Ömklig

Idag är det faktiskt riktigt synd om mig.
Haft frossa och halsont sedan i onsdags och känt mig allt hängigare med tiden.
Imorse kände jag mig riktigt dålig, men inte varm, jag tog dock tempen, som visade 39,5.
Typiskt nog min första praktikdag.
Inget annt att göra än att ringa sig sjuk och sova bort dagen.
Men tyvärr har jag inte lyckats med att sova bort sjukan.

Nu hoppas jag att det stannar vid mig.

Skruttorna för ett år sedan

Sedan i onsdags har jag varit "ledig". Det har tillvaratagits. Med barnen givetvis.
Skridskoåkning, besök hos vänner, tågutflykt till Uppsala, besök av bror, bakning, och bibliotekbesök.

"Ledigheten" avslutades med en heldag i Ryllshyttebacken.
Jag är lagom mör efter att ha sprungit upp och ned i slalombacken, då jag inte vågar mig på några skidor i detta tillstånd. Hej foglossning!
Men vilken dag vi fick, med nya lärdomar; ungarnas slalomåkning tar form, vackert väder och korvgrillning.

Nu väntar de sista dagarna med klassen innan parktiken drar igång på fredag.

Tid med de inte så längre små

När det kommer till presenter är ändock det allra roligaste att ge bort egenhändigt skapade verk. Imorgon ska vi ha mysdag jag och barnen och ägna oss åt deras favoritsyssla; pyssel. Det blir alla-hjärtans-dag tema och kanske något av detta.

Tittade igenom lite gamla bilder. Detta var för ca. 2½ år sedan. Mina söta underbara flickor. Adelina 7 månader och Esmeralda 2 år och 3 månader. Om ett år har vi en till liten en, en liten åttamånaders krabat. Det är, trots två barn, helt omöjligt att föreställa sig.

Alla-hjärtans-dag närmar sig. Det brukar inte bli så mycket firande, kanske något litet om det hinns med. Men presenter är alltid roligt att ge bort och att få, för den delen.

Själv skulle jag gärna tacka ödmjukast för någon  av dessa formar från Gerbera

När helgen får komma och gå som den vill

Med tentan försvann så mycket av det-borde-jag-göra-tankarna.
De där tankarna som tar så mycket utan tillföra ett dyft. De som naggar i kanten och förhindrar spontanitet och total avslappning.
Och det känns såååå underbart.
I helgen har jag, förutom läst uppföljaren till Kråkflickan; Hungerelden, också slappat med familj. Ett heldygn tillbringades i Falun och idag har vi varit i Hedemora hela dagen.

Båda flickorna skulle gå i simskola, var det meningen. Både var peppade till tusen, trots att jag förklarat att jag inte fick vara inne hos dem.

Först ut var Adelina, hon började bättre än jag kunde tro, klev rakt in i stora duschen, tog för sig och var jätteglad ända fram till uppropet. Ja, och sedan kan vi säga som så att hon mest satt klistrad kring mitt lår...och sa "jag vill inte simma!".

Jag var en aning orolig över att något liknande skulle ske med Esmeralda då hon sedan någon månad tillbaka varit väldigt mammig. Men Esmeralda genomförde självständigt timmen och var riktigt stolt över sig själv- och jag över henne.

Fin fredag

Förhoppningsvis skrev jag sista tentan på över 1½ år i morse.
Etik handlade den om, viktig var den, men ack så omotiverad var.
Avklarad på en timme och sedan på tåget, som turligt nog var försenat så att jag hann med.

Sedan 14-tiden har vi väntat hem pappan i huset för avfärd till Falun och syster med familj.
Men då jag inte har någon telefon för tillfället, eftersom jag förmodligen slarvade bort den under barnmorskebesöket igår, blir väntan oförutsägbart lång.

Tips till er andra som också har tid för tanke och rekreation emellanåt; läs Kråkflickan.
Jag som helst undviker läskiga böcker klarade denna utan att behöva lägga ifrån mig den någon gång.

Och- stort Grattis till min vän som fick sin andra son i bilen i morse, assisterad av sin make!

Slumrande tittar glöden fram

Inne i läsandet av den så viktiga patientsäkerhetslagen hördes cumbia på radion.
Med hjälp av den blå himlen och skinande solen lyckades rytmen väcka liv i slumrande delar av mig.
Inte för att texten i sig var särskilt upphetsande, eller ens rytmen, det måste ha varit kombinationen som träffade några sedan länge inaktiva nervbanor.

Den delen som hatar orättvisor, den delen som vill tillhöra revolutionen och göra samhället jämlikt, den som hatar världsordningen och utnyttjandet av människor världen över vaknade med ens. Ilskan över hur de som har suger ur dem som inte har. Hur passionerat förbannad och ledsen jag blir över hur olika livet ter sig om man föds i peruanska bergen med klumpfot eller på Akademiska som jag gjorde.

Jag fick en brinnande lusta att ge mig ut på fältet, att hjälpa, samtidigt som solen glassar, där man dansar och dricker bort sina bekymmer om nätterna...(eller snarare förvärrar dem).

Nu har lustan lagt sig en aning men den finns kvar, fröet som alltid funnits där har gjort sig till känna. Och jag ska försöka bevaka det.

Någon gång kanske jag kommer ut i världen tillsammans med min familj och kan slåss för frihet och jämlikhet?! Kanske i form av volontärt arbete eller för Läkare utan gränser?

Det är klart att utrymmet för min inneboende känsla för de svaga blivit perfiert när allt handlar om att få vardagen att gå ihop, att tillfredsställa alla deltagare i familjen. Jag blir dock rädd hur långt jag lyckats pressa bort denna känsla och hur mycket jag kapitulerat för maktens korridorer.

Hallå, jag är ju ändå bara 26 år!