Med tviel på jorden eller på jorden med tvivel

Det känns inte lika svajigt längre. Konturerna är skarpa igen. Vinden smeker min kind, och jag står kvar med blott röda kinder.

Jag har sorterat och organiserat. Fattat beslut, varav flera obekväma. Försonats med mig själv och mina olika viljor. Och så landade jag plötsligt.

Nu vill jag bara sticka, sy, skriva tal och framföra dem. Jag vill få Domarhagen till ett avslutat kapitel. Inte för att jag har något emot skolan i sig, utan faktiskt trivdes jag väldigt bra där. Utan för att jag vill påbörja ett nytt kapitel, ett som stavas psykologrprogrammet. Även om, nu när målet nalkas, tvivlen om det rätta valet anfaller mig, så är det rätt, för jag tvivlar just därför. Utan tvivel kan det inte vara rätt.