Ett nytt kapitel i familjens liv är påbörjat. Förskolestart. Insklolningsdag nr 2 fortlöpte smärtfritt ända tills det var dags att gå hem. Esmeralda ville stanna och äta där. Efter viss övertalning cyklade vi hemåt mot makrill i tomatsås.
Mentalt har jag varit inställd på detta i flera år, att dagen skulle komma, och att den är oundviklig. Och allt kändes rakt igenom rätt och riktigt. Till och med bra. Men så igår, första dagen, brast mitt hjärta. Snälla, låt dem vara hemma till skolstart. Vem, ska någonsing, kunna ta hand om dem bättre än jag och Ian?
Inte att de inte gillade stället eller fröken. För det gjorde de med ens och allt har löpt som en dans utan snav.
Men- jag då?
Ska jag plötsligt inte veta allt om dem, kanske inte ens mest?
Vem ska hålla om och trösta?
Vem ska skydda och sätta gränser?
Någon annan, som är duktig på det, förhoppningsvis, men inte är det jag.
Att vi har kunnat vara hemma denna tid, i sammanlagt 51 månader, med barnen är det bästa vi gjort. Att det inte blev någon förskolestart i januari har fallit väl ut. Nu är barnen redo.
Och det är ändock det viktigaste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar