Ibland kaosar det runtomkring. Då är det otroligt skönt att ha beständighet att falla tillbaka på.
Som ett tilltro till sig själv, en man som alltid finns där och barn som är här och nu.
Tågåkandet är min vardag numer också. Liksom den kopp te jag alltid inleder resan med, tillsammans med min frukostmacka. Och Christina, hon finns där varje dag och det är jag otroligt glad för. Pendlandet i sig är inget vidare, men jag försöker att inte det bli ett irritationsmoment. Det är som det är. Nästan fyra timmar per dag ägnar jag åt att transportera mig. Och då försöker jag ta vara på den tiden. Sova, läsa eller bara slösurfa. Saker som jag inte hinner med senare under eftermiddagen/kvällen.
Skolan är en fast punkt i ytterligare drygt ett år. Sedan återstår en termin uppsats. Och det är också studier men ändå inte samma sak. Jag börjar närma mig slutet av det jag kämpat så för.
Ännu är det bara med känslor av längtan.
Nu är ni med mig på banan igen. Om det nu är någon läsare kvar.
