Ibland kommer påminnelserna om livets förgänglighet och hur liten man själv är. Både i det stora och i det lilla.
En klasskamrat i grundskolan förlorade sina pappa för några dagar sedan.
Egentligen skulle vi ha suttit på flygplatsen nu, men vårt plan är inställt idag. Det är strejk.
Jag har en klump i bröstet och det smärtar mig verkligen att före detta klasskamraten inte har någon pappa att vända sig till längre, även fast jag inte alls har haft kontakt med honom sedan vi slutade nian. Givetvis kommer också tankar på att det kan hända mig, närsomhelst, vemsomhelst kan dö utan minsta förvarning.
Hjärtat svämmar över av tacksamhet, över det som finns för mig just nu, min familj och vänner, som jag älskar något otroligt. Ångesten är nära. Gränsen är hårfin mellan vardaglig oro och den gnagande ångesten som tar kontrollen över tankarna. Men kanske är jag som mest levande nu. Som mest tacksam, som mest uppmärksam på varje stund, varje ögonblick av glädje och värme.
Vi åker till Spanien på fredag istället. Inte som vi planerat, men lika bra för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar