Varje minut är värdefull. Farten är uppe och jag stannar bara när jag måste. För att ta hand om barnen, för att äta lite och för lite sömn. Jag kan ana segersötman. Men än är det för tidigt att pusta ut. Minst en veckas sömnbrist, huvdvärk och slit återstår. Som det kommer vara värt det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar