Bästa kvällsmackan

Det tål att upprepas, Ryvitas bröd Multi Grain tillsammans med kiwi är oslagbart. Några skivor brie på det, blir pricken över i:et.
Prova!

Om ingen annan gör det, ger jag mig själv det

Som om att ett tvättberg lika högt som Kebnekaise inte vore nog- jag lyckas med konststycket att köra TVÅ maskiner utan vatten. Dessutom hängde jag upp den otvättade tvätten också.

Är det nu det sker, är det nu jag blir vuxen?

Ingenjören är med Ädelstenarna på kalas hos kompisen Alina. Min mage är helt i olag så jag håller mig hemma. Jag har just skrivit ned lite stödord till SSU:s Distriktsårskonferens i morgon. De flesta av er känner nog till mitt politiska engagemang, som egentligen alltid funnits där. Imorgon är det sista dagen för mig som medlem av SSU:s distriktsstyrelse efter åtta år, varav två av dessa som ordförande. Det är på tiden att jag lämnar. Fast visst känns det en aning vemodigt. 

Sedan jag fått barn har en del,  en ganska stor del, av den tid som kan läggas på sådant som politik slukats av två Ädelstenar. Och för den delen är jag för gammal för ungdomsförbund nu också. Men är ni några år yngre än vad jag är, eller för den delen bara har tid över som nu gärna lägger på att få forma framtiden; gå med i ett ungdomsförbund! De är oftast mycket roligare än moderpartierna.

Fast politiskt aktiv är jag fortfarande, om än inte på sådana krävande poster, och då i moderpartiet. 

Detta sammantaget med att jag, för andra gången, håller på att ta körkort. Denna gång ska jag också våga köra upp. 

Jag tror att jag håller på att bli vuxen.

Är det bra, det?

Jag lever, men skulle behöva fler andningspauser

Noll inspiration till att skriva, eller kanske snarare ingen ork över till det. Dagarna flyter på fint, men utan lugna stunder och andningshål. Smaragden slutade sova middag i somras vilket innebär att dagarna går i ett. När Granaten sover sin enda lur vill jag hinna röja upp samtidigt som jag vill ägna mig åt Smaragden. 1½ timme är snart förbi och då måste ögat vara med hela tiden igen. Granaten är nämligen en riktigt aktiv typ som mycket sällan är still, hellre klättrar hon upp på bord, i vagnar, toaletter eller river ut kökslådor och toarullar, äter kritor eller annat spännande som finns att finna. Vad jag längtar efter att ha en gård igen. Det känns som att allt kommer att bli lättare då. Inbillar jag mig i alla fall. Åtminstone snöfria gator skulle underlätta enormt. Att skjuta 35 kg vagn i snö är kanske det jag hatar mest. 

Bröd med bovetemjöl

Idag segde timmarna sig fram, vi har försökt fylla ut dagen med allt vi kunnat komma på. Städat, handlat, sett på film, läst böcker, byggt med lego och så bakat det godaste brödet. Nu när jag börjar bli van bagare följer jag inte längre recept och dagens experimentet med bovetemjöl föll mycket väl ut. Vill ni prova, gör såhär, på ett ungefär:

Blanda:
6½ dl vetemjöl
3 dl rågflingor
2½ dl bovetemjöl
(den sammanlagd mängden av dessa ingredienser ska bli 12 dl, proportionerna dessa emellan kan man laborera med)
3½ tsk bikarbonat
1½ tsk salt
Tillsätt sedan:
1 l fil och 2 msk sirap, rör ihop och häll sedan ut i två smorda formar, grädda 60 minuter på 180 grader långt ned i ugnen.
MUMS!

Våren vi längtar efter dig!

Nästan jämt är det roligare att handla kläder till de små än till mig själv men i synnerhet nu när midjemåttet är mer än vad jag önskar. Älskar rött och vitt och blått och vitt så dessa ska snart klickas hem från Lindex.




Det får bli varsin av båda två till ädelstenarna. Det händer inte ofta att de matchas, men det kan vara kul ibland.

Från den ljusa sidan

Positivt med magsjuka är ändå denna magsäcksminskning som följer på den. Jag är en storätare och allätare, vilket ändå inte syns alltför tydligt, däremot är det riktigt trist att bara kunna ha tre par byxor. Jag spinner alltså vidare på denna något dalande aptit och hoppas kunna förlora några kilon genom att äta lite mindre men framförallt bättre. Några löften om att skippa sötsaker känner jag mig inte redo för. 

Vi får se om jag återkommer i ämnet. Så kommer nog endast att ske om jag är lyckosam med mina förehavanden.

Det där med träning har jag snackat hur mycket som helst om. Det blir helt enkelt inget mer med det än promenader, åtminstone till dess att jag börjar plugga igen och får gymmet på campus. Så slipper jag ha dåligt samvete för det i ett halvår.

Nyårslöftet fick ge vika

...för magsjukan. Jag orkade helt enkelt inte ställa mig och baka som tänkt var. Annars har vi hållit oss till hembakt bröd i årets två första månader. Och jag är mäkta stolt. Det är nog det första nyårslöfte jag lyckats hålla såhär pass länge.

Hembakt bröd är ju himla enkelt att göra, det är billigare, det är godare, det är nyttigare men framförallt slipper man en massa onödiga tillsatser. Jag har gjort en massa olika bröd, men för det mesta håller jag mig till filmjölksbröd med bikarbonat och gör då två limpor i taget. De är bara att röra ihop. Till en början hade jag i ganska mycket sirap, men senast jag gjorde kom jag i efterhand på att jag glömt sirapen, men lika gott var brödet för det. Jag bakar ungefär två gånger i veckan och då räcker det precis för oss fyra. Just nu har jag en deg i bakmaskinen, som jag också alternerar med.

Lägesrapport

Igår pimplade jag och Smaragden Proviva. Det började med att jag vaknade tidigt igår morse med rejält magont. Jag hoppades att det skulle stanna därvid, men snart var magsjukan ett faktum. Kräkningarna var snart över men däremot mådde jag riktigt dåligt. Hela kroppen värkte, när jag låg ned gjorde det ont och stå orkade jag inte med. Värre än mig hade stackars lilla Smaragden som kräktes under hela gårdagen. Övriga familjemedlemmar har klarat sig undan smittan...peppar, peppar.

Idag vaknade vi friska och krya och jag har läst 30 barnböcker och Smaragden har provat på skridskor för första gången. Det behövs en hel del träning innan hon far fram över isen.

Serotinin- vägen till lycka?

Läser just nu Pillret, en bok om "lyckopiller" och mer specifikt om SSRI som Prozac och Cipramil och jag känner att jag vill bli hjärnforskare! Shit vad intressant det är.

Boken är faktaspäckad och den ger så mycket. Är du intresserad av frågan antidepressiva mediciner måste du läsa den här boken.

Innan jag började läsa psykologi var jag tvärsäker, "lyckopiller" ska endast ges till riktigt svårt sjuka... Det mesta kan lösas med hjälp av terapi. Och visst är det så, men ändå så mycket mer komplicerat. Allt blir inte bra bara man pratar om det. 

Var går gränsen? Vem bedömer mär medicin är befogat? Varför ska inte människor få känna lycka om medlet är så enkelt? 

Även om jag inte läst mer än drygt hundra sidor än så länge har boken fått mig att vidga min syn på "lyckopiller".