När jag ser på de snötyngda träden och de snöklädda vägarna, när kylan biter mig och snön knarrar när jag går så slungas jag åtta år tillbaka. Plötsligt är jag på väg till Hedemora och Ians vindsrum med den sprakande kaminen och Roxette i bandspelaren. Till kvällar och dagar som mestadels tillbringades på hans rum med uppburna mattallrikar, ett evigt kyssande och prat långt in på småtimmarna. Minnet är starkt och intensivt och ingenting annat än just det vita vinterlandskapet kan få det att pirra liksom då, då för snart åtta år sedan, när jag och Ian nyss blivit ett par. Så förälskad som jag var då- du käre värld! Allt var satt ur spel, bara Ian fanns för mina ögon. Jag hade ont i hjärtat, en klump av smärta i halsgropen och darrande ben. Jag var 16 år och upp över öronen förälskad i min Indian. Eller vad säger ni som såg mig då?
Nu när snön knarrar under skorna kommer känslorna tillbaka, om än i mild variant. Det pirrar och jag väntar med spänning på hans hemkomst.
Elin uppmärksammade Zara häromdagen och jag vill fortsätta med det. Jag är Zara för alltid skyldig och evigt tacksam. Från den novemberkvällen 2001 när Zara presenterade oss för varandra, när Fattaru spelade i Qulturhuset, visste jag att det var honom jag ville ha. Tack Zara. Tack för en sällsamt stark kärlek, tack för två fina ädelstenar- utan dig hade ingenting av det funnits.
1 kommentar:
Åh :')
Jag vet inte vad jag ska skriva förutom TACK för dom fina orden.
KRAM
Skicka en kommentar