Efter att snart kunna lägga den första terminen som student på psykologrpgrogrammet bakom mig känns det en aning pirrigt. Jag förstår fortfarande inte riktigt att jag, ja, jag kommer att bli psykolog. Min dröm, min dröm som jag faktiskt ibland tvivlade på skulle besannas. Nog för att vissa kurser känns mindre relevanta och långt ifrån yrkesutövandet men just nu läser vi en riktigt spännande om utvecklingspatologi.
Även om det var första terminen som antagen till programmet har jag nu läst den tredje terminen psykolog, vilket betyder att jag har sju terminer kvar. Nästa vårtermin blir det praktik, något som känns otroligt spännande och som jag har höga förväntningar på. Vart jag kommer att göra den är nog mycket upp till mig själv eftersom jag inte vill göra den i Uppsala utan gärna i trakterna kring hemmet.
Åhhhhhhhh- jag är inne och allt har gått så fint och jag har en jättebra klass som tagit emot mig på bästa sätt, en klass utan minsta tillstymmelse till konkurrens, utan bara vänliga och snälla kamrater som gjort att jag känt mig som en i gänget redan under den andra månaden.
För ganska precis ett år sedan fick jag antagningsbeskedet, men det känns som för en evighet sedan. Jag tror att det var sommaren 2004 som jag formulerade min dröm för första gången, sex år sedan, galet.
Vad gör jag om sex år från nu?
Bor jag kvar i Avesta, har jag fler barn? Jag kan faktiskt inte ge något bra svar, jag vet inte, kanske, kanske inte. Avesta är bra på många sätt och kanske framförallt för att många nära och kära finns här. En längtan efter fler barn finns där och gror, men samtidigt vet jag inte om jag vågar utmana ödet igen. Vi har två friska, underbara barn- och fler sådana känns som att begära för mycket av livets lotteri. Speciellt som vi läser utvecklingspatologi dyker alla tankar på vad som kan gå fel upp.
Förhoppningsvis är vi gifta, jag och Ian. Vart jag jobbar har jag ingen aning om, men som jag känner nu kan det bli lite varsomhelst även om barn- och ungdomar känns allt mer lockande. Jag har nog helt slopat tanken på att jobba med organisationsutveckling, som det känns nu i alla fall.
Vad gör du om sex år?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar