Ylva, svenskaläraren, började skratta redan efter första meningen. Jag behöver nog inte säga mer än så, med tanke på att det var ett kåserande jultal.

Nu är jag alldeles tom.

Jag är framme, jag har nått dit jag tvivlat på att jag någonsin skulle komma.

Känner ingenting.

Vill bara slå mig ner i soffan och se en bra film, eller läsa en bra bok eller leka med mina barn.