Sedan farmor dog har är jag tillbaka i mina tidiga tonårstankar. Ligger vaken om nätterna och tänker på existentiella frågor. Livet, döden, kärleken. Tankar av djupaste oro varvas med den yttersta tacksamhet för alla underbara människor i min närhet. Under korta stunder återkommer de tvångsmässiga tankar och ritualer som plågade mig framförallt i 11-12-årsåldern. Jag måste tänka att alla i mina närhet, och då i huvudet rabbla alla namn, ska vara friska för att de ska fortsätta vara friska är ett exempel på en av mina tvångstankar.
Det känns både bra och dåligt att tänka djupa tankar. Dåligt för att det är smärtsamt. Bra för att jag faktiskt känner mig mer levande och inte bara som en maskin som byter blöjor, lagar mat och städar.
Det känns både bra och dåligt att tänka djupa tankar. Dåligt för att det är smärtsamt. Bra för att jag faktiskt känner mig mer levande och inte bara som en maskin som byter blöjor, lagar mat och städar.
1 kommentar:
Ur "min synvinkel" så skulle jag nog se "ditt rabblande av namn o önskan om att de ska fortsätta att vara friska eller bli bra om någon är sjuk" mer som en aftonbön där du tar med alla dina nära o kära, precis som jag skickar en liten vädjan/bön över alla mina nära o kära i min aftonbön, ni finns med där en liten stund, alla o envar i tanken, bara så du vet!
Men jag vet, vissa föredrar att kalla det för "tänka på" men jag ser det som "aftonbön".
Du vet att små barn kan uppleva det som en stor trygghet att man varje kväll läser en aftonbön med dem.
"Det går en ängel runt vårt hus, han bär på två förgyllda ljus, han har en bok uti sin hand, nu somnar jag i ängelns famn" oj vad jag som barn funderade över hur han kunde hålla i två ljus och en bok, trodde att han hade minst tre händer! ;-)
Puss o Kram!
Skicka en kommentar