Förtidspensionär och kandidat

Förtidspensionär och kandidat till Europaparlamentet är vad Anita Mattsson, Sverigedemokrat, från Avesta är. För mig går det inte riktigt ihop. Så vitt jag förstår är arbetet i parlamentet väldigt krävande. Hur har Anita tänkt där?
Som åttonde namn kommer hon förmodligen inte få en plats i Bryssel. Men då får hon bege sig till försäkringskassan istället och berätta att hennes arbetsförmåga återkommit!

Kom ihåg att rösta i valet! I annat fall ger ni utrymme för Sverigedemokrater som Anita i parlamentet!

Rapport

Klockan är halv två på natten och jag gräddar bröd inför dopet imorgon. Med andra ord har jag inte fått någon vila sedan sist. Men pustat ut en aning, har jag faktiskt gjort. Mötet i fredags gick över förväntan och jag är ganska säker på att Historia C betyget är i hamn.

Ibland behövs det ingen

Jag håller knappt ihop. Mörbultad. Söndertrasad. Mår illa. Har ont i magen.
Klockan är 04.20 och jag är klar med mycket, men inte allt. 11.15 träffar jag historieläraren.
En vecka till är jag beredd att kämpa. Om jag får sova lite i helgen så.
GOD NATT!

Lyssna inte på mig nu. Jag är helt borta.
Vi tar mer en annan dag.

One to go

Nu har jag postat, förhoppningsvis, mina sista uppgifter i Textkommunikation A. Fast än håller jag andan. Imorgon ska jag träffa historieläraren. Det är bara det att jag endast gjort en uppgift av fem. Och nu kommer prästen för att ha dopsamtal snart.
Det blir till att köra på reserven. Jag har lagt mig tidigast två i en veckas tid nu, så en natt till måste jag kunna klara.

Är det någon mer än jag som glädjs över regnet? Jorden gör det alldeles säkert. Och det nysådda gräset och mina planterade frön.
Fast imorgon får solen gärna skina igen.

Stay the night

"But baby it’s cold outside
so just make up your mind.
Baby, this is a once in a lifetime."

Natten är min vän. Om den skriver jag som bäst. Fingrarna dansar över tangenterna och tankarna far fritt. Inga barn som stör, inga måsten som pockar. Just nu skriver jag ihop en intervju med min farfar. Jag skriver om hans upplvelser som 17-år och eldledare i kriget mot Röda Armén.
Tiden är min fiende.

Jag tror

Varje minut är värdefull. Farten är uppe och jag stannar bara när jag måste. För att ta hand om barnen, för att äta lite och för lite sömn. Jag kan ana segersötman. Men än är det för tidigt att pusta ut. Minst en veckas sömnbrist, huvdvärk och slit återstår. Som det kommer vara värt det.

Fader- och namnlös

Varken far eller namn har hon, Granaten. På papper alltså. Men snart så. I går lades brevet med hennes namn; Adelina Irené Maria Franciska, på lådan och på torsdag ska vi till Familjerätten och fastställa faderskapet.

Adelina för att det uppfyllde alla ställda kriterier och som en bonus min farfars mammas namn.
Irené betyder fred och är också min farmors andranamn och Ingenjörens mosters namn.
Maria heter alla flickor i släkten.
Franciska för att det är vackert och för att det finns både på Adelinas farmors och farfars sida.

Kärt barn eller inte

Jag har inte haft särskilt många smeknamn. Om det beror på att min mamma redan på dagis satte ned foten och sa att Charlotte heter flickan och ingenting annat, eller om jag inte är ett kärt barn- det spelar ingen roll.

Förutom Lotta, som några enstaka kallar mig har jag kallats Charlie och Veto.

Under mellanstadietiden hade jag och tre-fyra klasskamrater matematik i en liten grupp och Arne var vår lärare. Vi var elever som hade lätt för matte och som också var ivriga att lära. Jag älskade de stunderna och jag älskade Arne. Han såg mig, bekräftade mig. Och dessutom slapp jag klassföreståndaren som avskydde mig, och vice versa. Arne kallade mig för Charlie. Och jag gillade det. Han lärde mig inte bara att räkna med negativa tal, utan också att förstå att avskaft nagelack inte ser bra ut.

I nian fick jag ett nytt smeknamn; Veto. Det gillade jag inte. En grupp killar i klassen måste ha snappat upp ordet under en samhällslektion och tyckt att det passade mig. Jag var inte den enda pluggisen i klassen, men den som tog störst plats. Och sedan fick jag också ofta lärarna med mig i olika frågor, därav vetot. Det blev förmodligen för mycket, jag blev för mycket, för vissa killar. Jag är säker på att jag inte hade kallats så om jag varit kille. Men tjejer ska inte vara för mycket, höras, synas, kunna för mycket. De slog underifrån. Gav sig på min självbild och försökte omintetgöra mitt självförtroende. Även om det inte det var deras avsikt, var det konsekvensen.
Sista dagen i nian hölls det ett avslutningstal i aulan av två i klassen där det skämtades och drevs med den egna klassen inför de andra avgående niorna. Mitt smeknamn Veto basunerades ut och det gjorde ont. Naggade min självbild i kanten. Jag var alldeles för nära för att se att det de egentligen gjorde var att blotta sin egen osäkerhet.


Appropå matematikgruppen och elitklasser så säger jag nej till sådana, även om jag gillade min lilla grupp massor. Elitklasser segregerar och cementerar. Och om elitklasser fanns skulle inte pojkar kunna reta sig på duktiga, självständiga tjejer som tar för sig. Det vore ju alldeles för synd.

Så lever livet

Sedan i onsdags är jag självvald gräsänka. Ingenjören och Smaragden roar sig i Stockholm medan jag och Granaten har det trevligt här hemma. Jag pluggar (är det tänkt åtminstone) medan Granaten mest tränar. Om hon inte ligger i gymmet är det armhävningar eller rumpskjut som gäller. Hon inte bara rullar runt numer utan tar sig också framåt och bakåt. Lite starkare biceps så sitter krypningen snart.
Emellanåt tar vi oss en promenad, kikar till tomatplantorna, lagar lite mat och njuter av tystnaden. Att den här pausen var välbehövlig känner jag nu. Förhoppningsvis är jag flera ton lättare imorgon kväll. Då ska jag vara klar med det mesta av det jag tenterar.

Spending my time listening to Roxette

Shit vad de är bra, Roxette, alltså.
How do you do. Neverending love. Dangerous. The Look.

De kommer att turnera i Holland, Belgien och Tyskland i höst.
Spela i Sverige och jag och Ingenjören kommer. Utan tvekan.

Något mer Roxette fan?

Spanish version

På många sätt är vi ganska olika, jag och Ingenjören. Jag är den planerande, ofta stressade typen. Han är mer mañana mañana och tar det som det kommer. Men på andra punkter är vi oerhört lika, vi är något av bohemer båda två, inte särskilt materialistiska och sedan gillar vi Roxette.
För sju år sedan låg vi mest uppe på hans rum i hans 80 säng och lyssnade på Per och Marie när vi sågs. På spanska! (för er som inte vet, så kommer karln från Peru)

Lyssna du med.


Fast nog är originalet bättre, det medger jag. Men inte alls lika fyllt av minnen.

Lättmutad

Vad är en trerätters middag med hummer, lammfilé och vad det nu mer var mot grönkålssoppa?
Ingenjören sa att han nog skulle vara hemma vid sex-sju. Tjena. Nu är klockan snart tio och jag sitter här ensam, med min soppa.
Han borde ta med sig lite av efterrätten åt mig. Om han är smart.
Med sötsaker glömmer jag det mesta. Gottegris som jag är.

Harig krake

I julklapp fick jag denna bok av kära Elin. Den har legat i bokhyllan fram tills inatt då jag halv ett fick en plötslig lusta att läsa något.
Det läskigaste jag läst innan idag var Mankells Wallanderböcker på högstadiet. Har aldrig befattat mig med en rysare, bara tanken på att läsa en har skrämt mig.
Men inatt låg den där lättillgänglig och jag kände mig modigare än på länge. Visst var den läskig, men spänningen överred rädslan.

Kvart i tre släckte jag lampan. Somnade gjorde jag nog inte förrän efter 3 efter att ha funderat över hur jag i framtiden ska kunna ta mig till Krylbo om mornarna. För cykla ensam i mörkret kändes plötsligt otäckt. Jag vet inte om ens pepparspray kommer råda bot på den känslan.

Kalorikrävande plugg

Vill inte att ni ska få för er något nu, med tanke på tidigare inlägg, så vi hoppar dagens födointag. Men faktiskt så struntar jag i alla bullar, i chokladen, Ploppen och glassen- för vet ni vad!? Jag har pluggat i dagarna tre och gör det nu med! Med en tekopp och en Nogger.

Vad ni har för er vill jag inte veta om det inte är så att ni har det än tråkigare än mig.

Diskrepans

Ojämvikten mellan mina själv har återställts en aning. Det verkliga självet närmar sig nu borde-självet och det ideala-självet. Med andra ord har jag pluggat. Det känns bra, det känns som att jag är på rätt väg och som att jag kan klara det. Men det blir tight. Tid är inte det man har mest av när man är mammaledig. Speciellt inte när det samtidigt är ett dop i antågande.

Fortsätter jag såhär följande kvällar kommer jag snart kunna njuta av livet igen. Visst njuter jag nu också, men inte fullt ut, för obalansen är där och förstör för mig. Naggar livet i kanten. Min längtan efter inre frid och sinnesro är enorm. Som jag bara vill släppa tankarna fritt, bara vara och känna att det är bra så. Låt det bli min sommars verklighet!

Bra avsikt, fel tänkt

Att hitta nya ingångar för att få unga tjejer att gå på sommarläger är det inget fel på. Men när dessa nya idéer innebär en vecka av studiebesök på Stockholm Fashion Centre och NK, färganalys och att lära sig gå på spa har något gått riktigt snett. För nog är tjejer mellan 12-14 år ungefär likadana nu som på min tid och oavsett om man bor i en bruksort eller i finare förort?
Nog finns andra sätt att locka till sig deltagare än att anspela på Sex & the City? Nog finns mer passande teman än att lära dessa osäkra, säkande unga tjejer att lära sig bli som alla andra, att se ut som andra?

Tänk er själva, om ni var 12 år och skulle på det här lägret. Varje kväll skulle handla om att tänka ut en moderiktig outfit och varje morgon skulle du gå upp timmar i förväg för att hinna sminka och styla dig. För att passa in, för att se ut som alla andra.
Vilka föräldrar låter sina barn gå på lägret? Förmodligen föräldrar som är lika osäkra som sina barn. Föräldrar som är livrädda för att deras dotter inte ska få vara med, inte passa in, inte vara som alla andra.
Jag förstår dem.
Och just därför borde Täby kommun valt att satsa på något helt annat.

Varför inte satsa på att peppa dessa unga tjejer istället? På att lära dem förstå att de duger som de är, utan märkeskläder och utan att kunna namnen på de hippaste designers. En vecka av självförtroende-boost. En vecka utan krav, en vecka där de bara kunde vara. Bada, rollspela, diskutera, andas ut.
För att locka tjejerna skulle det inte behövas mer än ett hippt namn som föreläsare.
Vad ett hippt namn innebär idag har jag noll koll på. Och lika glad för det är jag. Men gladast är jag över att inte vara tonåring längre.

I confess

Handen upp!
Blicken ned.
Jag är en självplågare.
Idag har jag ätit minst 8 bullar, 3 muffins, 2 havrekakor och en sockerkaksskiva.
Inte för att jag varit sugen eller hungrig utan för att jag måste passa på att äta medan jag får. Innan jag börjar med "dieten" igen.
Däremot har jag inte pluggat ens en ynka minut. Bara tänkt att jag borde, att jag ska.

Det svider, bränner, plågar. Vad väntar jag på? Jag vet inte. Jag hatar denna del av mig själv. Den självplågande delen. Man skulle kunna tro att jag är matmissbrukare eller har en ätstörning men jag är bara jävligt ologisk. Jag tror att jag kan lura mig själv, att jag är smart.
När allt bara är dumt. Riktigt dumt. Onödigt.

Jag skriver det här i hopp om att det ska leda mig framåt. Jag har inget att förlora. För annars står jag snart där tomhänt och tjock och vet att jag kunde ha haft allt.

Självplågeri

Jag balanserar högst uppe på branten. Det är bara en tidsfråga innan jag ligger sönderskrapad på marken. Om jag inte genast tar förnuftet tillfånga. För någon tid att spela med finns inte.
Att jag sysslar med detta självdestruktiva betende kan jag inte förstå. Det ger mig ingen njutning, den enda "vinsten" är jag slipper konfronteras med samvetet. Samvetet som bränner allt mer desto längre jag väntar.
Men till slut måste jag se mig själv i ögonen och försvara det oförsvarbara.
Inget skulle vara mer tragiskt än att gråta över sig själv.

Konstgjord sötma

Precis som jag undviker margarin undviker jag också sötningsmedel. Sötningsmedel finns i många lightprodukter och även om försäljningen minskar och medvetenheten ökat är det lätt att lockas till att välja dem på grund av det låga kaloriinnehållet. Men varför ger inte sötman några kalorier? Sukralos som är 600 gånger sötare än vanligt socker tas inte upp av våra kroppar hamnar beständiga i våra vattendrag istället. Halterna av sukralos ökar i våra vattendrag samtidigt som studier visat att ämnet ökar dödligheten hos kräftor. Det är ett varningens finger nog tycker jag!

Och att Fun Light endast bör användas som myrmedel är en gammal nyhet.

Ny Teknik berättar mer, här och här!

En fördel med att ha en Ingenjör i huset är att Ny Teknik dimper ned i brevlådan varje onsdag.

2 år av (mitt) liv

Det vankas 2-årskalas i Högbo. Smargden fyllde 2 år igår och hennes mor är sentimental och oroad. Tiden bara rusar iväg, det var ju nyss som hon låg där alldeles färsk på mitt bröst... Kommer tiden upplevas rusa på i samma tempo de följande 18 åren? Är det snart som Smaragden är finnig och uppstudsig? Som hennes mor om nätterna ligger orolig och väntar på att dörren ska öppnas?

Säg mig att det inte är så! Jag vill att Smaragdens barndom ska kännas som en evighet, inte bara för henne utan även för mig, för det finns inget mer utmanande, glädjande, utvecklande och roligare än att vara mamma. Nog för att jag alltid kommer att vara det, men ni förstår säkert...

Åter till 2-årskalaset. På lördag väntas 50 personer (vi råkar vara en stor släkt) till vårt hus på 70 kvm. Med möbler på det blir det en ekvation som inte går ihop. Vi räknar kallt med att vädrets makter är på vår sida.

av

Borttappad

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,

du barfotabarn i livet.

Så sitter du åter på handlarens trapp

och gråter så övergivet.

Vad var det för ord - var det långt eller kort,

var det väl eller illa skrivet?

Tänk efter nu - förrn vi föser dej bort,

du barfotabarn i livet.

Nils Ferlin, Barfotabarn, 1933

Det går inte ihop, jag går inte ihop

Sockerkaka, rulltårta, havreflarn, muffins och jordgubbsgrottor har jag sysslat med det senaste dygnet. Allt för att slippa öppna boken.

Är rädd att det snart kommer att kännas precis som på högstadiet igen. Som dagen innan fysikprovet då jag fick panik och grät av stress och rädsla för att misslyckas när jag inte lyckades med att lösa en uppgift.

Det var inte riktigt bra det jag sysslade med. Kunde sitta uppe hela nätter och plugga, hinka kaffe och komma med bubblande mage till skolan, allt för att vara helt säker på att skriva full pott.

Att jag inte lärt mig. Varför skjuter jag egentligen upp saker, till allra, allra sista stund när en av de saker jag avskyr mest av allt är stress?