Cirkeln sluts

Gott Nytt År!

Efter en vecka av lata dagar tillsammans hela familjen är det nyår. Vi ska fira nyår i Krylbo. Det gjorde vi för åtta år sedan också, jag och Ian. Och det var snorkallt då med. Denna gång slipper vi i alla fall leta efter öppna lägenhetsportar för att ha någonstans att värma oss. Strax åker vi hem till Malin med familj för god mat och gott sällskap.

En årskrönika kommer, håll till godo.

Knarrande skor får det att pirra i mig

När jag ser på de snötyngda träden och de snöklädda vägarna, när kylan biter mig och snön knarrar när jag går så slungas jag åtta år tillbaka. Plötsligt är jag på väg till Hedemora och Ians vindsrum med den sprakande kaminen och Roxette i bandspelaren. Till kvällar och dagar som mestadels tillbringades på hans rum med uppburna mattallrikar, ett evigt kyssande och prat långt in på småtimmarna. Minnet är starkt och intensivt och ingenting annat än just det vita vinterlandskapet kan få det att pirra liksom då, då för snart åtta år sedan, när jag och Ian nyss blivit ett par. Så förälskad som jag var då- du käre värld! Allt var satt ur spel, bara Ian fanns för mina ögon. Jag hade ont i hjärtat, en klump av smärta i halsgropen och darrande ben. Jag var 16 år och upp över öronen förälskad i min Indian. Eller vad säger ni som såg mig då?

Nu när snön knarrar under skorna kommer känslorna tillbaka, om än i mild variant. Det pirrar och jag väntar med spänning på hans hemkomst.

Elin uppmärksammade Zara häromdagen och jag vill fortsätta med det. Jag är Zara för alltid skyldig och evigt tacksam. Från den novemberkvällen 2001 när Zara presenterade oss för varandra, när Fattaru spelade i Qulturhuset, visste jag att det var honom jag ville ha. Tack Zara. Tack för en sällsamt stark kärlek, tack för två fina ädelstenar- utan dig hade ingenting av det funnits.

Skryt

Idag har Granaten, på dagen elva månader gammal, kissat i pottan två gånger! Först i morse efter att ha tagit bort nattblöjan och sedan följde hon med mig när jag själv skulle på toaletten senare under dagen.

Har precis rullat 200+ köttbullar.

Det är också en prestation värd att nämna tycker jag.

Hoppas vi båda fortsätter i samma stil.

Hur är det nu då?

Börjar du skolan i vår?

Nej, det gör jag inte. Jag kommer att vara hemma under våren och evetuellt sommaren också beroende på om jag kommer att jobba eller inte. I höst börjar jag (förhoppningsvis, ingen platsgaranti finns när man vill flytta upp en termin) den tredje av tio terminer på psykologprogrammet. Skulle det inte finnas plats för mig i höst får jag vackert vänta till den klass jag blivit antagen till börjar den tredje terminen om drygt ett år. Jag är hoppfull, oftast brukar det vara någon som lämnar klassen av någon anledning. Efter fyra års pendlande till Uppsala återstår ett års praktik.

Lagom till jag är trettio är jag färdig.

Hajar ni?

Små händers sysselsättning

Smaragden har gjort figurer utav mandelmassa. Med hjäp av leklelerans formar har hon tryckt ut figurer, som jag sedan skurit runtomkring. Sedan har hon på egen hand doppat dem i choklad.

En dag gjorde hon figurerna. Gammelmormor var behjälplig.

Någon dag senare doppade hon dem i choklad under stor koncentration.

Det färdiga resultatet. Kanske blir de julklappar?

Granaten passade på att beslagta mandelmassa under obevakat ögonblick. Busungen är överlycklig över sitt byte. Notera mandelmassan i munnen.

Senare samma dag gav hon sig på saltkaret. Bus är bara förnamnet på denna unga dam.

Hon är bara still när hon sover och endast då.

Första luciatåget

För Smaragden var det inget snack om saken, hon skulle vara tomte. Och vilken söt liten tomte sen. Liksom lillasyster sin. Två söta nissar. De uppförde sig exemplariskt under hela tiden i kyrkan dock såg Smaragden stundom livrädd ut. Inte konstigt med tanke på att hon bara kände en handfull barn sedan tidigare och aldrig förr varit inne i kyrkan.

Såhär såg det ut.

Till en början var Granaten fundersam och avvaktande

Fem sekunder senare vara hon på väg till krubban. Bäst att passa på medan syster övar.

Schyssta grejer. Får och en liten ehhh...bebis...är det okej att ta med den hem?

Nu är luciatåget igång. Smaragden är lite osäker. Var är ni? Där! Nu ser jag er!

Lyssnar  på solosång

Det blev lite bättre. Men fortfarande var det läskigt och skönast var det när det var över.

 

Kom på gröt!

I morgon, eller egentligen idag söndag, står min lilla stuga öppen. Det bjuds på tomtegröt och skinksmörgås. Det är på riktigt, alla som känner för att komma förbi är välkomna efter halv ett.

Innan dess ska Smaragden vara med i kyrkans barnverksamhets luciatåg. Hon ska vara tomte, med ljus i handen, det säger hon åtminstone. Vi får se hur det låter när hon förstår vad hon gett sig in på.

Grattis

...kusin till din lya!
Jag ser fram emot inflyttningsfesten.

Jobba eller inte

Sitter och funderar på sommaren. Jobba eller inte?

Tjäna pengar, som så väl behövs, eller vårda familjen, som man aldrig kan göra för mycket?

Kanske är det sista lediga sommaren för mig?

Pengar, dem behövs de med. Kanske kan vi åka utomlands i slutet av augusti då? Eller kanske slipper jag ta studielån nästa höst, eller så kan vi köpa en ny värmepanna, eller spara pengarna så att vi kommer till Peru någon gång.

Fast en svensk sommar, när den är som bäst- med regn och lite sol, tillsammans hela familjen behövs den kanske mest av allt? Att bara vara tillsammans ett par månader gör nog susen för oss alla, eller skadar det mer än det vårdar?

Söka jobb kommer jag att göra, men om jag kommer att ta något är en senare fråga.

TACK

Tack! Tack för alla grattis, tack för blommor och presenter men framförallt ett stor tack till er som trott på mig och till er som på något vis stöttat mig i min strävan. Tusen tack.

Presenter och blommor fick jag, tack och bock. När jag kom in. Som om att jag fått examen. Att jag kommer att klara utbildningen är jag dock helt hundra på. Tvärtemot hur det burkar vara, att det är svårast att avsluta högskolestudierna.

Nu sitter jag och funderar.
Forskare?
Utredare av neuropsykiatriska funktionshinder?
Kanske inom rättspsyk?
BUP psykolog?
Stresshantering och organisationsutveckling?
YESSS! Shit vad härligt det är, att äntligen kunna drömma fritt, låt tankarna sväva och veta, att det drömmen faktiskt är sann!

Tack för att ni trott på min dröm.

Friovolterar

Jag bjuder er på kåseri

Hellre bortgjord än bortkommen
I somras var halva släkten på gemensam semester, eller snarare på resande släktkrönika. Vi besökte vårt grannland i öst. Efter fem dagar i ett Finland som visat upp sig från sin allra bästa sida var det dags för hemresa.  I svinottan stuvade vi in oss i bilarna för färd till hamnen och färjan som skulle ta oss hem till Sverige igen. Efter en gemytlig överfart med god mat och det obligatoriska taxfreeshoppandet ropades det ut i högtalarna att båten snart var framme i Stockholm. Det var dags att bege sig ner till bildäck. Hela sällskapet samlades i lobbyn för att invänta en hiss, något som tar sin tid när sjuhundra sjudande semesterfirare med vassa armbågar ska samsas om sju hissar. När vi står där mitt i trängseln och stressen slår en tanke ned som en blixt; Var är Esmeralda, min tvååring? Jag tittade mig omedelbart omkring och med en höks blick skannade jag av närområdet. Ingenstans fanns hon! Tankarna snurrade snabbt och genast byggde jag upp de hemskaste scenarion för mitt inre; hon har blivit bortrövad eller ramlat överbord. Pulsen rusade och jag likaså, från lobbyn till restaurangen, till barnhörnan med kritorna, till bollhavet och spelrummet, genom taxfreebutiken- men inte någonstans syntes hon till. Nu var jag sjuk av oro. Tårarna var nära. Mitt galopperande hjärta måste ha synts utanpå tröjan. När jag gjort en runda på hela däck sju kommer jag tillbaka till resten av mitt resesällskap som står kvar vid hissarna helt oberörda. ”Är det någon som sett Esmeralda? Hon är borta!” säger jag upprivet. Min åttaåriga lillasyster svarar mig lugnt, som om hon inte alls såg min desperation ”Hon sitter där!” och pekar på min höft.

Men andas ut det gör jag inte

 ...för breven, jag skickade två för säkerhetskull, med betygskompletteringarna kan ju komma bort, postbilen kan välta eller livet jävlas med mig. Betygssnittet kan bli 20,0 eftersom alla vet, liksom jag, att urvalssystemet ser helt annorlunda ut till hösten

Vis av erfarenhet, kommer jag inte att andas ut  förrän jag har antagningsbeskedet i min hand.

Om jag nu någonsin får något.

Ylva, svenskaläraren, började skratta redan efter första meningen. Jag behöver nog inte säga mer än så, med tanke på att det var ett kåserande jultal.

Nu är jag alldeles tom.

Jag är framme, jag har nått dit jag tvivlat på att jag någonsin skulle komma.

Känner ingenting.

Vill bara slå mig ner i soffan och se en bra film, eller läsa en bra bok eller leka med mina barn.

On the highway

En timme, och sedan var det över. Lite finputsning på det och jag är redo.

Nu ska talet läras in, utantill ska jag framföra det, med stolpar givetvis. Vad jag minns av min lärare föredrog hon starkt tal framförda helt upp och ned.

Nu håller hjärtat på att hoppa ur kroppen. Pulsen rusar som om jag sprungit ett maratonlopp, svetten droppar och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vet att det bara är upp till mitt framförande nu, för att texten är bra är jag övertygad om. Kommer jag klara av att hantera pressen? Om man ska se till min erfarenhet av att tala inför folk är den mycket större än när jag gick på gymnasiet, så nog borde det gå?!

Det ska gå.

Spara mig ytterligare sticksår

 

Som om det inte var nog med stickan i foten, nu sitter jag med en kniv mot strupen...ja, så känns det när jag sitter här, ett och ett halvt dygn innan dagen D utan tal. Har en kladd, men inte mer än så. Det blir jultema, det är bestämt, men om det blir humoristiskt, kåseriaktigt eller allvarligt och eftertänksamt, vet jag inte. Det ska kvällen utvisa, det MÅSTE kvällen utvisa. Annars är jag ganska körd. Och varför skulle jag inte klara det sista, när jag klarat av allt annat.

För ja, i tisdags gick det bra. Tror jag. Det hela var över på fem minuter. Textilfröken var mest fokuserad på Smaragden "Vilka mörka ögon hon har!" "Jag såg dig och lillasyster i tidningen i fredags" "Vad heter hunden du har med dig" Bedömningen var egentligen över på 30 sekunder. "Har du gjort klart allting?" "Men det ser bra ut" "Då ska jag lämna betyget till expeditionen".

Såhär i efterhand blir jag fundersam, vilket betyg menar du? Ett MVG är det väl? Men det måste det vara, det var ju liksom hela grejen, att jag skulle läsa upp från VG till MVG. Jag är duktig på att hitta tvivel märker ni. Svaret ligger ovanpå bokhyllan på skolassistentens kontor, en assistent värd rosor och choklad! Hon ringde hit idag och berättade att hon fått betyget (jag, dum som jag var, frågade inte vad det var) och frågade om hon skulle skriva ut det eller vänta på nästa. "Skriv ut det på en gång" Det har hon gjort och så har hon lagt det på bokhyllan utifall hon blir sjuk, berättade hon, så att hennes eventuella sjukdom inte sabbar hela min framtid!

Nog om det. Nu ska jag skriva ett MVG. Håll tummarna nu!

Träffad av strumpsticka

I går fick jag spruta i armen- men nej- ingen svinspruta utan en stelkrampsvariant. Varför då då? Jo, för jag lyckades med konststycket att få en strumpsticka fem centimeter djupt in på ovansidan av vänster fot. Hur man lyckas med det? Utan maximal otur torde det inte vara möjligt. 
Jag fick själv dra ut stickan- nu vet jag hur det känns att dra ut något ur sin egen kropp- makabert. Efter det höll jag på att svimma men lade mig kvidandes ned, med foten högt, och frossade en stund. Nu linkar jag fram. Men en pencellinkur på trettio tabletter för 255 spänn borde skrämma bort alla blodförgiftningsbakterier, hoppas jag.

Tal som generar tal som ger mig frihet

I morgon faller domen. MVG eller inte. Utandning eller utslagning. Det är inte konstigt att magen bränner.Det är textilslöjden som avslutas och och förhoppningsvis ger mig 19,91.

Just nu sitter jag och försöker skapa det tal som kan generera mig ett magiskt tal. Hur det första talet kommer se ut har jag ingen aning om i dagsläget, det kan bli jultema eller om prestationsångets eller om något annat som berör mig. Det andra är enklare, tjugokommanoll lyder det. Talet som ska ta mig dit jag vill.

Första etappen avklarad

Klockan är halv tre. På morgonen. Jag är så gott som klar med det som ska vara inne idag. Behöver lite sömn innan jag tittar igenom det en sista gång. Sedan en vecka tills jag ska få Svenska C läraren att ramla av stolen, eller åtminstone hänföras av mitt engagerade och engagerande tal. Efter det vet jag om det räcker eller inte. Jag har i alla fall gjort det jag kan nu.

Hoppas ädelstenarna också är sugna på sovmorgon.

När det bra gör ont. Ångest och tvångstankar.

Jag är lycklig och tacksam. Jag önskar ingenting. Jag är otroligt glad över min familj och mina vänner. Jag älskar dem oerhört.

Men det gör så fruktansvärt ont. Allt är bra och då finns det tid över om kvällarna och nätterna att ligga och fundera på allt som skulle kunna bli sämre. Jag är rädd för att förlora någon i min närhet. Livrädd. Ångest. Tvångstankar. Nu är de tillbaka. Jag som inte sett dem sedan tidig tonår. Betyder det att det alltid varit någonting som varit lite stött i kanten sedan dess? Ja, det är nog så. Men det är först nu som jag insett det, nu när allt är så bra att jag har tid över att fundera över livet igen.

Vet ni vad?. Jag är lycklig, glad och tacksam varje dag. Varje dag tackar jag livet.

Till er som jag älskar- jag älskar er så oerhört. Tack för att ni finns. Tänk inte på min ångest, den gör ont, men jag tror att det är den som gör att jag uppskattar allting så mycket. Dessutom är den hanterbar, jag tror å det bestämdaste att den håller sig inom ramen för det normala.

Uppschåsad

Uppschåsad finns inte Svenska Akademins Ordlista. Konstigt tycker jag, eller är det bara jag som stavar ordet fel? Om inte, vad tycker ni? Har ni hört ordet förut?

uppdatering

Bästa Elin upplyste mig om att det heter upphaussad- såklart.

Från det ena till det andra

Hur orkade jag? Hur hann jag? Förra året vid denna tid hade jag saffransbullar i frysen. I år får det bli saffrans- och pepparkaksbak nästa helg när det mesta är avklarat.

Jag längtar efter julen och även om jag tycker att den är alltför kommersiell och uppskruvad, så älskar jag den. Denna jul blir det att titta på både Sunes jul och sommar. Finns det någon bättre svensk film än Sunes sommar?

Han igen

 Jag vill inte sluta läsa, han skriver så bra. Men jag är stor nu och måste gå och sova fast jag inte vill. Sånahära gånger vill jag vara 15 år och kunna sitta uppe om nätterna och läsa berörande ord utan tankar på morgondagen. Då, för tio år sedan, hängde jag mycket på Passagens diktforum. Där fanns det någon som skrev texter i klass med LeMarc, texter som jag tänkt tillbaka på och saknat då och då de senaste fem åren.

"Hör hur det åskar
Säg mej, vem kan sova i natt?
När luften är full av
Allt sånt som aldrig blir sagt
Jag kan se dina läppar
Men inte höra din röst
Säg mej, känner du kylan
Från en tidig höst
Så vila ditt huvud emot min hals
Medan vi ännu lever och känner nåt alls

Det finns någonting som är heligt
Någonting som finns kvar
Någonting som är oförfalskat
Kan du visa mej var?

Vi ligger i mörkret
Som om vi inte fanns
Du vet, den här världen
Skrämmer mej bortom all sans
Men regnet som faller
Är nånting vi kan förstå
Tungt, som en människas längtan
Utan mål, men det faller ändå
Det droppar i hallen där regnet vill in
Och fukten som fräter sig in i mitt skinn

Det finns någonting som är heligt
Någonting som är sant
Någonting som är värt nånting
Som inte satts i pant

Allt det vackra i världen
Ligger dolt någonstans
I skärvor och spillror
Där alla färger tappat sin glans
I dessa brustna bitar
Finns allt vi drömde om då
Allt det vi förlorat
Allt det vi kunde förstå
Vem vet om vi lever, vem vet om vi finns
Vi måste tillbaks till något vi minns

Det finns någonting som är heligt
Någonting som är rent
Någonting som är oförvanskat
Om det inte är för sent"
~Peter LeMarc

Ny favorit

"Hon säger: 'En del planerar sina liv
som om det vore ett spel
Jag, jag bara hamnar någonstans, rätt eller fel'
Jag svarar: 'Tro mej, jag vet hur det är
att förlora allt inför öppen ridå
Ligga golvad i ringen när hela världen ser på'"

~Peter LeMarc.

 Vilka texter han skirver. Kolla in honom.

Oroa er inte

Jag har inte blivit blå, jag är bara trött på allt det ljusa, det passar inte just nu när det är mörkt allt som oftast. Nej, jag inte deppig heller. Vill bara skapa lite vinterstämning.

Uppdatering
Blått var inte riktigt rätt. Rött är bättre såhär i jultider och valtider. Det känns mer som mig.

Nu är den här!

Bild och mönster från Garn o Gott

Åtminstone i denna stund...inspirationen alltså! Det gäller att ta vara på den. På tjugo minuter skrev jag klart krönikan, bara finliret kvar. Ja! Lovikkavantar klara, macnhesterbyxor till Smaragden likaså och just nu virkar jag en Top Hat. Kommer bli en utmärkt julklapp till Smaragden speciellt som hon har en gammal GB skylt. Det blir glassförsäljning i sommar kan jag tro! För sedan när jag inte måste mer, har jag tänkt mig att virka en massa glass...Garn o Gott har många fina mönster.

Det återstår en och halv vecka innan det mesta ska vara klart och ytterligare en innan jag vet hur väl mina alster utfallit. Jag vågar inte hoppas, inte ens tro, inte drömma...inte sedan jag gjorde det sist och jag slutade på reservuppropet.

Jag önskar bara att jag får anledning att göra en frivolt, eller skitsamma vilken slags volt, i mitten av december. Någon som vill bistå mig om det skulle bli så? Känner nämligen att det mest ultimata sätt att uttrycka glädje är genom en kroppslig prestation. Bara en önskan, inget annat.

Var är du?

Frustrerad. Suttit i två timmar med svenskauppgifter men inte kommit någon vart. Ingen inspiration. Eller troligare alltför mycket stress. Barnen sover och jag vet att jag har tre timmar till godo innan  jag måste sova för att orka vara en god mor imorgon. Den vetskapen gör att jag varken kan skriva kåseri eller analysera något tal. Jag känner bara en klump i halsen och magkatarren som bränner.

Inspiration- KOM! KOM!

Det nalkas

Bara upploppet kvar nu. Jag springer som en dåre. Eller stickar och syr det mesta och fortaste jag kan och läser så mycket man hinner med två barn som måste få sitt. Stressad och nervös blir mitt humör sämre, jag hoppas ni har överseende med det. Bara 17 dagar kvar. 

Statistik eller var det lögn?

Om man ska se till siffrorna borde jag komma in med de betyg jag har nu. Men jag vågar inte ta något för givet längre så jag fortsätter mitt stickande, syande och skrivande. 19 dagar kvar innan det ska vara inlämnat. Jag kommer klara det. Vi får se om det är annat ljud i skällan när slutdatum närmar sig, antagligen kommer det vara det. Tyvärr tror jag inte så mycket annat om mig själv.

När långt blev kort

 Bild från Expressen. Klicka så kommer du till artikeln.

Rubriksättaren har tagit i aningens mycket kan jag tycka. Kort-kort. Hmm. Jag skulle kalla det knälångt. Och jag tror de flesta håller med mig. Rubriker av det här slget känns bara komiska tycker jag.

Framsteg

Idag tog Granaten sina fyra första steg helt på egen hand. Jag har så gott som (endast tummen kvar) stickat min första vante. Vi var nog båda lika lyckliga över våra prestationer, Granaten och jag.

Energitjyv

Det är märkligt hur något som jag har dåligt samvete över att jag inte ägnar tillräckligt mycket kraft åt kan dränera mig totalt.

Ett beslut måste fattas, det är säkert.

Inget i bakfickan

Om inte...om inte...om inte turen är på min sida denna gång vet jag inte vad jag ska göra. Varken i vår eller i resten av mitt liv. Jag har ingen plan b, inte för att jag inte vill, utan för att jag inte har något val.

Jag ska göra mitt bästa nu. På lördag med högskoleprovet. Och med Lovika vantarna, med manschsterbyxorna och broderiet och med Ylvas uppgifter. De är värda allt. Sömnlösa nätter, huvudvärk, svett och tårar. Bara jag gör det jag måste.

Kring den 18 december vet vi förmodligen om det räckte till.

Kom och lyssna på viktiga ord ikväll!

”Ingen lyssnar på ord – sår är effektivare”

Öppen föreläsning med Sofia Åkerman i Avesta

Sofia är född 1984 och uppvuxen i Bjärred, en förort till Lund som framför allt är känd för sin goda mjukglass och för fotbollsspelaren Patrik Andersson. Efter studenten flyttade hon till Lund där hon läste till sjuksköterska. Med legitimationen i handen ägnar hon nu hösten 2009 åt att föreläsa på heltid.

Under hela sin tonårstid led Sofia av ätstörningar och självskadebeteende, något som förstås efterlämnade ärr både på insida och utsida. Sofia gick aldrig ut högstadiet och missade alla de där åren då man ska finna första pojkvännen, göra revolt mot sina föräldrar och börja gå sin egen väg. Hon spenderade drygt två år på sjukhus och började gymnasiet tre gånger innan hon efter mycket kämpande lyckades ta studenten.  År 2004 publicerades Sofia sin självbiografiska debutbok Zebraflickan. Sedan dess har hon arbetat med att resa runt i Skandinavien och berätta om sitt liv, om självkänsla, ätstörningar och självskadebeteende för vårdpersonal, ungdomar, föräldrar och andra som kommer i kontakt med människor som mår dåligt.  Sofia kan inte tänka sig något mer givande än att få vara med och påverka människors liv, och idag är hon tillfreds, tacksam och stolt över det liv hon lever.

Ett sätt att överleva – en berättelse om självkänsla för ungdomar

Torsdagen 15 oktober

Kl. 18.00

Plats: Församlingshemmet i Avesta

Med tviel på jorden eller på jorden med tvivel

Det känns inte lika svajigt längre. Konturerna är skarpa igen. Vinden smeker min kind, och jag står kvar med blott röda kinder.

Jag har sorterat och organiserat. Fattat beslut, varav flera obekväma. Försonats med mig själv och mina olika viljor. Och så landade jag plötsligt.

Nu vill jag bara sticka, sy, skriva tal och framföra dem. Jag vill få Domarhagen till ett avslutat kapitel. Inte för att jag har något emot skolan i sig, utan faktiskt trivdes jag väldigt bra där. Utan för att jag vill påbörja ett nytt kapitel, ett som stavas psykologrprogrammet. Även om, nu när målet nalkas, tvivlen om det rätta valet anfaller mig, så är det rätt, för jag tvivlar just därför. Utan tvivel kan det inte vara rätt.

Bland molnen

Det känns som att jag är tyngdlös, svävande i det blå, utan väggar eller andra hållpunkter. Upp eller ned, hit eller dit, fram ellet bakåt- vad vet jag?

Känner mig sprängfylld med känslor samtidigt som jag känner mig totalt urblåst. Detsamma gäller allt det andra, energin, handlingskraften, kreativiteten. Jag vill och planerar mer än någonsin, men det blir ingenting av någonting.

Och detta är inte obekant. Jag har varit här förut, men jag minns inte hur jag gjorde för att komma ned på jorden igen.

Bästa på länge

Jag är så otroligt nöjd med denna dag. Den inleddes med att Ingenjören bjöd mig på sovmorgon! Bättre start än så på dagen finns inte. Fem i tio hängde jag och Smaragden på dörren till second-hand affären. Igår råkade jag se en dockvagn i femtio- eller sextiotalet i skyltfönstret och jag blev genast besatt. Vi trängdes med några pensionärer, men jag var målinriktad och rusade genast till mitt objekt. Och jag fick det, eller ja, köpte det för ynka 45 pix. Hjärtklappningen nådde klimax och lyckan var total. Dagen var redan där gjord. Det som var tänkt som julklapp, blev med ens Smaragdens käraste ägodel som hon släpat med sig överallt idag.

Efter besök på kyrkans familjedag tillagades en ljuvlig middag bestående av fläskkotletter i panna med ugnsrostad potatis och morötter. Som pricken över i:et avslutades dagen i soffan med en Marabou Daim! 

Tänkte att dagen kunde vara bra att ha nedtecknad för mindre trevliga tillfällen, när jag sitter orkeslös i soffan. Efter dagar av ett inferno av skrik, hungersnöd, tidspress och trötthet som tänk- även drabbar mig då och då.

Ju förr desto bättre

För första gången har jag träffat någon jag önskar jag lärt känna för länge sedan. En person som jag med ens kunnat öppna mig inför, en person som, förmodligen utan vetskap, genast rev alla de mina murar som skyddar min boning.

Tack för idag Malin.

Pappas tutte lika bra som min

Ragnar stimulerar sin bröst för att kunna börja amma. Jag hejar på dig!
När Smaragden var bebis och vaknade av hunger eller av annan anledning ville ha mat kom Ingenjören  med ledsen min genast med henne till mig. Jag ammade och hon blev nöjd. Ingenjören var så avundsjuk på mina mjölkfyllda bröst som så omedelbart kunde lugna, lindra och söva, på den närhet som vi fick. Påstod han åtminstone.

Jag råkade snubbla över en artikel där en man i regnskogen börjat amma sitt barn då modern dött och föreslog Ingenjören att börja stimulera sin mjölkkörtlar. Han tog det inte på allvar, men det var allvar. När så Granatens ankomst närmade sig tog jag upp frågan igen men han tyckte bara att jag var knäpp. Men om han var så enormt avundsjuk på mig som fick ta Smaragden varje gång hon var missnöjd med något, på mig som fick ta henne varje gång hon vaknade till om nätterna (även om det hände ytterst sällan), på mig som fick söva om henne om mornarna- borde han inte då göra ett försök i alla fall. Nej. Såklart inte. För inte ska män amma. De ska se klädsamt ledsna  ut när de tvingas överlämna den skrikande bebisen. Men hängpattar är väl lika klädsamt på män som på kvinnor?

Varför inte tycker jag! Visst kan män amma. Om jag var man skulle jag göra ett seriöst försök till att få en mjölkproduktion. För amningen är fantastiskt, faktiskt! Nog för att jag skulle höja på ögonbrynen om jag råkade gå förbi en ammande man. Men sååå avundsjuk jag skulle bli, på dennes kvinna kvinna som kan komma med den skrikande bebisen och säga "hon vill ha tutte"!

 

Finstämt

Tiden då Granaten låg på rygg i vaket tillstånd är sedan länge förbi. Här är hon 3½ månad. Nu är hon dubbelt så gammal.

Idag har vi sjungit, eller mest jag, i kyrkans regi. Mycket bra verksamhet säger vi som hänger där tre dar i veckan. Smaragden sitter fint och hänger på ganska bra medan Granaten är mer vild än tam. Hon tar varje chans hon får att klösa någon stackars jämnårig i ansiktet.
Snutte lutten li, snutte lutten li, vad heter du x 15. För att ta ett exempel på vad som sjungs. Men min favorit är nog densamma som Smaragdens, Krokodilen i bilen.
Imorgon sjunger vi igen.

Frigörelse

Smaragden, 7 månader

Smaragden, två år, har börjat uttrycka sin självständighet verbalt. En bit av konversationen under dagen såg ut såhär och det utan att någonting speciellt skett och efter att hon sökt upp mig.

Smaragden - Sluta, mamma, sluta!
Jag- Vad ska jag sluta med?
Smaragden- Vara ifred. Sluta, sluta!
Smaragden - Stänga dörren! Sluta!

Jag kan inte hålla mig för skratt. Smaragden tittar misstänksamt på mig. Sen kommer tankarna; vad ska bliva om 12 år?

Tur att man har en bebis fortfarande.

Perfekt kopp

...att dricka te ur i höstrusket. Finns på Åhléns.

Tvugna tankar

Sedan farmor dog har är jag tillbaka i mina tidiga tonårstankar. Ligger vaken om nätterna och tänker på existentiella frågor. Livet, döden, kärleken. Tankar av djupaste oro varvas med den yttersta tacksamhet för alla underbara människor i min närhet. Under korta stunder återkommer de tvångsmässiga tankar och ritualer som plågade mig framförallt i 11-12-årsåldern. Jag måste tänka att alla i mina närhet, och då i huvudet rabbla alla namn, ska vara friska för att de ska fortsätta vara friska är ett exempel på en av mina tvångstankar.

Det känns både bra och dåligt att tänka djupa tankar. Dåligt för att det är smärtsamt. Bra för att jag faktiskt känner mig mer levande och inte bara som en maskin som byter blöjor, lagar mat och städar.

Tomhänt

Jag hade hoppats få delge er glada nyheter, men så blev det inte. Även om inte loppet är helt kört ännu är jag säker på att jag snubblar på mållinjen som sjätte reserv. Var kallad till psykologprogrammets upprop idag, men inte en enda reserv antogs. Snopet med tanke på att vanligtvis brukar 8-10 reserver antas.

Jag känner mest ingenting. Tomhet. Fast ibland blir jag ledsen och vill bara lägga mig ned och gråta. Men innan den känslan kommit över mig helt så är jag taggad igen och vill bara börja läsa in Svenska C som tillsammans med Dans utgör mina kvarvarande sorgebarn.

Ibland tänker jag, tänk om jag inte kommer in i vår, vad gör jag då?
Ärligt talat vet jag inte.
För ge upp finns inte på tapeten. Inte heller att "hitta på något annat" som mormor min tycker jag borde fundera över. För jag kommer ju in i Örebro, Umeå och Östersund. Vi får kanske flytta?

Kunde inte jag ha fått ha lite flyt någon gång?
Aldrig tidigare har antagningspoängen varit såhär höga. Maximalt oflyt. Maximalt Charlotte. (Som nu börjar anta en yttre attributionsstil- nån gång får det vara nog, helt enkelt)

En sommar

...precis lika underbar som bilderna antyder!