Något svar på livets gåtor har jag inte. Däremot kan jag berätta vad kärlek är för mig. Kärlek är för mig en tilldragelse, en attraktion (och då inte nödävndigtvis sexuell) och en upplevd ömhet för en person/objekt. De små gesterna, den där klappen på axeln, den där kramen som är sådär väldbehövlig eller de där orden som frågar hur det egentligen är- omtänksamheten- för mig är det kanske den vackraste av kärlekar. Den som ger utan att kräva tillbaka. Och just därför är det också de människorna jag ömmar mest för, som min lust att ge till är som störst. Som mest generös är jag mot de generösa. Kanske vore det vara tvärtom, att jag ömmar för de som inte har upptäckt kärlekens vackra melodi?
Som känslomänniska lever jag för kärleken. Utan kärlek vore mitt liv ingenting. Högst på min önskelista står ömsesidig kärlek och jag försöker så långt det går också leva efter det. Jag är långt ifrån någon Moder Theresa men mitt hjärta har alltid bultat för de utsatta, de utsatta som många gånger är de som har minst men ger mest. Även i min lilla familj prioriteras kärleken framför utlandsresor. Någon illusion om att de är på de där resorna på fjärran stränder som kärleken är som viktigast har jag inte.
Med risk för att både glida ifrån ämnet och att bli alltför provocerande tycker jag att fler föräldrar, som faktiskt prioriterar sin familj högst, borde tänka ett steg till. Vad är kärlek för er? Sitter den i den nya bilen, i huset, i barnens kläder, i karriären, i heminrideningsprylarna, i Thailandsresorna? Nu har jag ingenting emot utlandsresor, inte alls, inte mot kläder eller hus för den delen heller. Däremot är jag kritisk till de som inte säger sig kunna gå ned i tid eller jobba mindre och då hänvisar till ekonomin. Som jag sagt tidigare, ja, det finns sådana fall, men många gånger är skitsnacket lika stort som SJ:s lovord. Kärleken kan inte plockas fram på all-inclusive hotellen om den inte finns där sedan tidigare, nu menar jag inte att de som jobbar mycket inte älskar sina barn/partners, men däremot prioriterar man inte dem främst och underättar inte heller för anknytningen som är så otroligt viktig för barnens fortsatta utveckling.
Nu ska jag sluta att trassla in mig och vara rak på sak.
Var hemma så länge ni kan med era barn, vänd på varje krona, spar in på julklappar och lev som om ni vore studenter- ni kommer aldrig ångra er och ni kommer att få det finaste man kan, tid med era barn och ni kan ge det finaste man kan, trygghet till sitt barn.
Häromveckan beslutade Ian att han ska vara hemma till och med maj, därefter tar jag över och barnen får börja förskola i höst, då 2½ och 4 år gamla. Lyllos Ian och ungarna säger jag bara! Att vi inte tänkte på det tidigare, nej, även vi föll i den vanliga fällan, att det räckte bra med att Ian skulle vara hemma i sju månader, "för oj vad mycket det är för en pappa och oj vad ska chefen säga om det", utan att närmare reflektera över det. Vilken tur att barnomsorgen i kommunen krånglade så att vi kunde ta vårt förnuft till fånga. Självklart att han ska vara hemma med sina barn när han kan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar