Jag vill inte sluta läsa, han skriver så bra. Men jag är stor nu och måste gå och sova fast jag inte vill. Sånahära gånger vill jag vara 15 år och kunna sitta uppe om nätterna och läsa berörande ord utan tankar på morgondagen. Då, för tio år sedan, hängde jag mycket på Passagens diktforum. Där fanns det någon som skrev texter i klass med LeMarc, texter som jag tänkt tillbaka på och saknat då och då de senaste fem åren.
"Hör hur det åskar
Säg mej, vem kan sova i natt?
När luften är full av
Allt sånt som aldrig blir sagt
Jag kan se dina läppar
Men inte höra din röst
Säg mej, känner du kylan
Från en tidig höst
Så vila ditt huvud emot min hals
Medan vi ännu lever och känner nåt alls
Det finns någonting som är heligt
Någonting som finns kvar
Någonting som är oförfalskat
Kan du visa mej var?
Vi ligger i mörkret
Som om vi inte fanns
Du vet, den här världen
Skrämmer mej bortom all sans
Men regnet som faller
Är nånting vi kan förstå
Tungt, som en människas längtan
Utan mål, men det faller ändå
Det droppar i hallen där regnet vill in
Och fukten som fräter sig in i mitt skinn
Det finns någonting som är heligt
Någonting som är sant
Någonting som är värt nånting
Som inte satts i pant
Allt det vackra i världen
Ligger dolt någonstans
I skärvor och spillror
Där alla färger tappat sin glans
I dessa brustna bitar
Finns allt vi drömde om då
Allt det vi förlorat
Allt det vi kunde förstå
Vem vet om vi lever, vem vet om vi finns
Vi måste tillbaks till något vi minns
Det finns någonting som är heligt
Någonting som är rent
Någonting som är oförvanskat
Om det inte är för sent"
~Peter LeMarc
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar