Hellre bortgjord än bortkommenI somras var halva släkten på gemensam semester, eller snarare på resande släktkrönika. Vi besökte vårt grannland i öst. Efter fem dagar i ett Finland som visat upp sig från sin allra bästa sida var det dags för hemresa. I svinottan stuvade vi in oss i bilarna för färd till hamnen och färjan som skulle ta oss hem till Sverige igen. Efter en gemytlig överfart med god mat och det obligatoriska taxfreeshoppandet ropades det ut i högtalarna att båten snart var framme i Stockholm. Det var dags att bege sig ner till bildäck. Hela sällskapet samlades i lobbyn för att invänta en hiss, något som tar sin tid när sjuhundra sjudande semesterfirare med vassa armbågar ska samsas om sju hissar. När vi står där mitt i trängseln och stressen slår en tanke ned som en blixt; Var är Esmeralda, min tvååring? Jag tittade mig omedelbart omkring och med en höks blick skannade jag av närområdet. Ingenstans fanns hon! Tankarna snurrade snabbt och genast byggde jag upp de hemskaste scenarion för mitt inre; hon har blivit bortrövad eller ramlat överbord. Pulsen rusade och jag likaså, från lobbyn till restaurangen, till barnhörnan med kritorna, till bollhavet och spelrummet, genom taxfreebutiken- men inte någonstans syntes hon till. Nu var jag sjuk av oro. Tårarna var nära. Mitt galopperande hjärta måste ha synts utanpå tröjan. När jag gjort en runda på hela däck sju kommer jag tillbaka till resten av mitt resesällskap som står kvar vid hissarna helt oberörda. ”Är det någon som sett Esmeralda? Hon är borta!” säger jag upprivet. Min åttaåriga lillasyster svarar mig lugnt, som om hon inte alls såg min desperation ”Hon sitter där!” och pekar på min höft.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar