Farmor, älskade farmor, dog i fredags kväll. 85 år gammal tog hon sitt sista andetag. Farmor kommer jag alltid att minnas som pannkakor, paprikagryta, munkar, bus i blick och rungande skratt. Hennes hjärna förlorade slaget mot Alzheimern. En sjukdom som inte kan besegras, frågan är bara hur lång tid striden kommer pågå.
När jag fick beskedet i fredags kväll var himlen öppen. Regnet öste ned. Jag sprang som en dåre genom mörkret, ända fram till min farfars famn. Där alla ord var överflödiga. Tillsammans med pappa begav vi oss till farmor. Passerade skrålande studenter. Det var som att se livet genom en lins. Farmor låg fridfull, omgiven av mörkret som sin beskyddare.
Nu sitter hon uppe bland molnen, tillsammans med Pippis mamma, åtminstone om man frågar Smaragden.
Helgen var ett känslomässigt smörgåsbord. Skratt och gråt blandades i oväntade kombinationer.
Och livet kom sådär nära inpå igen.
När jag fick beskedet i fredags kväll var himlen öppen. Regnet öste ned. Jag sprang som en dåre genom mörkret, ända fram till min farfars famn. Där alla ord var överflödiga. Tillsammans med pappa begav vi oss till farmor. Passerade skrålande studenter. Det var som att se livet genom en lins. Farmor låg fridfull, omgiven av mörkret som sin beskyddare.
Nu sitter hon uppe bland molnen, tillsammans med Pippis mamma, åtminstone om man frågar Smaragden.
Helgen var ett känslomässigt smörgåsbord. Skratt och gråt blandades i oväntade kombinationer.
Och livet kom sådär nära inpå igen.
1 kommentar:
Jag är ledsen för din skull.
Alzheimer är ond. Det är svårt att förlora någon, innan kroppen helt har lämnat. Det finns liksom en dubbel sorg av något slag kan jag känna.
Tror precis som Esmeralda att farmor sitter bland molnen med Pippis mamma. Hela himlens änglar sitter där och vakar.
Kram
Skicka en kommentar