Dag 7- Min bästa vän

Jag har under hela min uppväxt haft få vänner. Självvalt. Och fortfarande är det så. Jag har aldrig varit del i något större kompisgäng, annt utan mycket korta perioder, helt sonika för att det inte passar mig. Jag håller hårt på min integritet och kan inte lägga på ett trevligt ansikte bara för att. Skulle jag försöka med det avslöjas jag ändå omedelbart, min ovilja lyser helt enkelt igenom och jag har alltid, men kanske framför allt som yngre, tilltalats mer av djupa samtal än av ytliga (nuförtiden går hjärnan på högvarv ändå).

Nära vänner har jag haft, men egentligen ingen riktigt, riktigt nära vän som jag delat allt med. Jag har helt enkelt inte släppt någon så nära. Så länge jag kan minnas har jag lagt så gott som hela världens ansvar på mina axlar och skämts och oroats för mina familj. Jag har alltid velat vara normal, om möjligt sticka ut i övre kant, men aldrig någonsin vara "sämre" på något sätt. Detta har också medfört att jag hållt distans och inte släppt någon nära de brister och sår jag haft. Jag har alltid hållit skenet uppe och detta även gentemot min familj. Jag har varit tyst som en mur för det mesta några gånger lyckades min syster med dra en del saker ur mig. Inte så att jag hållt allt om mig hemligt, men särskilt det som varit relaterat till mig själv och min egen prestation/beteenden höll jag för mig själv. Det har aldrig varit så att kärleken från min familj varit avhängig prestation utan dessa prestationskrav är något jag så länge kan minnas har ställt på mig själv. Med tiden har det blivit bättre och framför allt sedan jag fått barn. Så himla viktig är jag inte längre...

Min bror, min syster och till viss del kompisar och då kanske framförallt Rickard S under högstadietiden, delade jag mycket av mitt innersta med. Men riktigt nära är det först under sena tonår, men särskilt de senaste åren, som jag släppt någon. Ian står mig utan tvekan närmast. Det finns nog ingenting som jag anser vara dåliga beteenden och saker som jag inte är särskilt stolt över som han inte vet om mig. Det dumma var väl att det nästan var det första jag delade med mig av mig själv till honom med, inte särskilt klokt, såhär i efterhand.

Min bror och jag skiljer det bara ett år emellan. Vi vet så mycket om varandra eftersom vi till stor del delade kompisar fram till 13 årsåldern. Nu träffas vi max en gång i månaden och uppdaterar varandra lite snabbt men det blir inte samma sak. Mamma, pappa, syster och Elin- de finns där om det skulle behövas, det vet jag och är vädligt tacksam över.

Men min bästa vän, det är nog faktiskt jag själv.

Däremot önskar jag och är numer också öppen för att blotta min svagheter och bekymmer för fler människor. Jag saknar min syster, bror och Elin mycket. Jag vet att de bara är ett telefonsamtal iväg...jag vet...jag älskar er!