Vi läser om åldrandet just nu. För min del har det startat på de flesta fronter redan.
Inget jag blir deprimerad över.
Tanken på att mista mina farfar, mormor, föräldrar, syskon, min man och mina barn gör mig däremot skräckslagen.
Fast det behöver inte bli så.
Livet har oftast, men inte alltid, sin gilla gång.
Kursen har inte gjort mig rädd för att leva, utan för att överleva.
Vilken tur att det är tenta nästa fredag och all kunskap stuvas om och placeras svåråtkomligt i hjärnan.
Vilken tur att jag snart börjar i terapi. Jag längtar. Vilken ynnest. Bedömningssamtal är den 8:e februari. Hoppas vi klickar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar