Klär på två barn, den ena sätts i vagnen, den andra i kängurufickan. Efter 5 minuter sover Smaragden, kör upp henne på altananen. In och plockar undan från golven, plockar i diskmaskinen, viker tvätt, hänger tvätt, sätter i en ny maskin, dammsuger, byter bajsblöja, smörjer röd stjärt, ammar och pumpar.
PAUS.
Äter en avokado med tonfisk, dricker te och sitter med den namlösa i famnen. Andas. Tänker, på allt och ingenting- men absolut inte på barnen.
Smaragdens middagsvila är ytterst värdefull. Energidepåerna fylls, för både henne och mig.
1 kommentar:
Åh, vet precis hur det känns... för ett par månader sedan var jag där. Nu har jag en krypbebis och en tvååring - men vilan behövs fortfarande som en andningspaus, en halvlekspaus. Så när David inte somnar, vill vara uppe, så går jag i baklås. Orkar inte vara konstruktiv, fastnar i "du måste sova". Nu har vi en kompromiss; han måste inte sova, men han måste vara på sitt rum och vila eller leka tyst och själv. Och jag kan göra mitt, ensam.
Hoppas att ni så småningom får dom att sova tillsammans på middagsvilan, då blir det en riktig härlig stund mitt på dagen. Och sen längtar man till när dom vaknar upp!
Skicka en kommentar