Dag 6- Min dag, som startade med min fot

...är just till ända. Mitt första jullov som psykologstudent blir det.

Jag vaknade strax efter sex av värk i foten, foten, inte en fot som alla andra utan en tillrättalagd och till viss del konstruerad fot. När jag föddes ska min pappa närapå svimmat sägs det, när hans såg foten som då inte alls såg ut som en fot... Vad den såg ut som vet jag dock inte, för något foto finns det inte. Åkomman kallas för klump-spets- och droppfot, vilket då egentligen är tre separata diagnoser. I dag märker inte distriktsläkare att det är någonting annorlunda med foten, men det gör jag. Under skolåren var jaga lltid med på gymnastiken, även om jag hade ont, envis, tjurskallig och till viss del också introvert som jag är och än mer var skulle det aldrig fallit mig in att inte vara med. Jag gick ut med MVG i gymnastik under alla mina terminer i högstadiet och även på gymnasiet, något jag är väldigt stolt över, men något som också kostat mig mycket smärta. Idag springer jag inte frivilligt på grund av den smärta det orsakar. När jag springer är det som att ett "sår" rivs upp och jag gå gå med smärta i dagar - veckor och många gånger haltar jag därav också. I skolan var jag med och sprang skoljogg och i spåret som alla andra utan minsta ljud. Jag har aldrig skämts över min fot utan istället den som ett hinder på vägen som jag ska besegra och aldrig låta hindra mig och det har gett mig en stark tilltro till min fysiska förmåga och till att smärta endast är ett symptom och ingenting att frukta (kanske är det därför jag valt att föda utan någon som helst smärtlindring?).  Givetvis har det också överlag gett mig en tro på mig själv.

Jag inser att det skulle ha kunnat ha varit annorlunda, att jag skulle ha kunnat lyssnat på smärtan och givit efter, att mina föräldrar skulle ha kunnat uppmanat mig att vara mer försiktig, men istället har de tålmodigt masserat min onda fot. Och det är jag vädligt glad över. Att jag någon dag kommer att få en smärta obärbar är jag medveten om, men det tar jag sen, tänker jag... För som min läkare sa, jag bör egentligen belasta min fot minsta möjligt, alltså egentligen gå minsta möjliga...

Back on track...efter att jag vaknat av min onda fot tog jag, för ovanlighetens skulle bilen hem till mormor. Först gick jag ut med Lady, hennes hund, för att sedan serveras gröt. Efter att haft huvudet i boken hela förmiddagen kom två av mina småsyskon och min mamma upp till mormor och vi fikade. Sedan for jag hem igen och möttes av de vackraste leendena i världen. Vi satte igång att rensa och göra fint bland deras kläder och sedan även bland mina, så nu står det tre kassar med kläder i hallen som ska skänkas bort. Till fredagsmys blev det pizza, popcorn och SVT Play (barnkanalen). Har pratat i telefon med syster Sofia, farfar, mamma och pappa och sedan har jag slipat, spacklat och målat lite möbler och här jag nu...dagen till ändå, men icke bestyren. Nu ska jag göra Wienernougat!