Pionerna slår ut och hjärtat svämmar över

Idag slog pionerna ut. Samtidigt ömmar mitt hjärta för älskade farmor som dog för ett år sedan. Förra året, dagen då pionerna slog ut, begravdes hon, älskade.

Jag saknar hennes genuina och kärleksfulla omfamning, hennes parpikagryta och hennes kraftfullhet. Det gör ont att se min farfar utan sin hustru vid sin sida. Det räcker med ett ögonkast för att upptäcka den enorma saknad han bär.

Imorgon ska jag och barnen, med farfar och pappa med familj till Långvind, det som ursprungligen var farfar och farmors sommarställe. Jag tar med mig mitt ömmande hjärta men också så mycket lycka över allt det som är just nu. Tacksamheten över dagen och livet är närvarande, om inte alltid, mycket ofta. Jag tackar livet, för allt det som just nu är. Det är underbart, underbart och fruktansvärt skört.

Jag ska umgås med mina barn, med min familj, ge av mig själv och min tid. Det enda, ja det verklig enda, som betyder något.

I Långvind hoppas jag se farmors älskade vita ros blomma.