hela min uppväxt haft få vänner. Självvalt. Och fortfarande är det så. Jag har aldrig varit del i något större kompisgäng, annt utan mycket korta perioder, helt sonika för att det inte passar mig. Jag håller hårt på min integritet och kan inte lägga på ett trevligt ansikte bara för att. Skulle jag försöka med det avslöjas jag ändå omedelbart, min ovilja lyser helt enkelt igenom och jag har alltid, men kanske framför allt som yngre, tilltalats mer av djupa samtal än av ytliga (nuförtiden går hjärnan på högvarv ändå).

Nära vänner har jag haft, men egentligen ingen riktigt, riktigt nära vän som jag delat allt med. Jag har helt enkelt inte släppt någon så nära. Så länge jag kan minnas har jag lagt så gott som hela världens ansvar på mina axlar och skämts och oroats för mina familj. Jag har alltid velat vara normal, om möjligt sticka ut i övre kant, men aldrig någonsin vara "sämre" på något sätt. Detta har också medfört att jag hållt distans och inte släppt någon nära de brister och sår jag haft. Jag har alltid hållit skenet uppe och detta även gentemot min familj. Jag har varit tyst som en mur för det mesta några gånger lyckades min syster med dra en del saker ur mig. Inte så att jag hållt allt om mig hemligt, men särskilt det som varit relaterat till mig själv och min egen prestation/beteenden höll jag för mig själv. Det har aldrig varit så att kärleken från min familj varit avhängig prestation utan dessa prestationskrav är något jag så länge kan minnas har ställt på mig själv. Med tiden har det blivit bättre och framför allt sedan jag fått barn. Så himla viktig är jag inte längre...

Min bror, min syster och till viss del kompisar och då kanske framförallt Rickard S under högstadietiden, delade jag mycket av mitt innersta med. Men riktigt nära är det först under sena tonår, men särskilt de senaste åren, som jag släppt någon. Ian står mig utan tvekan närmast. Det finns nog ingenting som jag anser vara dåliga beteenden och saker som jag inte är särskilt stolt över som han inte vet om mig. Det dumma var väl att det nästan var det första jag delade med mig av mig själv till honom med, inte särskilt klokt, såhär i efterhand.

Min bror och jag skiljer det bara ett år emellan. Vi vet så mycket om varandra eftersom vi till stor del delade kompisar fram till 13 årsåldern. Nu träffas vi max en gång i månaden och uppdaterar varandra lite snabbt men det blir inte samma sak. Mamma, pappa, syster och Elin- de finns där om det skulle behövas, det vet jag och är vädligt tacksam över.

Men min bästa vän, det är nog faktiskt jag själv.

Däremot önskar jag och är numer också öppen för att blotta min svagheter och bekymmer för fler människor. Jag saknar min syster, bror och Elin mycket. Jag vet att de bara är ett telefonsamtal iväg...jag vet...jag älskar er!

Världens bästa Elin som jag önskar jag bodde närmre (nära)

Den bästa klappen jag fick var polkakäppen som käraste Elin gjort. Ungarna har redan plundrat sina och då rök visst pappas också. Men jag spar min till den riktiga julgransplundringen. Fast jag måste erkänna att jag tjyvslickat lite på den och vilken smak sen- går inte ens att jämföra med Grännas polkagrisar.

Inte nog med det, ungarna fick gosiga sockor med vrikade rosor och varsitt "Madicken-förkläde" som de bär på bilden ovanför. Duktiga och generösa Elin!

Julafton 2010

Såhär såg det ut hos oss på julaftonsmorgon.

Det blev en underbar dag, en dag i rasande tempo, med mycket god mat, nära och kära och massvis av paket.

Tusen tack för alla paket!

Esmeralda fick nog inte någon särskild favorit, Adelina däremot fick genast Emil-dräkten som sin käraste ägodel.

Från ytligheter till kärnfullheter

I förrgår var vi Åsbobacken sen eftermiddag, med tre av mina syskon, kusin, svägerskas lillasyster och så ungarna så klart. De håller inte särskilt länge i kylan (måste vara efter pappa) men några åk blev det och så korv och choklad förstås. Så härligt att ha kunnat tillbringa hela dagar med barnen. Det händer hela tiden så mycket, speciellt med Adelina som blivit stora tjejen. Känner mig utvilad, men ändå inte riktigt redo att ta itu med pendlandet igen.

Tentaångest- så mycket som ska bankas in på så kort tid och så en prästvigning som ska hinnas med innan dess. Mor min blir präst nästa söndag. Kommer jag bli så stressad att jag blir en pest för en familj eller kan jag disciplinera mig?

Bröllopstankar- blir jag någonsin gift? Jag har en underbar sambo, så olik mig på många vis, men den varmaste och tryggaste famn att vara i- när säger han ja? Att ett bröllop förändrar något tror jag inte, utan det är bara en barnslig romantisk dröm...

Barnfunderingar- syskon eller inte? Vågar vi? Min önskan är tre barn. Men tänk om något går snett, tänk om det blir två, klarar vi det? Orkar vi med att skjuta två inkomster än mer på framtiden?

Döden susar förbi och unga människor mister livet. Jag är så enormt tacksam över det jag nu har samtidgt som jag är oerhört rädd för att mista någon. Farfar och mormor blir äldre. Hur skulle jag klara mig utan deras klokskap och kärlek?

Huset- över jul har vi varit nästan 20 personer i vårt vardagsrum som gissningsvis är på drygt 20 kvm vid flera tillfällen. En aning trångt och kanske på grund av det suktar jag nu efter ett hus med matsal, bibliotek, stort lantkök osv. Men som det ser ut nu får det vänta till min examen är inom räckhåll. 3,5 år to go.

Jag är redo att möta 2011 och hoppas på mycket kärlek för egen del och för er läsare! Gott nytt år!

Dag 6- Min dag, som startade med min fot

...är just till ända. Mitt första jullov som psykologstudent blir det.

Jag vaknade strax efter sex av värk i foten, foten, inte en fot som alla andra utan en tillrättalagd och till viss del konstruerad fot. När jag föddes ska min pappa närapå svimmat sägs det, när hans såg foten som då inte alls såg ut som en fot... Vad den såg ut som vet jag dock inte, för något foto finns det inte. Åkomman kallas för klump-spets- och droppfot, vilket då egentligen är tre separata diagnoser. I dag märker inte distriktsläkare att det är någonting annorlunda med foten, men det gör jag. Under skolåren var jaga lltid med på gymnastiken, även om jag hade ont, envis, tjurskallig och till viss del också introvert som jag är och än mer var skulle det aldrig fallit mig in att inte vara med. Jag gick ut med MVG i gymnastik under alla mina terminer i högstadiet och även på gymnasiet, något jag är väldigt stolt över, men något som också kostat mig mycket smärta. Idag springer jag inte frivilligt på grund av den smärta det orsakar. När jag springer är det som att ett "sår" rivs upp och jag gå gå med smärta i dagar - veckor och många gånger haltar jag därav också. I skolan var jag med och sprang skoljogg och i spåret som alla andra utan minsta ljud. Jag har aldrig skämts över min fot utan istället den som ett hinder på vägen som jag ska besegra och aldrig låta hindra mig och det har gett mig en stark tilltro till min fysiska förmåga och till att smärta endast är ett symptom och ingenting att frukta (kanske är det därför jag valt att föda utan någon som helst smärtlindring?).  Givetvis har det också överlag gett mig en tro på mig själv.

Jag inser att det skulle ha kunnat ha varit annorlunda, att jag skulle ha kunnat lyssnat på smärtan och givit efter, att mina föräldrar skulle ha kunnat uppmanat mig att vara mer försiktig, men istället har de tålmodigt masserat min onda fot. Och det är jag vädligt glad över. Att jag någon dag kommer att få en smärta obärbar är jag medveten om, men det tar jag sen, tänker jag... För som min läkare sa, jag bör egentligen belasta min fot minsta möjligt, alltså egentligen gå minsta möjliga...

Back on track...efter att jag vaknat av min onda fot tog jag, för ovanlighetens skulle bilen hem till mormor. Först gick jag ut med Lady, hennes hund, för att sedan serveras gröt. Efter att haft huvudet i boken hela förmiddagen kom två av mina småsyskon och min mamma upp till mormor och vi fikade. Sedan for jag hem igen och möttes av de vackraste leendena i världen. Vi satte igång att rensa och göra fint bland deras kläder och sedan även bland mina, så nu står det tre kassar med kläder i hallen som ska skänkas bort. Till fredagsmys blev det pizza, popcorn och SVT Play (barnkanalen). Har pratat i telefon med syster Sofia, farfar, mamma och pappa och sedan har jag slipat, spacklat och målat lite möbler och här jag nu...dagen till ändå, men icke bestyren. Nu ska jag göra Wienernougat!

Nyper mig i armen och svävar ovan molnen

Efter att snart kunna lägga den första terminen som student på psykologrpgrogrammet bakom mig känns det en aning pirrigt. Jag förstår fortfarande inte riktigt att jag, ja, jag kommer att bli psykolog. Min dröm, min dröm som jag faktiskt ibland tvivlade på skulle besannas. Nog för att vissa kurser känns mindre relevanta och långt ifrån yrkesutövandet men just nu läser vi en riktigt spännande om utvecklingspatologi.

Även om det var första terminen som antagen till programmet har jag nu läst den tredje terminen psykolog, vilket betyder att jag har sju terminer kvar. Nästa vårtermin blir det praktik, något som känns otroligt spännande och som jag har höga förväntningar på. Vart jag kommer att göra den är nog mycket upp till mig själv eftersom jag inte vill göra den i Uppsala utan gärna i trakterna kring hemmet.

Åhhhhhhhh- jag är inne och allt har gått så fint och jag har en jättebra klass som tagit emot mig på bästa sätt, en klass utan minsta tillstymmelse till konkurrens, utan bara vänliga och snälla kamrater som gjort att jag känt mig som en i gänget redan under den andra månaden.

För ganska precis ett år sedan fick jag antagningsbeskedet, men det känns som för en evighet sedan. Jag tror att det var sommaren 2004 som jag formulerade min dröm för första gången, sex år sedan, galet.

Vad gör jag om sex år från nu?

Bor jag kvar i Avesta, har jag fler barn? Jag kan faktiskt inte ge något bra svar, jag vet inte, kanske, kanske inte. Avesta är bra på många sätt och kanske framförallt för att många nära och kära finns här. En längtan efter fler barn finns där och gror, men samtidigt vet jag inte om jag vågar utmana ödet igen. Vi har två friska, underbara barn- och fler sådana känns som att begära för mycket av livets lotteri. Speciellt som vi läser utvecklingspatologi dyker alla tankar på vad som kan gå fel upp.

Förhoppningsvis är vi gifta, jag och Ian. Vart jag jobbar har jag ingen aning om, men som jag känner nu kan det bli lite varsomhelst även om barn- och ungdomar känns allt mer lockande. Jag har nog helt slopat tanken på att jobba med organisationsutveckling, som det känns nu i alla fall.

Vad gör du om sex år?

Dag 5 - Vad är kärlek? (och en uppmaning!)

Något svar på livets gåtor har jag inte. Däremot kan jag berätta vad kärlek är för mig. Kärlek är för mig en tilldragelse, en attraktion (och då inte nödävndigtvis sexuell) och en upplevd ömhet för en person/objekt. De små gesterna, den där klappen på axeln, den där kramen som är sådär väldbehövlig eller de där orden som frågar hur det egentligen är- omtänksamheten- för mig är det kanske den vackraste av kärlekar. Den som ger utan att kräva tillbaka. Och just därför är det också de människorna jag ömmar mest för, som min lust att ge till är som störst. Som mest generös är jag mot de generösa. Kanske vore det vara tvärtom, att jag ömmar för de som inte har upptäckt kärlekens vackra melodi?
Som känslomänniska lever jag för kärleken. Utan kärlek vore mitt liv ingenting. Högst på min önskelista står ömsesidig kärlek och jag försöker så långt det går också leva efter det. Jag är långt ifrån någon Moder Theresa men mitt hjärta har alltid bultat för de utsatta, de utsatta som många gånger är de som har minst men ger mest. Även i min lilla familj prioriteras kärleken framför utlandsresor. Någon illusion om att de är på de där resorna på fjärran stränder som kärleken är som viktigast har jag inte.
Med risk för att både glida ifrån ämnet och att bli alltför provocerande tycker jag att fler föräldrar, som faktiskt prioriterar sin familj högst, borde tänka ett steg till. Vad är kärlek för er? Sitter den i den nya bilen, i huset, i barnens kläder, i karriären, i heminrideningsprylarna, i Thailandsresorna? Nu har jag ingenting emot utlandsresor, inte alls, inte mot kläder eller hus för den delen heller. Däremot är jag kritisk till de som inte säger sig kunna gå ned i tid eller jobba mindre och då hänvisar till ekonomin. Som jag sagt tidigare, ja, det finns sådana fall, men många gånger är skitsnacket lika stort som SJ:s lovord. Kärleken kan inte plockas fram på all-inclusive hotellen om den inte finns där sedan tidigare, nu menar jag inte att de som jobbar mycket inte älskar sina barn/partners, men däremot prioriterar man inte dem främst och underättar inte heller för anknytningen som är så otroligt viktig för barnens fortsatta utveckling.
Nu ska jag sluta att trassla in mig och vara rak på sak.
Var hemma så länge ni kan med era barn, vänd på varje krona, spar in på julklappar och lev som om ni vore studenter- ni kommer aldrig ångra er och ni kommer att få det finaste man kan, tid med era barn och ni kan ge det finaste man kan, trygghet till sitt barn.

Häromveckan beslutade Ian att han ska vara hemma till och med maj, därefter tar jag över och barnen får börja förskola i höst, då 2½ och 4 år gamla. Lyllos Ian och ungarna säger jag bara! Att vi inte tänkte på det tidigare, nej, även vi föll i den vanliga fällan, att det räckte bra med att Ian skulle vara hemma i sju månader, "för oj vad mycket det är för en pappa och oj vad ska chefen säga om det", utan att närmare reflektera över det. Vilken tur att barnomsorgen i kommunen krånglade så att vi kunde ta vårt förnuft till fånga. Självklart att han ska vara hemma med sina barn när han kan!

Dag 3- Mina föräldrar

De har alltid funnits där för mig och alltid trott på mig även om de säkert ibland har varit oroliga för mig är det ingenting jag märkt av. Vad jag är har tagit mig för har de stöttat mig och aldrig har de försökt påverka mina val. Jag har alltid vetat att jag kunnat vända mig till dem, även om jag kanske inte har gjort det särskilt ofta. De har varit och är de bästa föräldrarna för mig.
Precis vad de har gett mig, en tro på kärleken (trots att de skiljde sig), en tro på mig själv och på mina drömmar, att jag klarar precis vad jag vill och en stor trygghet- det är vad jag vill ge mina barn.

Nu ska jag gå och lägga mig med en SVT dokumentär. Efter flera år då jag envist vägrat trådlöst, eftersom det kanske, i alla fall lite grand, innebär strålning, har jag kapitulerat- och det har gett mig helt nya möjligheter. Som att ligga i sängen och se på SVT play.

Nu ska jag se Familia. Den ska handla om en peruansk kvinna som lämnar sin familj för att arbeta i USA(?). Något som är mycket vanligt i Peru och andra Latinamerikanska länder. Men väldigt främmande för oss trygga väldfärdsmedborgare.

Dag 3- Det här åt jag idag

Kanske det ointressantaste temat. Äter gör jag för att jag är hungrig eller sugen, som alla andra. Det är inte mer än så.
Efter dagens föreläsning om ätströningar kommer jag aldrig mer förbjuda mig själv att äta någonting, restriktioner leder till sug och misslyckande och så är man inne i en ond spiral.
Så hör på: Godisförbud- BIG NO NO!

06.00: En macka med smör. Jag äter i mörker och tysnad för att inte väcka resten av huset sex på morgonen. Därför blir det inte någon särskilt glamourös frukost.
09.00: En fralla med ost och salami + en drickyoghurt (ville egentligen ha choklad men hade inga mynt till automaten i skolan).
11.00: En apelsin
12.00: Pasta med skinksås
14.00: Ett äpple i puasen på föreläsningen om Ätstörningar av Ata Gardheri- hur bra som helst!
17:15: En banan. Jag var utsvulten men hann ingenting annat innan det bar iväg på träning för ungarna
17:50: En chokladboll och ett glas saft som avslutning på barnens "handboll"
18.30: En kopp varm choklad och fyra limpmackor

Det är vad jag ätit hittills. Inte en särskilt representativ dag. Har ätit mer frukt än vad jag brukar och mindre mat. Men eftersom jag är en kvällsmänniska är det inte slut ännu. Det blev ingen middag idag och det har satt sina spår.
Nu ska jag gå och rota runt i skåpen efter något smarrigt!

Tantvarning eller tar jag igen vad jag missade som tolvåring?

Jag som aldrig ens gillade Backstreetboys, som var det pojkband som gällde när jag var 12 år, älskar nu The Flood med Take That.

"Standing on the edge of forever

at the start of whatever

shouting love at the World."

Dag 2- Min första kärlek (och alla de andra med)

Jag har gått och funderat ett tag på vem som var min första kärlek. Det beror förstås på hur man definierar kärlek. Förtjust har jag varit fler gånger än vad jag kan räkna. Och det började tidigt, redan i trean tror jag och sedan snurrade det på ända fram till dess att jag träffade Ian. Ibland kan jag faktiskt tänka att det är konstigt att jag inte längre blir förtjust i lärare eller i andra jag möter, fast när jag tänker efter så står det klart. Jag har gjort mitt val. Jag har valt Ian och därmed stängt dörrarna. Jag spanar inte längre och då blir jag inte heller förtjust i någon annan.

I trean, tror jag att det var, var det många tjejer i klassen som frågade chans- med hjälp av lappar. Jag gjorde också det, men var fakitkst aldrig kär i någon i klassen. Det var mest för att.

Patric, däremot var jag kär i. Och känslorna varade länge. Om det råder inga tvivel. Patric, som flyttade  till Avesta från Stockholm och blev granne med oss (han bodde några km ifrån, men på landet så kallas det granne ändå). Han började i min ett år yngre lillebrors klass. Jag har för mig att det var första gången som han kom hem till oss, han och lillebror Richard skulle "leka", som kärleken drabbade mig. Ett minne säger mig att jag och Patric satt tätt bredvid varandra på Richards våningssäng, möjligtvis höll vi varandras händer, när min pappa kom in och ropade att det var mat- och som jag kände mig påkommen då. Efter det följde kärlek varvat med en massa bråk mellan oss, ända till dess att jag började sjuan. Men något regelrätt par blev vi aldrig.

Sedan sjuan skulle jag vilja säga att jag varit kär två gånger. Nu kommer de som känner mig att fundera hur jag räknar. För nej, jag räknar inte alla de som jag då trodde att jag var kär i. Såhär i efterhand så kan jag konstatera att jag vid flertalet gånger blandat ihop kärlek med beundran och bekräftelsebehov. Jag har även några gånger varit tillsammans med personer bara för att och då har också 'förhållandena' varit därefter.

Franklin, som jag träffade på Dominikanska Republiken 2000 blev jag våldsamt förälskad i utan några tankar på hur det hela skulle kunna fortsätta. Men jag blev nog inte endast kär i honom, för jag räknar nog ändå att jag var kär då,utan också i hela den Dominikanska kulturen (åtminstone den jag träffade på, på hotellomårdet.). Vi åkte dit året därpå också och det var självklart att jag skulle vara med Franklin. Avresan minns jag som en enda störtflod av sorg och tårar. För mig gick världen under då. Vi hörde av på telefon en eller två gånger efter att jag kommit hem. Men ganska snart försvann han ändå ur mina tankar. Så, kanske var det inte kärlek ändå, utan bara den våldsammaste förälskelsen som endast drabbar naiva 16-åringar? Jag tror det.

Det dröjde inte mer än ett halvår innan kärleken drabbade mig igen och denna gång min livs kärlek. Jag träffade Ian i november 2001 och redan med det första ögonkastet visste jag att honom vill jag ha. Förälskelsen denna gång var än större och den drabbade mig märkbart fysiskt. Sedan dess har den givetvis lagt sig och övergått till kärlek, en kärlek så oerhört stark. Det pirrar inte särskiltofta i magen, men då och då gör det det och jag försöker fånga upp dessa tillfällen. Efter ganska precis nio år är vi fortfarande ett par och jag kan inte se mig med någon annan än Ian. För mig är kärleken evig. Den är det för att jag har bestämt mig för att den ska vara det. Givetvis finns det sådant som kan rasera förhållandet, svek som aldrig går att besegra, men mycket kan man klara om det finns en stark kärlek som grund.
Vi borde vårda varandra bättre, för att ta allt för givet är riskfyllt. Senast vi gjorde något på tu man hand, bara jag och Ian, var för två år sedan då vi gick på restaurang i några timmar. Dessförinnan var det innan Esmeralda föddes för 3½ år sedan. För visst finns risken att kärleken tappas bort och då blir det hela knepigare. Men för mig är det ett beslut, ett beslut att välja Ian som min eviga kärlek. Kanske är det så enkelt för mig eftersom allt känns himla rätt med Ian, för att alla bitar ligger på plats.

Ska ta och klura ut en riktigt bra julklapp till min kärlek- en som innefattar bara han och jag.

Dag 1- Om mig

Först lite hårda fakta, jag är 25 år, högerhänt, socialdemokrat, mor till två barn, sambo med Ian och pendlande mellan Avesta och Uppsala där jag läser tredje terminen på Psykologprogrammet.

Att beskriva sig själv med ord är vädligt svårt tycker jag, men jag ger det ett försök, ni som känner mig får jag gärna rätta mig om jag har fel eller lägga till.

Jag är målmedveten, envis, tjurskallig (men inte långtjurig), sätter familjen högst och främst och inte då endast min "lilla" familj, lätt(be)rörd, ambitiös, använder oftare känslorna är förnuftet, (enligt egen utsago) alltför normstyrd, visar mina känslor (i sammanhang där jag känner människorna) såväl postiva som negativa, kan verka stramare än vad jag är eftersom jag ibland bjuder till för lite (skulle önska att jag var mer öppen vid kontakt med okända personer) men är å andra sidan "äkta" i avseendet att jag inte är trevlig (däremot visar jag respekt) mot de jag inte gillar.

Något mer?