Min lärare sade i fredags något väldigt vettigt. Det var om jämställdheten i praktiken. Att vi kvinnor har ett ansvar att se till att t.ex. köra bilen och inte låta karln köra jämt, eller vad det nu kan vara. Att inte skylla på att det känns bättre, eller är mysigare att sitta bredvid, för så länge vi säger så håller vi jämställdheten borta. Jämställdeten börjar på gräsrotsnivå. Den börjar i hemmen, den börjar då kvinnan vägrar laga maten och tvätta kläderna. Och just vad gäller klädtvättning känner jag mig träffad, jag har ursäktat mitt ansvar för tvätten med att jag är orolig för att karln ska missfärga den om han tvättar. Men, min lärare har så rätt, så länge jag håller fast vid det stänger jag ute jämställdheten och då tycker jag alltså att rätt tvättad tvätt är viktigare än jämställdhet.
Nej, nu ska Ian FÅ LOV att börja tvätta.
Och så här är det med allt, med vedhuggning, grästrimmning och föräldraledighet. Om vi någon gång får ett till barn ska jag tvinga mig själv att vara hemma mindre, eller kanske så att vi kan vara hemma mer tillsammans med barnet. För visst är det många gånger så att det är kvinnan som så gärna vill vara hemma minst ett år, och sedan får mannen max ett halvår men oftast mycket mindre än så. Och vad handlar det om egentligen i det fallet, visst handlar det om jämställdhet, men jag tycker framförallt att de handlar om barnets rätt till båda sina föräldrar.
1 kommentar:
Jag håller med dig. Alla barn borde ha en självklar rätt till båda sina föräldrar.
Vi har verkligen försökt snåla med dagar för att få det att gå ihop, men trots att vi delar lika (så när som på några dagar), kan N inte vara hemma lika länge som mig. Vilken konstig regel det här med minst 5 dagar i veckan efter 1 år förresten. Hur har det fungerat för er?
Iaf så handlar ju allt om innehållet av tiden, vad man gör av den. Jag är tacksam över att vi fått möjligheten att vara hemma så mycket tillsammans.
Hoppas ni mår fint.
Kram
Skicka en kommentar