Dag 7- Min bästa vän

Jag har under hela min uppväxt haft få vänner. Självvalt. Och fortfarande är det så. Jag har aldrig varit del i något större kompisgäng, annt utan mycket korta perioder, helt sonika för att det inte passar mig. Jag håller hårt på min integritet och kan inte lägga på ett trevligt ansikte bara för att. Skulle jag försöka med det avslöjas jag ändå omedelbart, min ovilja lyser helt enkelt igenom och jag har alltid, men kanske framför allt som yngre, tilltalats mer av djupa samtal än av ytliga (nuförtiden går hjärnan på högvarv ändå).

Nära vänner har jag haft, men egentligen ingen riktigt, riktigt nära vän som jag delat allt med. Jag har helt enkelt inte släppt någon så nära. Så länge jag kan minnas har jag lagt så gott som hela världens ansvar på mina axlar och skämts och oroats för mina familj. Jag har alltid velat vara normal, om möjligt sticka ut i övre kant, men aldrig någonsin vara "sämre" på något sätt. Detta har också medfört att jag hållt distans och inte släppt någon nära de brister och sår jag haft. Jag har alltid hållit skenet uppe och detta även gentemot min familj. Jag har varit tyst som en mur för det mesta några gånger lyckades min syster med dra en del saker ur mig. Inte så att jag hållt allt om mig hemligt, men särskilt det som varit relaterat till mig själv och min egen prestation/beteenden höll jag för mig själv. Det har aldrig varit så att kärleken från min familj varit avhängig prestation utan dessa prestationskrav är något jag så länge kan minnas har ställt på mig själv. Med tiden har det blivit bättre och framför allt sedan jag fått barn. Så himla viktig är jag inte längre...

Min bror, min syster och till viss del kompisar och då kanske framförallt Rickard S under högstadietiden, delade jag mycket av mitt innersta med. Men riktigt nära är det först under sena tonår, men särskilt de senaste åren, som jag släppt någon. Ian står mig utan tvekan närmast. Det finns nog ingenting som jag anser vara dåliga beteenden och saker som jag inte är särskilt stolt över som han inte vet om mig. Det dumma var väl att det nästan var det första jag delade med mig av mig själv till honom med, inte särskilt klokt, såhär i efterhand.

Min bror och jag skiljer det bara ett år emellan. Vi vet så mycket om varandra eftersom vi till stor del delade kompisar fram till 13 årsåldern. Nu träffas vi max en gång i månaden och uppdaterar varandra lite snabbt men det blir inte samma sak. Mamma, pappa, syster och Elin- de finns där om det skulle behövas, det vet jag och är vädligt tacksam över.

Men min bästa vän, det är nog faktiskt jag själv.

Däremot önskar jag och är numer också öppen för att blotta min svagheter och bekymmer för fler människor. Jag saknar min syster, bror och Elin mycket. Jag vet att de bara är ett telefonsamtal iväg...jag vet...jag älskar er!

Världens bästa Elin som jag önskar jag bodde närmre (nära)

Den bästa klappen jag fick var polkakäppen som käraste Elin gjort. Ungarna har redan plundrat sina och då rök visst pappas också. Men jag spar min till den riktiga julgransplundringen. Fast jag måste erkänna att jag tjyvslickat lite på den och vilken smak sen- går inte ens att jämföra med Grännas polkagrisar.

Inte nog med det, ungarna fick gosiga sockor med vrikade rosor och varsitt "Madicken-förkläde" som de bär på bilden ovanför. Duktiga och generösa Elin!

Julafton 2010

Såhär såg det ut hos oss på julaftonsmorgon.

Det blev en underbar dag, en dag i rasande tempo, med mycket god mat, nära och kära och massvis av paket.

Tusen tack för alla paket!

Esmeralda fick nog inte någon särskild favorit, Adelina däremot fick genast Emil-dräkten som sin käraste ägodel.

Från ytligheter till kärnfullheter

I förrgår var vi Åsbobacken sen eftermiddag, med tre av mina syskon, kusin, svägerskas lillasyster och så ungarna så klart. De håller inte särskilt länge i kylan (måste vara efter pappa) men några åk blev det och så korv och choklad förstås. Så härligt att ha kunnat tillbringa hela dagar med barnen. Det händer hela tiden så mycket, speciellt med Adelina som blivit stora tjejen. Känner mig utvilad, men ändå inte riktigt redo att ta itu med pendlandet igen.

Tentaångest- så mycket som ska bankas in på så kort tid och så en prästvigning som ska hinnas med innan dess. Mor min blir präst nästa söndag. Kommer jag bli så stressad att jag blir en pest för en familj eller kan jag disciplinera mig?

Bröllopstankar- blir jag någonsin gift? Jag har en underbar sambo, så olik mig på många vis, men den varmaste och tryggaste famn att vara i- när säger han ja? Att ett bröllop förändrar något tror jag inte, utan det är bara en barnslig romantisk dröm...

Barnfunderingar- syskon eller inte? Vågar vi? Min önskan är tre barn. Men tänk om något går snett, tänk om det blir två, klarar vi det? Orkar vi med att skjuta två inkomster än mer på framtiden?

Döden susar förbi och unga människor mister livet. Jag är så enormt tacksam över det jag nu har samtidgt som jag är oerhört rädd för att mista någon. Farfar och mormor blir äldre. Hur skulle jag klara mig utan deras klokskap och kärlek?

Huset- över jul har vi varit nästan 20 personer i vårt vardagsrum som gissningsvis är på drygt 20 kvm vid flera tillfällen. En aning trångt och kanske på grund av det suktar jag nu efter ett hus med matsal, bibliotek, stort lantkök osv. Men som det ser ut nu får det vänta till min examen är inom räckhåll. 3,5 år to go.

Jag är redo att möta 2011 och hoppas på mycket kärlek för egen del och för er läsare! Gott nytt år!

Dag 6- Min dag, som startade med min fot

...är just till ända. Mitt första jullov som psykologstudent blir det.

Jag vaknade strax efter sex av värk i foten, foten, inte en fot som alla andra utan en tillrättalagd och till viss del konstruerad fot. När jag föddes ska min pappa närapå svimmat sägs det, när hans såg foten som då inte alls såg ut som en fot... Vad den såg ut som vet jag dock inte, för något foto finns det inte. Åkomman kallas för klump-spets- och droppfot, vilket då egentligen är tre separata diagnoser. I dag märker inte distriktsläkare att det är någonting annorlunda med foten, men det gör jag. Under skolåren var jaga lltid med på gymnastiken, även om jag hade ont, envis, tjurskallig och till viss del också introvert som jag är och än mer var skulle det aldrig fallit mig in att inte vara med. Jag gick ut med MVG i gymnastik under alla mina terminer i högstadiet och även på gymnasiet, något jag är väldigt stolt över, men något som också kostat mig mycket smärta. Idag springer jag inte frivilligt på grund av den smärta det orsakar. När jag springer är det som att ett "sår" rivs upp och jag gå gå med smärta i dagar - veckor och många gånger haltar jag därav också. I skolan var jag med och sprang skoljogg och i spåret som alla andra utan minsta ljud. Jag har aldrig skämts över min fot utan istället den som ett hinder på vägen som jag ska besegra och aldrig låta hindra mig och det har gett mig en stark tilltro till min fysiska förmåga och till att smärta endast är ett symptom och ingenting att frukta (kanske är det därför jag valt att föda utan någon som helst smärtlindring?).  Givetvis har det också överlag gett mig en tro på mig själv.

Jag inser att det skulle ha kunnat ha varit annorlunda, att jag skulle ha kunnat lyssnat på smärtan och givit efter, att mina föräldrar skulle ha kunnat uppmanat mig att vara mer försiktig, men istället har de tålmodigt masserat min onda fot. Och det är jag vädligt glad över. Att jag någon dag kommer att få en smärta obärbar är jag medveten om, men det tar jag sen, tänker jag... För som min läkare sa, jag bör egentligen belasta min fot minsta möjligt, alltså egentligen gå minsta möjliga...

Back on track...efter att jag vaknat av min onda fot tog jag, för ovanlighetens skulle bilen hem till mormor. Först gick jag ut med Lady, hennes hund, för att sedan serveras gröt. Efter att haft huvudet i boken hela förmiddagen kom två av mina småsyskon och min mamma upp till mormor och vi fikade. Sedan for jag hem igen och möttes av de vackraste leendena i världen. Vi satte igång att rensa och göra fint bland deras kläder och sedan även bland mina, så nu står det tre kassar med kläder i hallen som ska skänkas bort. Till fredagsmys blev det pizza, popcorn och SVT Play (barnkanalen). Har pratat i telefon med syster Sofia, farfar, mamma och pappa och sedan har jag slipat, spacklat och målat lite möbler och här jag nu...dagen till ändå, men icke bestyren. Nu ska jag göra Wienernougat!

Nyper mig i armen och svävar ovan molnen

Efter att snart kunna lägga den första terminen som student på psykologrpgrogrammet bakom mig känns det en aning pirrigt. Jag förstår fortfarande inte riktigt att jag, ja, jag kommer att bli psykolog. Min dröm, min dröm som jag faktiskt ibland tvivlade på skulle besannas. Nog för att vissa kurser känns mindre relevanta och långt ifrån yrkesutövandet men just nu läser vi en riktigt spännande om utvecklingspatologi.

Även om det var första terminen som antagen till programmet har jag nu läst den tredje terminen psykolog, vilket betyder att jag har sju terminer kvar. Nästa vårtermin blir det praktik, något som känns otroligt spännande och som jag har höga förväntningar på. Vart jag kommer att göra den är nog mycket upp till mig själv eftersom jag inte vill göra den i Uppsala utan gärna i trakterna kring hemmet.

Åhhhhhhhh- jag är inne och allt har gått så fint och jag har en jättebra klass som tagit emot mig på bästa sätt, en klass utan minsta tillstymmelse till konkurrens, utan bara vänliga och snälla kamrater som gjort att jag känt mig som en i gänget redan under den andra månaden.

För ganska precis ett år sedan fick jag antagningsbeskedet, men det känns som för en evighet sedan. Jag tror att det var sommaren 2004 som jag formulerade min dröm för första gången, sex år sedan, galet.

Vad gör jag om sex år från nu?

Bor jag kvar i Avesta, har jag fler barn? Jag kan faktiskt inte ge något bra svar, jag vet inte, kanske, kanske inte. Avesta är bra på många sätt och kanske framförallt för att många nära och kära finns här. En längtan efter fler barn finns där och gror, men samtidigt vet jag inte om jag vågar utmana ödet igen. Vi har två friska, underbara barn- och fler sådana känns som att begära för mycket av livets lotteri. Speciellt som vi läser utvecklingspatologi dyker alla tankar på vad som kan gå fel upp.

Förhoppningsvis är vi gifta, jag och Ian. Vart jag jobbar har jag ingen aning om, men som jag känner nu kan det bli lite varsomhelst även om barn- och ungdomar känns allt mer lockande. Jag har nog helt slopat tanken på att jobba med organisationsutveckling, som det känns nu i alla fall.

Vad gör du om sex år?

Dag 5 - Vad är kärlek? (och en uppmaning!)

Något svar på livets gåtor har jag inte. Däremot kan jag berätta vad kärlek är för mig. Kärlek är för mig en tilldragelse, en attraktion (och då inte nödävndigtvis sexuell) och en upplevd ömhet för en person/objekt. De små gesterna, den där klappen på axeln, den där kramen som är sådär väldbehövlig eller de där orden som frågar hur det egentligen är- omtänksamheten- för mig är det kanske den vackraste av kärlekar. Den som ger utan att kräva tillbaka. Och just därför är det också de människorna jag ömmar mest för, som min lust att ge till är som störst. Som mest generös är jag mot de generösa. Kanske vore det vara tvärtom, att jag ömmar för de som inte har upptäckt kärlekens vackra melodi?
Som känslomänniska lever jag för kärleken. Utan kärlek vore mitt liv ingenting. Högst på min önskelista står ömsesidig kärlek och jag försöker så långt det går också leva efter det. Jag är långt ifrån någon Moder Theresa men mitt hjärta har alltid bultat för de utsatta, de utsatta som många gånger är de som har minst men ger mest. Även i min lilla familj prioriteras kärleken framför utlandsresor. Någon illusion om att de är på de där resorna på fjärran stränder som kärleken är som viktigast har jag inte.
Med risk för att både glida ifrån ämnet och att bli alltför provocerande tycker jag att fler föräldrar, som faktiskt prioriterar sin familj högst, borde tänka ett steg till. Vad är kärlek för er? Sitter den i den nya bilen, i huset, i barnens kläder, i karriären, i heminrideningsprylarna, i Thailandsresorna? Nu har jag ingenting emot utlandsresor, inte alls, inte mot kläder eller hus för den delen heller. Däremot är jag kritisk till de som inte säger sig kunna gå ned i tid eller jobba mindre och då hänvisar till ekonomin. Som jag sagt tidigare, ja, det finns sådana fall, men många gånger är skitsnacket lika stort som SJ:s lovord. Kärleken kan inte plockas fram på all-inclusive hotellen om den inte finns där sedan tidigare, nu menar jag inte att de som jobbar mycket inte älskar sina barn/partners, men däremot prioriterar man inte dem främst och underättar inte heller för anknytningen som är så otroligt viktig för barnens fortsatta utveckling.
Nu ska jag sluta att trassla in mig och vara rak på sak.
Var hemma så länge ni kan med era barn, vänd på varje krona, spar in på julklappar och lev som om ni vore studenter- ni kommer aldrig ångra er och ni kommer att få det finaste man kan, tid med era barn och ni kan ge det finaste man kan, trygghet till sitt barn.

Häromveckan beslutade Ian att han ska vara hemma till och med maj, därefter tar jag över och barnen får börja förskola i höst, då 2½ och 4 år gamla. Lyllos Ian och ungarna säger jag bara! Att vi inte tänkte på det tidigare, nej, även vi föll i den vanliga fällan, att det räckte bra med att Ian skulle vara hemma i sju månader, "för oj vad mycket det är för en pappa och oj vad ska chefen säga om det", utan att närmare reflektera över det. Vilken tur att barnomsorgen i kommunen krånglade så att vi kunde ta vårt förnuft till fånga. Självklart att han ska vara hemma med sina barn när han kan!

Dag 3- Mina föräldrar

De har alltid funnits där för mig och alltid trott på mig även om de säkert ibland har varit oroliga för mig är det ingenting jag märkt av. Vad jag är har tagit mig för har de stöttat mig och aldrig har de försökt påverka mina val. Jag har alltid vetat att jag kunnat vända mig till dem, även om jag kanske inte har gjort det särskilt ofta. De har varit och är de bästa föräldrarna för mig.
Precis vad de har gett mig, en tro på kärleken (trots att de skiljde sig), en tro på mig själv och på mina drömmar, att jag klarar precis vad jag vill och en stor trygghet- det är vad jag vill ge mina barn.

Nu ska jag gå och lägga mig med en SVT dokumentär. Efter flera år då jag envist vägrat trådlöst, eftersom det kanske, i alla fall lite grand, innebär strålning, har jag kapitulerat- och det har gett mig helt nya möjligheter. Som att ligga i sängen och se på SVT play.

Nu ska jag se Familia. Den ska handla om en peruansk kvinna som lämnar sin familj för att arbeta i USA(?). Något som är mycket vanligt i Peru och andra Latinamerikanska länder. Men väldigt främmande för oss trygga väldfärdsmedborgare.

Dag 3- Det här åt jag idag

Kanske det ointressantaste temat. Äter gör jag för att jag är hungrig eller sugen, som alla andra. Det är inte mer än så.
Efter dagens föreläsning om ätströningar kommer jag aldrig mer förbjuda mig själv att äta någonting, restriktioner leder till sug och misslyckande och så är man inne i en ond spiral.
Så hör på: Godisförbud- BIG NO NO!

06.00: En macka med smör. Jag äter i mörker och tysnad för att inte väcka resten av huset sex på morgonen. Därför blir det inte någon särskilt glamourös frukost.
09.00: En fralla med ost och salami + en drickyoghurt (ville egentligen ha choklad men hade inga mynt till automaten i skolan).
11.00: En apelsin
12.00: Pasta med skinksås
14.00: Ett äpple i puasen på föreläsningen om Ätstörningar av Ata Gardheri- hur bra som helst!
17:15: En banan. Jag var utsvulten men hann ingenting annat innan det bar iväg på träning för ungarna
17:50: En chokladboll och ett glas saft som avslutning på barnens "handboll"
18.30: En kopp varm choklad och fyra limpmackor

Det är vad jag ätit hittills. Inte en särskilt representativ dag. Har ätit mer frukt än vad jag brukar och mindre mat. Men eftersom jag är en kvällsmänniska är det inte slut ännu. Det blev ingen middag idag och det har satt sina spår.
Nu ska jag gå och rota runt i skåpen efter något smarrigt!

Tantvarning eller tar jag igen vad jag missade som tolvåring?

Jag som aldrig ens gillade Backstreetboys, som var det pojkband som gällde när jag var 12 år, älskar nu The Flood med Take That.

"Standing on the edge of forever

at the start of whatever

shouting love at the World."

Dag 2- Min första kärlek (och alla de andra med)

Jag har gått och funderat ett tag på vem som var min första kärlek. Det beror förstås på hur man definierar kärlek. Förtjust har jag varit fler gånger än vad jag kan räkna. Och det började tidigt, redan i trean tror jag och sedan snurrade det på ända fram till dess att jag träffade Ian. Ibland kan jag faktiskt tänka att det är konstigt att jag inte längre blir förtjust i lärare eller i andra jag möter, fast när jag tänker efter så står det klart. Jag har gjort mitt val. Jag har valt Ian och därmed stängt dörrarna. Jag spanar inte längre och då blir jag inte heller förtjust i någon annan.

I trean, tror jag att det var, var det många tjejer i klassen som frågade chans- med hjälp av lappar. Jag gjorde också det, men var fakitkst aldrig kär i någon i klassen. Det var mest för att.

Patric, däremot var jag kär i. Och känslorna varade länge. Om det råder inga tvivel. Patric, som flyttade  till Avesta från Stockholm och blev granne med oss (han bodde några km ifrån, men på landet så kallas det granne ändå). Han började i min ett år yngre lillebrors klass. Jag har för mig att det var första gången som han kom hem till oss, han och lillebror Richard skulle "leka", som kärleken drabbade mig. Ett minne säger mig att jag och Patric satt tätt bredvid varandra på Richards våningssäng, möjligtvis höll vi varandras händer, när min pappa kom in och ropade att det var mat- och som jag kände mig påkommen då. Efter det följde kärlek varvat med en massa bråk mellan oss, ända till dess att jag började sjuan. Men något regelrätt par blev vi aldrig.

Sedan sjuan skulle jag vilja säga att jag varit kär två gånger. Nu kommer de som känner mig att fundera hur jag räknar. För nej, jag räknar inte alla de som jag då trodde att jag var kär i. Såhär i efterhand så kan jag konstatera att jag vid flertalet gånger blandat ihop kärlek med beundran och bekräftelsebehov. Jag har även några gånger varit tillsammans med personer bara för att och då har också 'förhållandena' varit därefter.

Franklin, som jag träffade på Dominikanska Republiken 2000 blev jag våldsamt förälskad i utan några tankar på hur det hela skulle kunna fortsätta. Men jag blev nog inte endast kär i honom, för jag räknar nog ändå att jag var kär då,utan också i hela den Dominikanska kulturen (åtminstone den jag träffade på, på hotellomårdet.). Vi åkte dit året därpå också och det var självklart att jag skulle vara med Franklin. Avresan minns jag som en enda störtflod av sorg och tårar. För mig gick världen under då. Vi hörde av på telefon en eller två gånger efter att jag kommit hem. Men ganska snart försvann han ändå ur mina tankar. Så, kanske var det inte kärlek ändå, utan bara den våldsammaste förälskelsen som endast drabbar naiva 16-åringar? Jag tror det.

Det dröjde inte mer än ett halvår innan kärleken drabbade mig igen och denna gång min livs kärlek. Jag träffade Ian i november 2001 och redan med det första ögonkastet visste jag att honom vill jag ha. Förälskelsen denna gång var än större och den drabbade mig märkbart fysiskt. Sedan dess har den givetvis lagt sig och övergått till kärlek, en kärlek så oerhört stark. Det pirrar inte särskiltofta i magen, men då och då gör det det och jag försöker fånga upp dessa tillfällen. Efter ganska precis nio år är vi fortfarande ett par och jag kan inte se mig med någon annan än Ian. För mig är kärleken evig. Den är det för att jag har bestämt mig för att den ska vara det. Givetvis finns det sådant som kan rasera förhållandet, svek som aldrig går att besegra, men mycket kan man klara om det finns en stark kärlek som grund.
Vi borde vårda varandra bättre, för att ta allt för givet är riskfyllt. Senast vi gjorde något på tu man hand, bara jag och Ian, var för två år sedan då vi gick på restaurang i några timmar. Dessförinnan var det innan Esmeralda föddes för 3½ år sedan. För visst finns risken att kärleken tappas bort och då blir det hela knepigare. Men för mig är det ett beslut, ett beslut att välja Ian som min eviga kärlek. Kanske är det så enkelt för mig eftersom allt känns himla rätt med Ian, för att alla bitar ligger på plats.

Ska ta och klura ut en riktigt bra julklapp till min kärlek- en som innefattar bara han och jag.

Dag 1- Om mig

Först lite hårda fakta, jag är 25 år, högerhänt, socialdemokrat, mor till två barn, sambo med Ian och pendlande mellan Avesta och Uppsala där jag läser tredje terminen på Psykologprogrammet.

Att beskriva sig själv med ord är vädligt svårt tycker jag, men jag ger det ett försök, ni som känner mig får jag gärna rätta mig om jag har fel eller lägga till.

Jag är målmedveten, envis, tjurskallig (men inte långtjurig), sätter familjen högst och främst och inte då endast min "lilla" familj, lätt(be)rörd, ambitiös, använder oftare känslorna är förnuftet, (enligt egen utsago) alltför normstyrd, visar mina känslor (i sammanhang där jag känner människorna) såväl postiva som negativa, kan verka stramare än vad jag är eftersom jag ibland bjuder till för lite (skulle önska att jag var mer öppen vid kontakt med okända personer) men är å andra sidan "äkta" i avseendet att jag inte är trevlig (däremot visar jag respekt) mot de jag inte gillar.

Något mer?

02.40

Najs va?
Bättre sent än aldrig.

Måste säga att samarbetet gick över förväntan, speciellt som det var första gången vi tapetserade på egen hand.
Nu börjar det likna något- efter snart fyra månader!

Mer om mig

Jag hakar på Elin, gör det ni med om ni vill. Man ska blogga utifrån givna ämnen som ges av listan nedanför.
Möjligtvis kör jag igång redan ikväll. Det beror på hur den eviga renoveringen löper på här hemma.

Dag 01 – Om mig

Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Min uppväxt
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – Något modigt jag gjort
Dag 13 – 10 saker du inte visste om mig
Dag 14 – Dåliga vanor och laster
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Barndomsminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Mina förebilder
Dag 21 – Ett ögonblick jag aldrig glömmer
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner, min framtid
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Det vackraste jag vet

Min älskade barn. Så kloka, så snälla, så glada, så omtänksamma. Min Bibbi och min Golli.

Att kärleken skulle vara så fysiskt påtaglig hade jag inte en aning om innan jag fick barn.

Bröstet värker likt vid förälskelse. Jag känner mig yr och otroligt lycklig.

God Natt!

Inte för att fresta er

Till vickning blir det julknäcke med julskinka.

Inget annat än ett ärende

Sarah, som är förståndshandikappad, men myndig ska skickas tillbaka till Tyskland. Utan sin mamma som tagit hand om henne hela livet. Lillasyster, som är omyndig, får stanna.

Jag blir förbannad.
Ledsen.
Tillplattad.
Jag skäms.
Mänskligheten, finns det inte någon plats för den i effektivitetens Sverige?

Med sänkt blick

Vad var glömd mat i micron mot ett glömt 2-årskalas!
KATASTROF.
Jag glömde det, helt totalt, fram till morgonen efter.
Jag är orolig för mig själv, sådana hära viktiga saker, glömmer jag ALDRIG.
Nu blev det firande av igår istället för i lördags.
Det gick bra det med, men inte utan världens dåligaste samvete.

14 år igen

Behöver jag någon gång i min framtida yrkesroll återuppväcka mina 14-åriga känslor, ska jag lyssna på The Bad Touch. Hörde den på radio igår och fann mig genast mig själv iklädd tajt, aningens kort topp, kort hårt sprejat tagghår och mycket kajal hemma hos syster i Örebro i Muttern(?) 1999. 

Den snabba återförflyttningen måste nog beror på att den inte är en sönderspelad låt, det känns som att det minst var tio år sedan jag hörde den sist.

Lika bra nu som då är den i alla fall. Musiken och rytmen bättre än texten.

Fredagkväll imorgon och jag hoppas få sova, jag skiter i Idol och godis, bara jag får sova

Skulle just värma avsvalnat te när jag upptäcker en tallrik med mat i micron. Min mat mat som jag glömt att äta. Inte likt mig.

Om allt gick ihop för en vecka sedan, så är fallet det motsatta nu. Mer än någonsin i skolan med parallela skrivuppgifter, som visserligen är intressanta, men som också tar tid, liksom de obligatoriska föreläsningar, också de intressanta, men att komma hem 19 på kvällen när jag klev upp sex i morse, tredje morgonen i rad, samtidigt som jag sitter upp till tolv så går det inte ihop.

Inte konstigt att jag har sprängade huvudvärk. Ackumulerad trötthet heter det.

Nu ska jag ta en ipren och skriva vidare på PM:et.

Dagen då jag hoppades att tågförseningen skulle dra ut än mer på tiden

Över en timme var tåget försenat idag, för större förseningen sedan terminstart för min del, men tänka sig, det gjorde ingetning. Jag satt där och nästan hoppades att förseningen skulle dra ut lite mer på tiden.

Istället för att plugga hemma, pluggade jag, sjukt effektivit, på tåget. Skrev om Latinamerikanska flickors överrespresentation vad gäller självmord. Sjukt intressant (en liten ordvits där).

Gick och köpte en kyld (den m å s t e vara kyld) delicatoboll och njöt av stillheten och förundrades över alla andras suckar och frustande samtal hem, samtidgt som jag kom på att jag också brukar vara så, men inte just idag. Beundrade det vackra landskapet.

En bra dag helt enkelt. Som dessutom innehöll pepparkaksbak och "handbollsträning" för mina små stenar. Nu sover de rara söta vildarna, jag har fruktansvärt ont i halsen och tänker dricka chai och hoppas på det bästa.

Pussel

Tiden rusar och jag med den. Jag flänger hit och dit, ibland utan att hinna hämta andan emellan. Men på det stora hela går det ihop. Studier, familjeliv och politik. Ett är dock säkert, att vara student och politiker är ingen lyckad kombination. Möten ligger mitt i läggningen av barn (18.30) eller över heldagar, där de som arbetar för ut förlorad arbetsförtjänst- vad får jag?- en massa skolarbete att ta igen. Men nu är det snart bara 3½ år i skolbänken kvar, sedan blir det PTP (Praktisk tjänstgöring för Psykologer) under ett år.

Då är Smaragden 7 år och ska börja skolan (om det nu inte kommer något (barn) emellan)!

En annan dag

Älvpromenaden för en månad sedan. Idag ligger alla löv på backen.

Och jag tror knappast att några blommande prästkragar syns till.

Pumpafrossa

Pumpapaj med valnötstäcke. Recept hittar du här

Det positiva med Halloween är att pumporna kommer fram. Det finns mycket mer att göra med dem än lyktor. Och lyktornas utseende stoppas bara av fantasin. Jag provade på lite nya mönster i år.

Av köttet blev det pumpasoppa som serverades med kalkontortillas, och pumpapaj, men alla var så mätta att den sparas till imorgon. Har en del kött kvar i kylen som jag har för avsikt att baka på.



Lätt som en plätt

En gång ingen gång, två gångern en vana. Våra nya helgvanor består av amerikanska pannkakor med blåbär och sirap till frukost!
Pannkakorna sväger du ihop på några minuter och gräddandet går förvånansvärt snabbt. Gör du större varianter istället för plättar som jag, går det ändå fortare.

Receptet kommer från Hälsofreak.
Två portioner:

2 dl yoghurt
2 ägg
2 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
1 nypa salt

Börja med att röra ihop ägg och yoghurt, tillsätt sedan resten.

Jag har använt vanilyoghurt och det har blivit jättegott!

Vackert Spanien

Exempel på när det är bättre att inget fråga

Veckans fråga hos Avesta Tidning:

Tycker du att det är bra att ungdomar engagerar sig i miljöfrågor?

• Ja, ungdomarna är vår framtid!
• Nej, de kan ändå inget göra
• Jag bryr mig inte om miljön

 

Köper du KRAV bananer?

Bild från filmen Bananas, en film som jag själv inte sett,

som tar upp Doles användning av bekämpningsmedel som

gör arbetarna sterila.

Om inte, gör det! Priserna skiljer sig inte särskilt mycket åt och du gör samtidigt en god gärning.
För på detta sätt gynnar vi schyssta arbetsvillkor och gör det drägligare för bananarbetarna på plantagerna. Tänk dig att stå i ett regn av besprutningsmedel. Inget vidare låter det som. Och sen att du blir steril att du får andra skador gör det till ett utnyttjande av människor.
Det är just detta som man i förlängningen stödjer när man köper 'vanliga' bananer.

Vi är medmänniskor i alla situationer och har alla ett ansvar att reagera där omoraliska handlingar förekommer. Vi kan inte göra allt rätt, men något kan vi alla göra.

Sådana här inlägg skriver man när man läst Auschwitz och det moderna samhället av Zygmunt Bauman. LÄS den du med!

Vad gör man inte för sina barn

Rosa kan vara fint, puderrosa, detaljer osv. Men i mångt och mycket är jag ingen rosa person. Jag har inte köpt ett enda rosa plagg till mina brudar förrän Spanienvistelsen. Vad skulle jag göra. De fick välja själva och valde dessa framför de röda och svarta klänningarna som jag förespråkade. Fast jag erkänner, de är bra söta i dem!

Ser ni förresten skorna, de kan jag faktiskt inte låta bli att tycka om, även om det är lite makabert med klack till ettåringar. Det var paketpris, så med det föll jag med mina principer.

Men jag har klart och tydligt talat om för Smaragden, att detta, det är ingenting annat än utklädningskläder.

Jag är ju trots allt ändå mamma.

Smakar det

så kostar det. Men oh my god vad dessa är läckra!

Jag vill själv ha båda delarna. Vill! Men om någon får något av detta så blir det mina ungar villka jag lägger mer pengar på kläder åt än vad jag borde.

Men blir det köp, så blir det till julklapp och då ett par tofflor för förskolan.

Kring 350 kornor för tofflorna och 250 för mössan.

Tofflorna och mössan är ekologiska och tillverkas i Sverige av Bellio. Och vet ni, Erica Laurell har, inte helt otippat haft ett finger med i spelet.

Jag tror att Engla har två döttrar i magen

Vilka bloggar läser ni i smyg?
Jag läser tre:
Blondinbella (men faktiskt numer bara max en gång i månaden, det mesta är ointressant!)
EnglasShowroom
Katrin Zytiomierska (den intressantaste av dessa tre)

Idag när jag läste Englas blogg, som faktiskt var den första bloggen jag började läsa, 2005 var det om jag inte missminner mig, då vi hade liknande klädsmak, något vi inte har idag, så bad hon läsarna gissa könen på de två barn hon väntar. Hon har sedan tidigare en dotter. Jag gick in bland kommentarerna, de flesta gissade bara, men väldigt många skrev också i stil med detta: "Jag tror att det är en två tjejer men jag hoppas att det är minst en kille" "Jag hoppas för er skulle att det är killar".
Människor tycker alltså synd om den som skulle få tre döttrar.
Kan någon förklara för mig varför det skulle vara synd med fyra snippor i huset och bara en snopp? Eller vice versa, för den delen?
Hur påverkar barnens kön Engla och hennes man?
Om man får en son, blir man lyckligare då?
För mig är det helt absurt.
Man får barn, personligheter med snopp eller snippa.
Men i förlängningen påverkar dessa kommentarer dina och mina barn, oavsett om de är av kvinnligt eller manligt kön.
Kvinnor är så, män är si. Man ska passa in i sitt köns mall. Det är det som kommer påverka yrkesval och deras möjligheter att göra det de vill och drömmer om.

Kom igen, vi lever på 2000-talet!

Lika som bär

...vår pappa Ian och pappa Erik i familjen Arvidsson-Kvarnsmyr i Sveriges skönaste familjer på kanal 5.

Familjen Grenbjörk-Knöös och Familjen Arvidsson-Kvarnsmyr

Inte till utseendet då, men synen på tid och planering klaffar precis tycker jag.
Det är däremot lättare att skratta åt det och att tycka att der är charmigt med kaos och förseningar när det gäller andra familjer, än sin egen.
För Erik är en riktigt skön typ tycker jag.

Kanske säger inlägget mer om mig än om Ian.
Oroa er inte, Ian är den skönaste pappan som finns, och mannen med för den delen. Och min familj är också den skönaste som finns. Det gäller bara att ta ett steg ut och betrakta saker och ting ur ett annat perspektiv ibland.
För även om det är det för Ian och Erik så är det inte lika självklart för alla pappor att vara hemma med sina barn ne längre period. I det att våga vara pappa fullt ut sitter mycket av det sköna tycker jag. Att vara vardagspappa
och inte bara till helgerna i badhuset eller i skidbacken.

Det går bra nu

Ett foto från en mindre produktiv dag, men en likaledes bra, livsbejakande dag i Spanien.

det rullar på som det ska nu.
Igår var den produktivaste dagen på länge. Läste ut boken som jag skulle (Auschwitz och det moderna samhället- LÄS den!), städade fint hos farfar min, städade fint hemma, vek in femtifjorton maskiner tvätt i skåpen, samt rensade gården från leksaker, löv och annat skräp inför vintern. Jag och jag, hemmavid var vi hela familjen som hjälptes åt.
Inte konstigt att denna dag börjat med flyktiga tankar och okoncentration när jag ska färdigställa bokrecensionen som ska vara inne på fredag.
Och jag är glad och lugn och tillfreds. Inga oönskade tankar som ockuperar mitt medvetande.

Känner att jag är redo för lite måleri i helgen. Kanske finns det hopp om ett julpyntat hem på 3 rok i alla fall.

Det var en gång...

...ett hus på 70 kvm. Litet men tillräckligt. Sedan början av augusti bor vi på 2 rok och sisådär 55 kvm, vilket INTE är tillräckligt. Röran märks inte på ytan men ingenting är egentligen där det borde vara och jag blir snart galen. Det är självförvållat. Vi körde ett tag på dubbla fronter med att både rusta rummet och att måla huset. Huset är målat och jättefint! Vaniljvispfint. (Fast knutar och grunden är omålad men det skiter vi i just nu).
Jag vill börja inreda och snart är det ju dags för julpynt!
Men några krafter till att färdigställa rummet verkar inte finnas, eller när de finns, så finns också barnen där som kräver sitt. Någon som vill vakta två, härliga, glada, alltid snälla barn, som aldrig bråkar med varandra så att vi kan göra klart rummet?

Inget annat än grått

Pelargonerna i köksfönstret har knoppar. De ger hopp om livet. För just nu kan jag bäst liknas vid dagens väder. Grå och utan ljus i sikte. Faktiskt har jag varit melankolisk och nedstämd längre än vad vädret har. Är det årstiden? Kursen vilken vi läser just nu där vi reflekterar över existensiella frågor?
Livets bräcklighet känns just nu övermäktigt mig.
Ibland vill jag explodera, andra gånger, som nu, krypa upp i mammas eller pappas famn.

Lilla valpen är rumsren

Nu är det skrytdags igen: min lilla jänta på 20 månader är så gott som rumsren!
Blöjfri har Granaten varit sedan början av augusti, såväl på dagen som på natten. En hel del olyckor har det blivit, såväl i säng som på Coop Forum. Tvärtemot vad man kan tro så blev hon torr på natten lättare än på dagen.

Den senaste veckan har klvien framåt varit stora, de spontana besöken på pottan har ökat dramatiskt- nu är vi nästan i hamn. Jag säger vi, för att det handlar inte endast om barnet. Som förälder måste man bestämma sig för att slopa blöjan. Man får se det på samma sätt som med en hundvalp. Det är bara att träna och att torka.

De flesta barn blir inte rumsrena av sig själva i den här åldern. Men fullt möjligt är det och jag tycker fler föräldrar borde anta utmaningen sedan barnet blivit 18 månader, vilket är tiden då de flesta barn kan reglera kissandet och bajsandet själv.
Gör en insats! Med ett stort antal underkläder, positv inställning och tålamod så slipper du bajskladd och att lägga pengar på något så tråkigt som blöjor.

När Smaragden var 20 månader föddes Granaten.
Inget ytterligare barn i sikte, nu åtminstone.

De plötsliga vändningar tar fram nyanserna

Ibland kommer påminnelserna om livets förgänglighet och hur liten man själv är. Både i det stora och i det lilla.
En klasskamrat i grundskolan förlorade sina pappa för några dagar sedan.

Egentligen skulle vi ha suttit på flygplatsen nu, men vårt plan är inställt idag. Det är strejk.

Jag har en klump i bröstet och det smärtar mig verkligen att före detta klasskamraten inte har någon pappa att vända sig till längre, även fast jag inte alls har haft kontakt med honom sedan vi slutade nian. Givetvis kommer också tankar på att det kan hända mig, närsomhelst, vemsomhelst kan dö utan minsta förvarning.

Hjärtat svämmar över av tacksamhet, över det som finns för mig just nu, min familj och vänner, som jag älskar något otroligt. Ångesten är nära. Gränsen är hårfin mellan vardaglig oro och den gnagande ångesten som tar kontrollen över tankarna. Men kanske är jag som mest levande nu. Som mest tacksam, som mest uppmärksam på varje stund, varje ögonblick av glädje och värme.

Vi åker till Spanien på fredag istället. Inte som vi planerat, men lika bra för det.

Jag glömde den dillstuavde potatisen och isterband som lillebror tillagade i söndags.
Husmanskostens Roll's Royce och den givmildaste lillebror som finns!

Inte för att husmanskost är dåligt utan för att ombyte förhöjer

Vilken vecka! Kalops, kåldolmar, rotfruktssoppa, fläsklägg och rotmos. Mums! Hederlig husmanskost har behövts för att fixa plugget. Tenta i gruppsykologi imorgon.
Jag har också praktiserat gruppsykologin, jag har  varit med om interrollkonflikt; det är svårt att få mammarollen gå ihop med tentapluggarollen. Jag har knappt sett ungarna. Ian har dragit ett tungt lass. Jag bannar mig själv för dåligt planerade studier. Så kommer inte nästa vända bli.

Men först, husmanskosten byts ut mot färsk frukt och fisk, paella, tapas och andra spanska specialiteter såsom 26 gradig värme och salta havsbad.

Smak av sommar

Tentaplugg, tentaplugg, tentaplugg. Dunk, dunk, dunka, ungefär.
Flera hundra gruppsykologiska fenomen ska kunnas.
Men på onsdagen, dagen efter tentan VAMOS A LA PLAYA!
För en och en halv vecka sedan bokade mina kära man en resa till Spanien.
Jag blev glad! En vecka på spanska solkusten känns faktiskt riktigt rätt i höstrusket.
Så mellan dunkandet så försöker jag föreställa mig värmen, frukten och havet...

Det är svårare än vid första anblick

Visst misstänke jag att Sverigedemokraterna skulle kunna att få en hel del röster i valet, men jag hade nog skjutit bort tanken på att de skulle få så många som de faktiskt fick.
Vi måste ta det på största allvar. Och vi måste hoppas att det är ett uttryck för okunskap och rädsla för det främmande, snarare än djupt ideologiskt rotade åsikter. För då har vi en chans att göra någonting åt det.
Jag har många starka känslor som säger hur vi borde agera för att på bästa sätt mota bort Sverigedemoraterna och deras sympatisörer. Men den här gången ska vi inte gå på magkänslan.
Det finns forskning på området och många har stor kunskap i ämnet. Lena Sundström är en av dem.


Jag tror att ett ökat välstånd, trygghet och utbildning är viktiga faktorer för att reducera Sverigedemokraterna. Och vi måste agera för att skapa integration. Hur och vad vet jag inte, men som t.ex. i Avesta. Här finns det en hel del invandrare här, men de är som alla andra, det finns inga "ghetton" och de är i mångt och mycket integrerade och en del av samhället. Det är vad jag tror.

I kulturnyheterna igår sa Lena Sundström "...säger vi att vi ska bekämpa främlingsfientlighet så ska ju inte det upphöra att gälla bara för att det har blivit vanligare. Det handlar om människors lika värde."

En sak är säker i hur vi ska bemöta dem. Tyst kommer jag inte att vara. Jag kommer att fortsätta att höja min röst för alla likas värde!

Jag misstänker att Sverigedemokraterna inte visste var deras segersång kommer ifrån

...när de sjöng den på valvakan i söndags.
"Brown girl in the ring tja la la la, tja la la la" ska det vara och inte "Jimmie Åkesson tja, la la la, tja la la la" som SD:s sympatisörer sjöng på valvakan.

Från början är det en jamaicansk barnvisa som Boney M sedan gjorde till en hit!

Boney M är förresten en av min första idoler, som elvaåring hade jag deras samlings CD. Rivers of Babylon var förstås min favorit.

Jag har en känsla av att många av de som röstade på SD inte har läst deras partiprogram

...eller snarare, jag hoppas att det är så. Att många av deras röster är rena missnöjesröster och inte uttryck för rasism. I vilket fall var det lika dumt att rösta på dem.

Här kommer utdrag från ur SD:s invandringspolitiska program:

"Hårt segregerade och invandrartäta kommuner skall också kunna begära och få ett undantag ifrån socialtjänstlagens krav på försörjningsansvar för samtliga personer som vistas i kommunen. Undantaget skall då gälla personer som under de senaste åren erhållit temporärt uppehållstillstånd."

Vad de som säger är alltså att människor i nöd, i kris som flytt sina länder för att söka skydd här ska leva utan pengar...hm...vad tror ni det leder till? Inte till något annat än mer smärta, hat och segrergering.

"Om dagens massinvandring får fortsätta kan det dock bli nödvändig med ett tillfälligt totalstopp för icke- västlig invandring, till dess att situationen i landet har blivit så stabil att en restriktiv sverigedemokratisk invandringspolitik kan börja implementeras."

"Sverigedemokraterna vill avskaffa det totalhavererade mångkulturalistiska samhällsexperimentet. Vi vill istället se en återgång till en assimileringspolitik liknande den som fördes i Sverige fram till mitten av 1970-talet."

"Assimilering är en lång och svår process som inte alltid lyckas och som i vissa fall kan ta flera generationer att fullborda."

Assimilinering betyder att invandrarna helt och hållet ska anpassa sig till den svenska kulturen, språk, värderingar och religion. Det är alltså inte fråga om integration.

För mig är det solklart. De anser att det finns en överordnad typ av människor, vita människor med västliga värderingar. De vill att alla ska bli svenskar, men vad händer om man inte assimilerar sig?

Jo, man ska då ge sig av, tillbaka till landet man kommer ifrån... Deportering av människor gjordes även på 30- och 40-talet.

Om någon av er som läser röstade på Sverigedemokraterna, kan ni stå för ovan citerade texter? Eller gjorde ni det för att alla politiker är samma skit, för att ni är besvikna och känner er osedda? I sådana fall, tycker ni att det är värt att invandrarna ska betala för det?

Jag har sorg

Vi har nu ett rasistiskt parti med rötter i nazismen i riksdagen. Det känns förjävligt. Jag har fällt tårar idag, inte för att socialdemokraterna inte tog hem riksdagen, utan för att Sverigedemokraterna gjorde det. Nog för att jag kan förstå orsaker till det, men jag har fruktansvärt svårt att ta till mig att rasister och nazister nu sitter i riksdagen och åtminstone i teorin kan påverka våra lagar och andra reglementen.
De vill inte ha min familj här, för enligt de är man endast svensk om man uppfattas som sådan, något som subjektivit bedöms av...vem?
Hur kan folk missa likhetstecknet mellan Adolf Hitler och Jimmie Åkesson? Åkesson anser också att det finns speciella typer av folk som är mer värda, han anser också att det finns en syndabock till allt som är fel i samhället; muslimerna. Inte för att han kommer att utföra en gasning av alla muslimer så fort han får makten, men det är ändå åt det hållet som visionerna och ideologin ligger. De vill ha ett Sverige endast med personer som anammar Sveriges traditioner, religion och på andra sätt uppfattas som svenskar.
Nog för att jag tror de flesta av mina läsare förstår, men för att göra det tydligt; Åkesson och Sverigedemokraterna är RASISTER och NAZISTER som anser att icke-europeer/västlänningar inte har något i Sverige att göra. Och då ska man också behandlas som just det, som RASISTER och NAZISTER!
Vilka är ni? Jag vill veta vilka ni är, jag vill diskutera med er, jag vill veta om ni kan titta mig i ögonen och säga att min ungar inte har något här att göra!

Tid med barnen eller flashigare bostad?

UnderbaraClara säger det så mycket bättre än mig, om att kvalitetstid med barn inte existerar.  Och att om man har möjlighet, och fundera ett slag nu, prioritera tid med barnen högt... Man måste såklart göra uppoffringar i form av t.ex. färre utlandssemestrar, skippa den nya bilen och ett billigare boende. För mig är valet självklart. Tiden med ungarna är det dyrabaste i världen (det tycker väl vi alla?) och därför får det också kosta.

Ian kommer att gå ned till 75% efter sin föräldraledighet och jag som pluggar har en del flexibilitet så dagarna kommer att bli relativt korta på förskolan, men viktigare, den tid vi föräldrar kommer att tillbringa med dem kommer att vara mer än timmarna mellan fem och sju på vardagarna och de fullspäckade helgerna.

Det är egentligen inte en fråga om Förskolan är bra eller inte. Varför "skaffar" man barn för? Inte för att Förskolan ska uppfostra dem i alla fall.

Sedan finns det de som inte kan prioritera, där allt handlar om att jobba så mycket som möjligt för att överhuvudtaget överleva, och det finns nog inte några jag beundrar mer än dem, de ensamstående som sliter som djur.

Om jämställdhet och ditt (kvinnans) egna ansvar

Min lärare sade i fredags något väldigt vettigt. Det var om jämställdheten i praktiken. Att vi kvinnor har ett ansvar att se till att t.ex. köra bilen och inte låta karln köra jämt, eller vad det nu kan vara. Att inte skylla på att det känns bättre, eller är mysigare att sitta bredvid, för så länge vi säger så håller vi jämställdheten borta. Jämställdeten börjar på gräsrotsnivå. Den börjar i hemmen, den börjar då kvinnan vägrar laga maten och tvätta kläderna. Och just vad gäller klädtvättning känner jag mig träffad, jag har ursäktat mitt ansvar för tvätten med att jag är orolig för att karln ska missfärga den om han tvättar. Men, min lärare har så rätt, så länge jag håller fast vid det stänger jag ute jämställdheten och då tycker jag alltså att rätt tvättad tvätt är viktigare än jämställdhet.

Nej, nu ska Ian FÅ LOV att börja tvätta.

Och så här är det med allt, med vedhuggning, grästrimmning och föräldraledighet. Om vi någon gång får ett till barn ska jag tvinga mig själv att vara hemma mindre, eller kanske så att vi kan vara hemma mer tillsammans med barnet. För visst är det många gånger så att det är kvinnan som så gärna vill vara hemma minst ett år, och sedan får mannen max ett halvår men oftast mycket mindre än så. Och vad handlar det om egentligen i det fallet, visst handlar det om jämställdhet, men jag tycker framförallt att de handlar om barnets rätt till båda sina föräldrar.

Lite dravel

Första skolveckan är nu avklarad. Jag har somnat ovaggad, men istället vaknat femtioelva gånger från halv fyra på morgonen och framåt... Det är alltid sådär för mig i början när jag ska vänja mig att gå upp en viss tid, eftersom jag är så rädd att försova mig. Det gör mig också tröttare än vad jag borde ha varit.

Trots det bakade jag bröd, tekakor närmare bestämt, för första gången sedan sommarens intågande. Jag kommer inte att baka allt bröd, som jag gjorde under våren, men mycket bröd ska göras själv.

Vad gäller skolan då, jo, de är trevliga och kursen är intressant. Men jag saknar ett gäng att vara med, liksom vi umgicks när jag läste Psykyologi B. Men det ger nog sig vad tiden lider...huvudsaken att jag nu är inne i det.

Någon sovmorgon idag blev det inte, nu först blir det Familjedag i stadshusparken med hoppborg, hästar, korv m.m. mellan 10-14 och ikväll är det Stefan Sundström m.fl. på Star. Allt bjuder sossarna på!

Nu i Aktuellt frågas Mona hur man har råd med alla de välfärdssatsningar man föreslår, jag skulle istället vilja fråga, hur sjutton har vi råd med alla de skattesänkningar som Alliansen vill ha.

En sak är säker. Sänkt skatt bygger inte välfärden.

Första dagen

idag.
Håret är kammat och bästa tröjan påtagen. Jag är aningens nervös.
Gröten kokar och snart ska jag trampa till Krylbo för tåg till Uppsala.

De älskade ungarna ligger fortfarande kvar i sängvärmen.
Var det min sista föräldraledighet?

Det hoppas jag verkligen inte.

Konsekvenserna

Fattiga nekas köpa medicin eller bibehållen skattenivå?
Valet är redan gjort, folket valde moderaterna och deras utförsäljning av apoteket.

Visste ni att det Sverige får in för Vattenfall varje år motsvarar alla de barnbidrag som betalas ut under ett år?

På tal om arbetarparti...

Detta val är i allra högsta grad ett ideologiskt val.
Solidaritet eller kapitalism?
Fler fritidsledare eller sänkt skatt?
Fler sjuksköterskor eller sänkt skatt?
Fler lärare eller sänkt skatt?
Fler undersköterskor eller sänkt skatt?

Du väljer.

Det senaste valet av moderaterna o co. har inneburit 25 000 färre i den offentliga sektorn; alltså färre fritidsledare, färre sjuksköterskor, färre lärare, undersköterskor osv. men däremot har ju många (men inte alla, inte de som tidigare tjänat landet och arbetat hårt men numer är pensionärer) fått sänkt skatt.

Sänkt skatt eller en stärkt välfärd som ser till alla livets skeenden?

Du väljer.

Jag kan inte förstå hur folk kan tro att moderaterna är det nya arbetarpartiet

En aning gammal nyhet, men väl talande ändå. Läs om varför Lars Sjöblom lämnade moderaterna.

Moderaternas agenda är ingenting annat än att slopa alla slags trygghetssystem och slå undan benen på den offentliga sektorn, ingenting annat. Och anlendingarna kallar de för fuskare och högre kvalitet.
Så fan heller.

Moderaterna vill att allt ska kosta, de vill ha försäkringslösningar och ett samhälle där bäste man må vinna. De svaga får ligga i rännstenen och ruttna, vi har ju våra företag att sköta!

Stå upp för det ni vill istället och bedra inte väljarna!

Wiehe fick fart på glöden

Jag tar tillbaka det jag skrev om Mikael Wiehe tidigare, att Afzelius är bättre, utan de är bra på olika saker och ska helt enkelt inte jämföras. Wiehe slog tillbaka ikväll, hans snack mellan låtarna och framförandet av dem ger jag högsta betyg. Och texterna är riktigt träffsäkra.

Jag njöt och blev verkligen fulladdad med kämparglöd. Nu brinner jag igen. Nu flammar de unga dagarnas känslor om solidaritet och rättvisa inom mig.Reinfeldt måste bort. Människor kan inte få fortsätta kränkas och förnedras, de rika ska inte få fortsätta sko sig på de sjukas bekostnad.

Ett exempel; en person anställd inom vården bröt foten, han blev sjukskriven 180 dagar, men dessvärre fick han en infektion i foten som gjorde att han inte kunde gå tillbaka till jobbet inom tidsramen, därför ville försäkringskassan att han skulle söka nytt jobb, han fick alltså inte förlängd sjukpenning den ytterligare tiden som det skulle ta för att infektionen att ge med sig.

Det kan hända dig!

Dessvärre hastade jag till bussen utan såväl kamera som pengar. Som Avesta Tidning skulle ha uttryckt det; Det blev ingen CD.
Men väl en autograf, till min far.

Mest bejublade låt var inte så oväntat;

Hej då, trevligt att träffas
Ensam är stark

Den starke är fri
Framtiden skapas
av en fri individ
Högeralliansen
har en klar strategi
Sverige ska delas
i fattig och rik

Borg och Reinfeldt
har bildat ett jobbarparti
De’e enkelt, säger dom
dom som jobbar är vi
Fast gamla och sjuka
kan gott hugga i
Vi hjälper dom gärna
med en glad melodi

Hej då, trevligt att träffas
Hej då, trevligt att träffas
Hej då, trevligt att ses
Men nu måste jag dra
De’e så mycket man ska
Vi träffas nog inte igen

Oljan har sinat
Bara rester finns kvar
Det gäller att sno åt sej
om man vill ha
Missa’ man chansen
när den fanns i Irak
får man hålla sej framme
i Afghanistan

Sten Tolgfors har skapat
en yrkesarmé
där folk utan jobb
kan få döda för fred
Skulle någon bli skadad
eller nån stryka med
kan familjen förvänta sej
raka besked.

Hej då…

Spanien solkust
är inte sej lik
Stränderna flyter
av uppsvällda lik
De’e fattiga svarta
som försökt ta sej hit
till nåt omänskligt jobb
i nån giftig fabrik

För Nyamko Sabuni
är det inget problem
att blattarna håller till
i sina egna system
På Ibiza är det inget
man hör eller ser
Där kan man partaja
och skråla ifred

Hej då…

Att riva ett folkhem
är inte så lätt
Då krävs det mera
än hacka och spett
Man får slita och gno
i sitt anletes svett
till vänstern är krossad
och facket är knäckt

Maud Olofsson är ju
så rasande käck
en svensk Margret Thatcher
med kul dialekt
Och kärnkraft är ett klämmigt
och skojfriskt projekt
och ropar nån svikare
flinar hon fräckt

Hej då…

Man ska älska sin nästa
som man älskar sej själv
bög eller flata
eller transsexuell
T.o.m. mot konstnärer
ska man vara snäll
Men det där verkar inte
va Göran Hägglunds modell

Det tror jag kanske
kan bli till besvär
den dag Göran Hägglund
står inför Sankte Pär
och ser att Alf Svensson
inte är där
och hör Pelle och änglarna
sjunga så här:

Hej då…

Carl Bildt är ju så rasande
intelligent
åtminstone om
han får säga det själv
Och tänk, slaktare Kissinger
vill vara hans vän
Ja, dom kanske kan starta
ett Vietnamkrig igen

Men så är det det här
med Lundin i Sudan
och aktier i vapen
som går till Irak
Man måste nog vara
en sann diplomat
om det enda man har
att säga i sak är

Hej då…

Mats Odell har det enkelt
relativt sett
Allt är till salu
om priset är rätt
Skolor och brännvin
tåg, lasarett
heder och samvete
moral och respekt
Jan Björklund predikar
att kunskap är makt
kunskap om hur man
marscherar i takt
Om nån står i vägen
så får dom en spark
När han möter Lars Lejonborg
hojtar han glatt:

Hej då…

Så, plötsligt en dag
träder människor fram
dom utan titlar
dom utan namn
dom utan bonus
dom utan bank
dom utan konton
i nåt skattefritt land
dom som har betalat
sin TV-licens
dom som kan städa
sitt hem all’es själv
Nu sjunger dom alla
samma refräng
för Fredrik och alla dom
som är med i hans gäng

Hej då…

Gissa könet!

Kill- eller tjejpyjamas?

Kill- eller tjejpyjamas?

    FLICKA ELLER POJKE?

    POJKE ELLER FLICKA?

Enligt Lindex är den lila för tjejer och den gröna för killar. Eftersom inget annat än färgen skiljer dem åt kan man alltså separera könen genom att titta på klädfärgen, du bär grönt, alltså är du en kille, du bär lila, du är tjej.

Att Lindex och många av de andra stora klädföretagen inte kommit längre än såhär är skrämmande, men framförallt mycket sorgligt. Undantagna bland de stora är Polarn och Pyret som helt sonika säljer barnkläder. Men där är det alltför dyrt att handla tycker jag. Även om kvaliteten är bättre så spelar det inte så stor roll när det kommer till bär- och köttfärssåsfläckar.

Mina barn bär mycket rött, men även blått. Det är färger jag gillar, och också själv bär, för att jag gillar dem, och för att vi är androgyna hela bunten.

I pappas vård

Bilder tagna på Avesta Församling Barnverksamhets Kick off i lördags. I nedre delen av mittenbilden syns apan-Granaten.

Pappa blir hemma med ungarna på egen hand fram till februari. Bra för ungarna, bra för pappa, bra för mig, helt enkelt bra för hela familjen.

De kommer att ha fullt upp hela veckorna; matlagning på måndagar och sång på onsdagar, barntimmar på torsdagar samt öppen förskola måndag, torsdag och fredag. Verksamhet som Avesta Församling driver på ett mycket berömvärt sätt.

Och när jag kommer hem på kvällarna kommer maten stå på bordet!
Jodå, det är tillåtet att drömma.

Mörk utan att vara bitter

...chokladen Peru! Var tvungen att testa den när jag var in på Coop idag och den stillade mitt chokladbegär på ett mycket tillfredställande vis.

Cachets choklad Peru, 64%, utan konstiga tillsatser.
Testa vetja!

Kostar ca. 23 kronor och finns på Coop.

Jag vill kunna allt hon kan!

Erica Laurell! Gå in och besök henne så förstår ni vad jag menar. Jag upptäckte henne idag och nu är jag frälst! Hallelulja! Vilken skaparglädje, vilka alster. Om jag får bestämma ska hela familjen gå i dessa mössor i vinter; jag i den med ros på och ungarna den prickiga!

 Foto: Dos Family

Kanske att jag ska göra ett försök med virkningingen och stickningen igen. Vi blev inte riktigt kompisar virknålen och jag i vintras när jag virkade en glass åt Smaragden. Men det vore alldeles perfekt att pyssla med på de många tågresorna framöver.

Psykologen- en del av vårdcentralen

Lika självklart som att tänderna är en del av kroppen och bör ingå i den vanliga sjukvården ska också psykiska ohälsa göra det. Idag finns det inget krav på att det ska finnas psykologer på alla vårdcentraler vilket gör att väldigt många inte har någon. Idag har 70% av vårdecentralerna varken anställda psykologer eller vårdavtal med privatpraktiserande psykolog. Psykologen måste bli ett lika naturligt inslag på vårdcentralerna som läkaren, speciellt med tanke på att psykisk ohälsa nu är den största anledningen till långtidssjuksskrivning.

Ska hyssjandet och skammen kring psykiska besvär och sjukdomar minskas måste psykologen bli avdramatiserad. För många av den äldre generationen är det otänkbart att besöka en psykolog. Men får psykologen ett ansikte, blir psykologen en av läkarna, sjuksköterskorna och undersköterskorna på den vanliga vårdcentralen tror jag att vi skulle komma en bra bit framåt på det.

Nu är jag inte bara ute efter att skaffa arbeta till mig själv. Men om ni ser till er själva och er egen vänkrets, visst finns det någon som har haft eller är i behov av en psykolog? Ångest, depression, panikångest, tvångstankar eller sorg, många är anledningarna till ett besök hos psykologen. Lika mångfacetterade som anledningarna till besök hos läkare.

Vill ni rösta på mig i årets Landstingsval kan ni som bor i Avesta, Hedemora och Säter göra det. Jag är tionde namn på socialdemokraternas lista. Nog för att det är att skaffa mig arbete.

Vad är en psykolog och vad skiljer psykologen från socionom, kurator, beteendevetare, psykoterapeut och psykiatiker?

Termin tre?!

Fastän det har gått åtta månader sedan jag blev antagen till psykologprogrammet tror jag inte riktigt att det är sant ändå. Kanske har det skett något fel, att jag har halkat ur systemet på något sätt... Det är nog inte förrän jag sitter där på tisdag, som en alien bland alla andra på termin tre som jag förstår, jo, det är sant, drömmen blev verklighet, slitet gav resultat. Men det var på håret.

Denna termin hade jag inte kommit in, och förmodligen ingen annan kommande termin heller...om jag hade tur så kanske så... Det nya antagningssytemet är diskriminerande och orättvist. Meritpoäng var ett helt okänt ord då jag gick på gymnasiet, jag som gick ut efter 2003 och ändå har turen att räkna med sådana om jag turligt nog skulle ha några. De av äldre modell som gick ut före 2003 motarbetas och försvåras vidare studier. Antagningssystemet krossar drömmar med hjälp av orättvisa och åldersdiskriminering.

Åter till kommande tisdag. Jag är nervös, vilka är alla de andra? De som jag förmodligen kommer att tillbringa mycket av de fyra kommande åren tillsammans med. De har ju redan gått ett år tillsammans och känner varandra väl...undrar hur jag kommer att tas emot av gruppen.

Passande nog är första delkursen Group Dynamics.

Sensommar vid Köldtjärn

En eftermiddag i barndsomtrakterna. De med tålamod fiskade, vi andra mumsade blåbär och utforskade mossor och kottar.

.