Slumrande tittar glöden fram

Inne i läsandet av den så viktiga patientsäkerhetslagen hördes cumbia på radion.
Med hjälp av den blå himlen och skinande solen lyckades rytmen väcka liv i slumrande delar av mig.
Inte för att texten i sig var särskilt upphetsande, eller ens rytmen, det måste ha varit kombinationen som träffade några sedan länge inaktiva nervbanor.

Den delen som hatar orättvisor, den delen som vill tillhöra revolutionen och göra samhället jämlikt, den som hatar världsordningen och utnyttjandet av människor världen över vaknade med ens. Ilskan över hur de som har suger ur dem som inte har. Hur passionerat förbannad och ledsen jag blir över hur olika livet ter sig om man föds i peruanska bergen med klumpfot eller på Akademiska som jag gjorde.

Jag fick en brinnande lusta att ge mig ut på fältet, att hjälpa, samtidigt som solen glassar, där man dansar och dricker bort sina bekymmer om nätterna...(eller snarare förvärrar dem).

Nu har lustan lagt sig en aning men den finns kvar, fröet som alltid funnits där har gjort sig till känna. Och jag ska försöka bevaka det.

Någon gång kanske jag kommer ut i världen tillsammans med min familj och kan slåss för frihet och jämlikhet?! Kanske i form av volontärt arbete eller för Läkare utan gränser?

Det är klart att utrymmet för min inneboende känsla för de svaga blivit perfiert när allt handlar om att få vardagen att gå ihop, att tillfredsställa alla deltagare i familjen. Jag blir dock rädd hur långt jag lyckats pressa bort denna känsla och hur mycket jag kapitulerat för maktens korridorer.

Hallå, jag är ju ändå bara 26 år!