Jag bjuder er på kåseri

Hellre bortgjord än bortkommen
I somras var halva släkten på gemensam semester, eller snarare på resande släktkrönika. Vi besökte vårt grannland i öst. Efter fem dagar i ett Finland som visat upp sig från sin allra bästa sida var det dags för hemresa.  I svinottan stuvade vi in oss i bilarna för färd till hamnen och färjan som skulle ta oss hem till Sverige igen. Efter en gemytlig överfart med god mat och det obligatoriska taxfreeshoppandet ropades det ut i högtalarna att båten snart var framme i Stockholm. Det var dags att bege sig ner till bildäck. Hela sällskapet samlades i lobbyn för att invänta en hiss, något som tar sin tid när sjuhundra sjudande semesterfirare med vassa armbågar ska samsas om sju hissar. När vi står där mitt i trängseln och stressen slår en tanke ned som en blixt; Var är Esmeralda, min tvååring? Jag tittade mig omedelbart omkring och med en höks blick skannade jag av närområdet. Ingenstans fanns hon! Tankarna snurrade snabbt och genast byggde jag upp de hemskaste scenarion för mitt inre; hon har blivit bortrövad eller ramlat överbord. Pulsen rusade och jag likaså, från lobbyn till restaurangen, till barnhörnan med kritorna, till bollhavet och spelrummet, genom taxfreebutiken- men inte någonstans syntes hon till. Nu var jag sjuk av oro. Tårarna var nära. Mitt galopperande hjärta måste ha synts utanpå tröjan. När jag gjort en runda på hela däck sju kommer jag tillbaka till resten av mitt resesällskap som står kvar vid hissarna helt oberörda. ”Är det någon som sett Esmeralda? Hon är borta!” säger jag upprivet. Min åttaåriga lillasyster svarar mig lugnt, som om hon inte alls såg min desperation ”Hon sitter där!” och pekar på min höft.

Men andas ut det gör jag inte

 ...för breven, jag skickade två för säkerhetskull, med betygskompletteringarna kan ju komma bort, postbilen kan välta eller livet jävlas med mig. Betygssnittet kan bli 20,0 eftersom alla vet, liksom jag, att urvalssystemet ser helt annorlunda ut till hösten

Vis av erfarenhet, kommer jag inte att andas ut  förrän jag har antagningsbeskedet i min hand.

Om jag nu någonsin får något.

Ylva, svenskaläraren, började skratta redan efter första meningen. Jag behöver nog inte säga mer än så, med tanke på att det var ett kåserande jultal.

Nu är jag alldeles tom.

Jag är framme, jag har nått dit jag tvivlat på att jag någonsin skulle komma.

Känner ingenting.

Vill bara slå mig ner i soffan och se en bra film, eller läsa en bra bok eller leka med mina barn.

On the highway

En timme, och sedan var det över. Lite finputsning på det och jag är redo.

Nu ska talet läras in, utantill ska jag framföra det, med stolpar givetvis. Vad jag minns av min lärare föredrog hon starkt tal framförda helt upp och ned.

Nu håller hjärtat på att hoppa ur kroppen. Pulsen rusar som om jag sprungit ett maratonlopp, svetten droppar och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vet att det bara är upp till mitt framförande nu, för att texten är bra är jag övertygad om. Kommer jag klara av att hantera pressen? Om man ska se till min erfarenhet av att tala inför folk är den mycket större än när jag gick på gymnasiet, så nog borde det gå?!

Det ska gå.

Spara mig ytterligare sticksår

 

Som om det inte var nog med stickan i foten, nu sitter jag med en kniv mot strupen...ja, så känns det när jag sitter här, ett och ett halvt dygn innan dagen D utan tal. Har en kladd, men inte mer än så. Det blir jultema, det är bestämt, men om det blir humoristiskt, kåseriaktigt eller allvarligt och eftertänksamt, vet jag inte. Det ska kvällen utvisa, det MÅSTE kvällen utvisa. Annars är jag ganska körd. Och varför skulle jag inte klara det sista, när jag klarat av allt annat.

För ja, i tisdags gick det bra. Tror jag. Det hela var över på fem minuter. Textilfröken var mest fokuserad på Smaragden "Vilka mörka ögon hon har!" "Jag såg dig och lillasyster i tidningen i fredags" "Vad heter hunden du har med dig" Bedömningen var egentligen över på 30 sekunder. "Har du gjort klart allting?" "Men det ser bra ut" "Då ska jag lämna betyget till expeditionen".

Såhär i efterhand blir jag fundersam, vilket betyg menar du? Ett MVG är det väl? Men det måste det vara, det var ju liksom hela grejen, att jag skulle läsa upp från VG till MVG. Jag är duktig på att hitta tvivel märker ni. Svaret ligger ovanpå bokhyllan på skolassistentens kontor, en assistent värd rosor och choklad! Hon ringde hit idag och berättade att hon fått betyget (jag, dum som jag var, frågade inte vad det var) och frågade om hon skulle skriva ut det eller vänta på nästa. "Skriv ut det på en gång" Det har hon gjort och så har hon lagt det på bokhyllan utifall hon blir sjuk, berättade hon, så att hennes eventuella sjukdom inte sabbar hela min framtid!

Nog om det. Nu ska jag skriva ett MVG. Håll tummarna nu!

Träffad av strumpsticka

I går fick jag spruta i armen- men nej- ingen svinspruta utan en stelkrampsvariant. Varför då då? Jo, för jag lyckades med konststycket att få en strumpsticka fem centimeter djupt in på ovansidan av vänster fot. Hur man lyckas med det? Utan maximal otur torde det inte vara möjligt. 
Jag fick själv dra ut stickan- nu vet jag hur det känns att dra ut något ur sin egen kropp- makabert. Efter det höll jag på att svimma men lade mig kvidandes ned, med foten högt, och frossade en stund. Nu linkar jag fram. Men en pencellinkur på trettio tabletter för 255 spänn borde skrämma bort alla blodförgiftningsbakterier, hoppas jag.

Tal som generar tal som ger mig frihet

I morgon faller domen. MVG eller inte. Utandning eller utslagning. Det är inte konstigt att magen bränner.Det är textilslöjden som avslutas och och förhoppningsvis ger mig 19,91.

Just nu sitter jag och försöker skapa det tal som kan generera mig ett magiskt tal. Hur det första talet kommer se ut har jag ingen aning om i dagsläget, det kan bli jultema eller om prestationsångets eller om något annat som berör mig. Det andra är enklare, tjugokommanoll lyder det. Talet som ska ta mig dit jag vill.

Första etappen avklarad

Klockan är halv tre. På morgonen. Jag är så gott som klar med det som ska vara inne idag. Behöver lite sömn innan jag tittar igenom det en sista gång. Sedan en vecka tills jag ska få Svenska C läraren att ramla av stolen, eller åtminstone hänföras av mitt engagerade och engagerande tal. Efter det vet jag om det räcker eller inte. Jag har i alla fall gjort det jag kan nu.

Hoppas ädelstenarna också är sugna på sovmorgon.

När det bra gör ont. Ångest och tvångstankar.

Jag är lycklig och tacksam. Jag önskar ingenting. Jag är otroligt glad över min familj och mina vänner. Jag älskar dem oerhört.

Men det gör så fruktansvärt ont. Allt är bra och då finns det tid över om kvällarna och nätterna att ligga och fundera på allt som skulle kunna bli sämre. Jag är rädd för att förlora någon i min närhet. Livrädd. Ångest. Tvångstankar. Nu är de tillbaka. Jag som inte sett dem sedan tidig tonår. Betyder det att det alltid varit någonting som varit lite stött i kanten sedan dess? Ja, det är nog så. Men det är först nu som jag insett det, nu när allt är så bra att jag har tid över att fundera över livet igen.

Vet ni vad?. Jag är lycklig, glad och tacksam varje dag. Varje dag tackar jag livet.

Till er som jag älskar- jag älskar er så oerhört. Tack för att ni finns. Tänk inte på min ångest, den gör ont, men jag tror att det är den som gör att jag uppskattar allting så mycket. Dessutom är den hanterbar, jag tror å det bestämdaste att den håller sig inom ramen för det normala.

Uppschåsad

Uppschåsad finns inte Svenska Akademins Ordlista. Konstigt tycker jag, eller är det bara jag som stavar ordet fel? Om inte, vad tycker ni? Har ni hört ordet förut?

uppdatering

Bästa Elin upplyste mig om att det heter upphaussad- såklart.

Från det ena till det andra

Hur orkade jag? Hur hann jag? Förra året vid denna tid hade jag saffransbullar i frysen. I år får det bli saffrans- och pepparkaksbak nästa helg när det mesta är avklarat.

Jag längtar efter julen och även om jag tycker att den är alltför kommersiell och uppskruvad, så älskar jag den. Denna jul blir det att titta på både Sunes jul och sommar. Finns det någon bättre svensk film än Sunes sommar?

Han igen

 Jag vill inte sluta läsa, han skriver så bra. Men jag är stor nu och måste gå och sova fast jag inte vill. Sånahära gånger vill jag vara 15 år och kunna sitta uppe om nätterna och läsa berörande ord utan tankar på morgondagen. Då, för tio år sedan, hängde jag mycket på Passagens diktforum. Där fanns det någon som skrev texter i klass med LeMarc, texter som jag tänkt tillbaka på och saknat då och då de senaste fem åren.

"Hör hur det åskar
Säg mej, vem kan sova i natt?
När luften är full av
Allt sånt som aldrig blir sagt
Jag kan se dina läppar
Men inte höra din röst
Säg mej, känner du kylan
Från en tidig höst
Så vila ditt huvud emot min hals
Medan vi ännu lever och känner nåt alls

Det finns någonting som är heligt
Någonting som finns kvar
Någonting som är oförfalskat
Kan du visa mej var?

Vi ligger i mörkret
Som om vi inte fanns
Du vet, den här världen
Skrämmer mej bortom all sans
Men regnet som faller
Är nånting vi kan förstå
Tungt, som en människas längtan
Utan mål, men det faller ändå
Det droppar i hallen där regnet vill in
Och fukten som fräter sig in i mitt skinn

Det finns någonting som är heligt
Någonting som är sant
Någonting som är värt nånting
Som inte satts i pant

Allt det vackra i världen
Ligger dolt någonstans
I skärvor och spillror
Där alla färger tappat sin glans
I dessa brustna bitar
Finns allt vi drömde om då
Allt det vi förlorat
Allt det vi kunde förstå
Vem vet om vi lever, vem vet om vi finns
Vi måste tillbaks till något vi minns

Det finns någonting som är heligt
Någonting som är rent
Någonting som är oförvanskat
Om det inte är för sent"
~Peter LeMarc

Ny favorit

"Hon säger: 'En del planerar sina liv
som om det vore ett spel
Jag, jag bara hamnar någonstans, rätt eller fel'
Jag svarar: 'Tro mej, jag vet hur det är
att förlora allt inför öppen ridå
Ligga golvad i ringen när hela världen ser på'"

~Peter LeMarc.

 Vilka texter han skirver. Kolla in honom.

Oroa er inte

Jag har inte blivit blå, jag är bara trött på allt det ljusa, det passar inte just nu när det är mörkt allt som oftast. Nej, jag inte deppig heller. Vill bara skapa lite vinterstämning.

Uppdatering
Blått var inte riktigt rätt. Rött är bättre såhär i jultider och valtider. Det känns mer som mig.

Nu är den här!

Bild och mönster från Garn o Gott

Åtminstone i denna stund...inspirationen alltså! Det gäller att ta vara på den. På tjugo minuter skrev jag klart krönikan, bara finliret kvar. Ja! Lovikkavantar klara, macnhesterbyxor till Smaragden likaså och just nu virkar jag en Top Hat. Kommer bli en utmärkt julklapp till Smaragden speciellt som hon har en gammal GB skylt. Det blir glassförsäljning i sommar kan jag tro! För sedan när jag inte måste mer, har jag tänkt mig att virka en massa glass...Garn o Gott har många fina mönster.

Det återstår en och halv vecka innan det mesta ska vara klart och ytterligare en innan jag vet hur väl mina alster utfallit. Jag vågar inte hoppas, inte ens tro, inte drömma...inte sedan jag gjorde det sist och jag slutade på reservuppropet.

Jag önskar bara att jag får anledning att göra en frivolt, eller skitsamma vilken slags volt, i mitten av december. Någon som vill bistå mig om det skulle bli så? Känner nämligen att det mest ultimata sätt att uttrycka glädje är genom en kroppslig prestation. Bara en önskan, inget annat.

Var är du?

Frustrerad. Suttit i två timmar med svenskauppgifter men inte kommit någon vart. Ingen inspiration. Eller troligare alltför mycket stress. Barnen sover och jag vet att jag har tre timmar till godo innan  jag måste sova för att orka vara en god mor imorgon. Den vetskapen gör att jag varken kan skriva kåseri eller analysera något tal. Jag känner bara en klump i halsen och magkatarren som bränner.

Inspiration- KOM! KOM!

Det nalkas

Bara upploppet kvar nu. Jag springer som en dåre. Eller stickar och syr det mesta och fortaste jag kan och läser så mycket man hinner med två barn som måste få sitt. Stressad och nervös blir mitt humör sämre, jag hoppas ni har överseende med det. Bara 17 dagar kvar. 

Statistik eller var det lögn?

Om man ska se till siffrorna borde jag komma in med de betyg jag har nu. Men jag vågar inte ta något för givet längre så jag fortsätter mitt stickande, syande och skrivande. 19 dagar kvar innan det ska vara inlämnat. Jag kommer klara det. Vi får se om det är annat ljud i skällan när slutdatum närmar sig, antagligen kommer det vara det. Tyvärr tror jag inte så mycket annat om mig själv.