Men vad gör det om hundra år?

Tre månaders ledighet med barnen väntar. Yey!
Visst har jag stora förhoppningar om att uträtta storverk, eller snarare få en del arbete kopplat till huset och gården gjort, men med barnen har jag också fått en mer avslappnad hållning till det ogjorda.
För hälften av punkterna lär finnas kvar på att-göra-listan till nästa år.
Men vad gör det om hundra år?

Huvudsaken är att vi käkar massor av glass och får sand mellan tårna.

Tekopp för mina små

Jag och Smaragden stannade tvärt till när vi gick förbi Bosättningen i stan. I deras fönster stod nämligen en massa fina muggar från Rörstrand med Emil och Pippi motiv. Muggarna passar prefekt till mina tedrickande töser.
Det blev inget köp då, men, det är bara en tidsfråga. Först måste vi välja motiv.
Jag gillar nog äggplockande Ida bäst.

Estoy enamorado de ti

Saknaden efter Ian har förenat mig med saknade känslor av förälskelsens pirr.
Inte så att jag tänkt på att jag saknat känslan, utan mer att jag är ytterst tacksam över att få uppleva den igen, gentemot mannen i mitt liv.

Åhhh- vad härligt det är.

Må han hinna i tid

...till flygplatsen!

Efter åtta dagar utan Ian saknar jag honom väldigt mycket.

Uppdatering: Han ringde två i natt och berättade att han var vid gaten, som om att han läst mina tankar, eller snarare kanske känner mig väldigt väl.

På span efter det djupa

Vardagen har slukat mina tankar. Allt som måste göras görs och det som skulle behöva tänkas glöms bort.
När jag sätter mig för att skriva kommer inte längre några ord ur fingrarna, de är som bortblåsta, för att de aldrig funnits där.
Praktiska planeringstankar eller tankar om det stora och lilla, livet, döden, mål, lust, skräck- spelar det någon roll?
Ja, det bör finnas en slags jämnvikt dem emellan. De djupa tankarna bör ges utrymme. Men hur?
Det enda som lockar fram dem är tiden som är över.
Och vart finns den?