...mot att försonas med livet. Ångesten har sedan barnsben varit min ständiga följeslagare. Inte så att den handikappat mig- den har varit hanterbar och jag har blivit allt bättre på att göra det bästa av den. Tanken på att överleva är fortfarande skrämmande, men jag inser samtidigt att det inte måste innebära döden.
Det händer just nu mycket som framkallar funderingar av de djupare slagen på olika håll i mitt liv; jag har precis avslutat en kurs om åldrandet och döden plus att jag också börjat gå i psykoterapi. Dessutom har jag precis läst ut en bok om existensiell psykologi; Bara detta liv, vilken har en del träffsäkra formuleringar om det viktiga i livet och om det val man alltid har- hur man förhåller sig till livet.
Vi kan inte välja hur livet ter sig, vi kan inte välja bort sjukdom, olyckor, död och andra motgångar- men däremot kan vi välja vad vi gör med dem, hur vi väljer eller inte väljer (vilket också är ett val) att förhålla oss till det.
Min ångest är också en ständig påminnelse om livets förgänglighet och en påminnelse om allt det jag är tacksam för. Och jag är oändligt tacksam för det jag har...och faktiskt väldigt sällan är det som jag önskar något mer.
Men ibland vill jag blunda, dra ned skygglapparna och inte se livet i vitögat. Men vem lurar jag? Vem vinner på det?
Jag är herre över mitt liv, den enda korta stund som jag lever här på jorden och jag arbetar mot att leva det fullt ut, leva som jag vill och inte som man bör leva.
Tre av de viktigaste i mitt liv. Underbara älskade.
Dan Stiwne:
"Det heroiska ligger i att leva fullt ut trots vetskapen om att det goda inte går att behålla, att lyckan inte låter sig spärras in, att mening inte består och i vetskapen att man alltid bygger upp nya skal av >>ond tro<<."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar