På låtsas är skönt när det är jobbigt

Vi leker psykologer i skolan just nu. Utifrån fallbeskrvingar ska vi diagnostisera, diskutera etiologi (orsak), ge förslag till behandling samt göra en prognos.

Just nu sitter jag med Kristian, 6 år och misstänker sexuella övergrepp.
Vad skönt det känns att det bara handlar om ett fiktivt fall.

Dag 12 – Något modigt jag gjort

För mig är mod att besegra sina rädslor, att trotsa risken för negativa konsekvenser och sedan stå upp för det.

Visst skulle jag kunna ses som modig som fött båda mina barn utan någon som helst bedövning, men jag skulle snarare kalla det för självplågeri, envishet och dumdristigt!

Jag och Ian var modiga som valde att behålla det växande lilla pyret (Och tack Gode Gud för det!) trots vår unga ålder och att ingen av oss hade jobb eller egen bostad, eller så var det egentligen dumdristigt men blev modigt eftersom det har gått så bra.

Många av de handlingar som eventuellt skulle kunna kallas modiga balanserar på randen till dumdrisitghet. Fast kanske är det alltid så med mod- eftersom man aldrig har svaret förrän efteråt?

Var det en bortkastade insats eller en med ett väldigt gott resultat?

En gång var jag modig utan att någonting blev särskilt mycket bättre- däremot fylldes hela mitt inre med stolthet och en stark känsla av att jag gjort det rätta.

Inom politiken förekommer det mer eller mindre fulspel och denna gång var en av mina kollegor på väg att manövreras bort med hjälp av härksartekniker. Denna person hade av valbergedningen petats ner och en annan  istället hisstas upp- till synes utan förklaring grundad på prestation. Jag ställde mig upp och ifrågasatte medan alla andra satt tysta, fastän det att jag i efterhand vet att några tyckte som jag. Att jag inte fick något gehör är en annan femma.

För roligare träning

För första gången på väldigt länge är det jag helst önskar mig träningsrelaterat.
Jag vill ha:

Kettlebells och andra träningsredskap

Träningskläder

Det får bli när inte tågresorna suger ut hela bankkontot.



När allt blir ingenting

Jag skulle kunna skriva så mycket; om bakade bullar, planterade penséer, trötthet, skolan, vårkänslor, Libyen, träningsglädje och en massa annat...men jag har inte haft lust.

Hoppas att en fräschare blogg ska inspirera.

-Nej tack, en chokladbit räcker!

Jag skulle ha börjat för länge sedan med hälsosamt ätande, men det har inte gått. Men så läste jag ett inlägg av Olga om motivation och tänkte efter- vill jag verkligen förändra mina vanor, vill jag leva sundare och förhoppningsvis också förlora en del fettprocent? Ja, jag vill det, trots att jag är normalviktigt och i många andras ögon anses för normal för att bry sig om min kropp.

Men jag vill ha kontroll, jag vill inte trycka i mig 150 gram choklad eller massvis av fikabröd på kalas och sedan må illa och tänka- varför åt jag så mycket. Jag vill kunna äta en bit chokladtårta och nöja mig med det- och vet ni? Det är precis vad jag gjorde igår när vi firade min mors födelsedag. Och i fredags åt jag endast en 13 grams kexchoklad och sedan ingenting mer.

Jag är stolt över mig själv och trodde a l d r i g att jag skulle fixa det. Nu forstätter jag på samma spår några veckor till...så får vi se.

Menskopp!

Jag hade länge hört talas om den, men varit lite tveksam till att det skulle funka och framförallt fungera bra, men när jag ramlade över ett köptillfälle slog jag till och köpte Mooncup. Och jag är väldigt nöjd. För första gången känns inte mens äckligt och kladdigt, det jag ser av den är när jag slår ut den. Sen är den väck. Man slipper illaluktande använda mensskydd i papperskorgen!

Testa ni med

Martin finns alltid där...

...för de åsidosatta, alltid i opposition mot orättvisor.
Vi behöver Martin.
Kärleken behöver Martin.
Sexualiteten behöver Martin.
De utförsäkrade behöver Martin.

Jag behöver Martin.
Han tillgodoser mina behov och får min puls att stegras.
Word, Martin.

Mitt ifrågasättande

ADHD?

...har blivit större sedan jag blev tillsammans med Ian men framförallt sedan jag började läsa på universitet och insåg hur lätt det var att bedriva forskning utifrån sin tro och också få det bekräftat.

Tidigare hade jag ingen aning om att ADHD som diagnos är ifrågasatt från många håll. Jag har tagit den för given. Men nu vet jag bättre...att man inte vet. Sanna Lundell har skrivit så bra om det. Det handlar inte om att betvivla symtomen utan en kritik mot att med nödvändighet diagnostisera allt som avviker från det "normala".

Många gånger tror jag att diagnoser är av ondo. De cementerar personen, får den stämplad och placerad i ett fack; sådan är han. Den berövar såväl frihet som ansvar från personen, som om att allt är skrivet i sten. Tyvärr är diagnoser mer eller mindre en nödvändighet för att få resurser i t.ex. skolan (även om det inte finns ngn lag som säger så). Barn och vuxna bör få stöd och hjälp utifrån behov- inte utifrån diagnos på ett papper.

För föräldrarna kan säkert en diagnos underlätta en hel del. Man får ett namn på det, en orsak till sitt barns svåra beteende. Precis vad gäller den drabbade, så befrias också föräldern från ansvar. Därmed inte sagt att föräldrarna bär ansvaret för symptomen (även om de i vissa fall alldeles säkert är bidragande orsaker)- men däremot blir det lätt att hänvisa till diagnosen.

Det finns inte endast en sida av forskning och åsikter, utan alltid flera. Bilda dig en egen uppfattning utifrån flera perspektiv och godta inte endast det du får presenterat för dig.

Våren- jag har skymtat den!

Att i gryning cykla til tågstationen är nära på magiskt.

Efter att ha famlat i mörkret ser jag nu vart jag cyklar och bilarna ser mig, inte magiskt, men väl skönt.

Men vetskapen om att våren faktiskt näramr sig, att vinterjackor snart är ett minne blott, att träd snart stå i blom och det enorma energipåslag som kommer av ljuset gör cykelturen till en närmast andäktig upplevelse.

Hallelulja!

Dag 11 – Mina syskon

...är många till antalet och för mig en stor del av mitt liv.
Sofia och Richard har jag växt upp med. Gabriel & Cecilia är tillkomna från mamma och Julia & Cajsa från pappa. Det blir sex till antalet och i ålder skiljer det 27 år mellan Sofia och Cajsa. Det är en fin brokiga blandning av syskon, ungefär som Gott & Blandat och något jag är oerhört tacksam för. Känslan av att ha en stor nära familj ger stor trygghet och kärlek. Förmodligen är det också därför som jag har svårt att nöja mig med två barn, även som jag försök försöna mig med den tanken.

Som vi växt upp tillsammans känner vi också varandra väldigt väl, Sofia, jag och Richard. Vi vet hur vi har varit och hur vägen lett fram till de vi är nu, vi känner till varandras tillkortakommanden och styrkor- vilket skapar en kravlös och kraftfull relation. En relation som inte behöver gödslas särskilt mycket eftersom grunden är så väl preparerad. Att de alltid finns för mig litar jag blint på.

Mina övriga syskon är som grädde på moset, även om relationen inte riktigt är som en regelrätt syskonrelation av förklarliga anledningar. Vi har inte växt upp tillsammans, de har inte sett mig växa upp, från den blyga tjejen som gömda sig bakom mammas kjol via en svartmålad sökande 14-åring till den jag är idag. Däremot har jag sett dem växa upp- men ur ett annat perspekltiv, inte som shyster utan mer som...moster kanske. Jag hoppas innerligt att relationen till de yngre syskonen med deras (och min..hmpf....) ökade ålder kommer att bestå och fördjupas.

All kärlek till mina syskon!

Jag är på väg

...mot att försonas med livet. Ångesten har sedan barnsben varit min ständiga följeslagare. Inte så att den handikappat mig- den har varit hanterbar och jag har blivit allt bättre på att göra det bästa av den. Tanken på att överleva är fortfarande skrämmande, men jag inser samtidigt att det inte måste innebära döden.

Det händer just nu mycket som framkallar funderingar av de djupare slagen på olika håll i mitt liv;  jag har precis avslutat en kurs om åldrandet och döden plus att jag också börjat gå i psykoterapi. Dessutom har jag precis läst ut en bok om existensiell psykologi; Bara detta liv, vilken har en del träffsäkra formuleringar om det viktiga i livet och om det val man alltid har- hur man förhåller sig till livet.

Vi kan inte välja hur livet ter sig, vi kan inte välja bort sjukdom, olyckor, död och andra motgångar- men däremot kan vi välja vad vi gör med dem, hur vi väljer eller inte väljer (vilket också är ett val) att förhålla oss till det.

Min ångest är också en ständig påminnelse om livets förgänglighet och en påminnelse om allt det jag är tacksam för. Och jag är oändligt tacksam för det jag har...och faktiskt väldigt sällan är det som jag önskar något mer.

Men ibland vill jag blunda, dra ned skygglapparna och inte se livet i vitögat. Men vem lurar jag? Vem vinner på det?

Jag är herre över mitt liv, den enda korta stund som jag lever här på jorden och jag arbetar mot att leva det fullt ut, leva som jag vill och inte som man bör leva.

Tre av de viktigaste i mitt liv. Underbara älskade.

Dan Stiwne:

"Det heroiska ligger i att leva fullt ut trots vetskapen om att det goda inte går att behålla, att lyckan inte låter sig spärras in, att mening inte består och i vetskapen att man alltid bygger upp nya skal av >>ond tro<<."