Frigörelse

Smaragden, 7 månader

Smaragden, två år, har börjat uttrycka sin självständighet verbalt. En bit av konversationen under dagen såg ut såhär och det utan att någonting speciellt skett och efter att hon sökt upp mig.

Smaragden - Sluta, mamma, sluta!
Jag- Vad ska jag sluta med?
Smaragden- Vara ifred. Sluta, sluta!
Smaragden - Stänga dörren! Sluta!

Jag kan inte hålla mig för skratt. Smaragden tittar misstänksamt på mig. Sen kommer tankarna; vad ska bliva om 12 år?

Tur att man har en bebis fortfarande.

Perfekt kopp

...att dricka te ur i höstrusket. Finns på Åhléns.

Tvugna tankar

Sedan farmor dog har är jag tillbaka i mina tidiga tonårstankar. Ligger vaken om nätterna och tänker på existentiella frågor. Livet, döden, kärleken. Tankar av djupaste oro varvas med den yttersta tacksamhet för alla underbara människor i min närhet. Under korta stunder återkommer de tvångsmässiga tankar och ritualer som plågade mig framförallt i 11-12-årsåldern. Jag måste tänka att alla i mina närhet, och då i huvudet rabbla alla namn, ska vara friska för att de ska fortsätta vara friska är ett exempel på en av mina tvångstankar.

Det känns både bra och dåligt att tänka djupa tankar. Dåligt för att det är smärtsamt. Bra för att jag faktiskt känner mig mer levande och inte bara som en maskin som byter blöjor, lagar mat och städar.

Tomhänt

Jag hade hoppats få delge er glada nyheter, men så blev det inte. Även om inte loppet är helt kört ännu är jag säker på att jag snubblar på mållinjen som sjätte reserv. Var kallad till psykologprogrammets upprop idag, men inte en enda reserv antogs. Snopet med tanke på att vanligtvis brukar 8-10 reserver antas.

Jag känner mest ingenting. Tomhet. Fast ibland blir jag ledsen och vill bara lägga mig ned och gråta. Men innan den känslan kommit över mig helt så är jag taggad igen och vill bara börja läsa in Svenska C som tillsammans med Dans utgör mina kvarvarande sorgebarn.

Ibland tänker jag, tänk om jag inte kommer in i vår, vad gör jag då?
Ärligt talat vet jag inte.
För ge upp finns inte på tapeten. Inte heller att "hitta på något annat" som mormor min tycker jag borde fundera över. För jag kommer ju in i Örebro, Umeå och Östersund. Vi får kanske flytta?

Kunde inte jag ha fått ha lite flyt någon gång?
Aldrig tidigare har antagningspoängen varit såhär höga. Maximalt oflyt. Maximalt Charlotte. (Som nu börjar anta en yttre attributionsstil- nån gång får det vara nog, helt enkelt)

En sommar

...precis lika underbar som bilderna antyder!