Jag är lycklig och tacksam. Jag önskar ingenting. Jag är otroligt glad över min familj och mina vänner. Jag älskar dem oerhört.
Men det gör så fruktansvärt ont. Allt är bra och då finns det tid över om kvällarna och nätterna att ligga och fundera på allt som skulle kunna bli sämre. Jag är rädd för att förlora någon i min närhet. Livrädd. Ångest. Tvångstankar. Nu är de tillbaka. Jag som inte sett dem sedan tidig tonår. Betyder det att det alltid varit någonting som varit lite stött i kanten sedan dess? Ja, det är nog så. Men det är först nu som jag insett det, nu när allt är så bra att jag har tid över att fundera över livet igen.
Vet ni vad?. Jag är lycklig, glad och tacksam varje dag. Varje dag tackar jag livet.
Till er som jag älskar- jag älskar er så oerhört. Tack för att ni finns. Tänk inte på min ångest, den gör ont, men jag tror att det är den som gör att jag uppskattar allting så mycket. Dessutom är den hanterbar, jag tror å det bestämdaste att den håller sig inom ramen för det normala.
2 kommentarer:
Vad fint skrivet Charlotte.
Du har många andra i ditt liv att vara tacksam för, och dig själv!
Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. satt här och funderade förut och känner mig oerhört glad och lycklig. Var länge sen jag kände såhär. Trots mörkret ute lyckas man hitta det positiva i det och kan mysa ännu mer :).
Hoppas vi ses snart, krama din familj.
Kramar från Jessica.
När du var "ungdom" så kom insikten om att alla är vi dödliga, det är en jätteläskig tanke för en tonåring/ungdom, sedan klingar själva "dödsinsikten" av lite med åren för man börjar förstå o kan hantera dessa tankar.
Sen då? Jo, tänk efter, just nu befinner du dig fortfarande i en sorg, efter farmor, den är inte över än.
Nästa tanke kanske är, men hjälp jag vill inte mista några fler, så får det inte bli. Men så kommer det att bli, det vet du och det vet jag, men vi vet som tur är inte vem och när!
Har tänkt tanken själv, nu är det "bara mamma" kvar i generationen ovanför mig...sen är det "min generation" som är i turordningen. Låter det hemskt? Kanske. Men mycket hellre att det får gå i "åldersordningen" för det är ändå så naturligt, det är något vi kan acceptera, även om det gör ont och blir ett tomrum.
Tyvärr så är det livets gång, vi är dödliga, även om vi alltid skulle vilja följa barn och barnbarn i evinnerliga tider och vara deras stöd och kunna få ge dem omsorg.
Men samla på bra och fina minnen, försök lägg ett fint, roligt, tacksamt minne av dina "nära o kära" i en "spara-minnen" hög, så att du har att plocka fram och minnas en dag.
Natti natti!
Skicka en kommentar