Granaten, numer ett år!
Tiden som är nu omfamnar jag. Kramar och håller hårt om. Jag njuter av och ler åt barnens framsteg, åt deras kommentarer och uttryck. Super in och samlar på mig. Tiden går fort. Smaragden leker numer dagligen med sina påhittade Madicken och Lisabeth medan Granaten är helt tokig i da-tan. Näst efter de vanliga första orden som mamma, pappa, e de? (vad är det?), ej! (hej) och ack (tack) kom da-tan = dator. Kanske inte det ord jag högst önskar hon ska kunna. Vad är det för fel på ordet bok?Den tiden som är nu kommer jag sakna, även om jag längtar till den tid som komma skall. Men jag kommer inte få det som det är nu, igen. Och den vetskapen gör att jag verkligen uppskattar det som är. Jag kan läsa böcker, jag kan kosta på mig att vara impulsiv och ägna helgerna åt det som faller oss in. Jag är fri i tanken. Jag kan tänka på kärlek, kläder, politik och vänskap. Om ett halvår läser jag inget annat än gruppsykologi och brottas med mitt dåliga samvete över att jag ser mina barn alltför sällan. Jag vaknar fem på mornarna och trampar till Krylbo, skumpar på tåg och planerar, planerar och planerar. Ingenjören har sina forskningsprojekt på hyllan och har den tid jag har nu.
Men balansen blir allt svårare. Om ett år är ingen av oss föräldrar hemma. Barnen går på förskola samtidigt som allt ska hinnas med. Det som jag ibland tycker att jag knappt hinner nu.
Jag är så glad för denna tid med ädelstenarna, jag är otroligt lycklig och tacksam över att inte behöva planera mer än för morgondagen och över att det blev såhär, över att jag iine började läsa denna termin. Tänk om det hade varit på förskolan som Granaten sagt da-tan för första gången.
4 kommentarer:
Jag har precis gjort bytet. Och det gick bra; det var dags. Men man ska ha kommit dit, att det verkligen är dags. Då känns det inte tungt. För då är man mentalt inte längre där 100 %, då är man på väg i tanken. och det kan man inte vara med barn. Med barn måste man vara där. Där dom är.
Lättare, såklart, att åka till sitt jobb med vetskapen om att dom är hemma med världens bästa pappa... det blir tyngre till hösten. Men det går det med. Trevlig helg.
Vad fint skrivet charlotte. Jag saknar er alla ska ni veta. Jag känner precis det som du beskriver som din framtid. Plugg, stess, dåligt samvete och hur allt måste prioriteras för att bli av. och sen extra jobb på det. Men det får vara så här nu ett tag. Känner att våren med sol, fågelkvitter och promenader kommer att göra susen. Väldigt glad att jag har richard att komma hem till också, och fler besök till dalarna! Krama om dina döttrar från mig.
/Jessica
Det finns "bättre bilder" på Granaten där hon verkligen bildligt visar vad hon gillar!
Du får väl kika på "ansiktsboken" så hittar du bra bilder....
Måste säga att jag skrattar gott åt henne, hon är så söt!
Saknar er alla!
Puss o Kram!
Hej igen Charlotte! Hur har du haft det med trots hos E? David har ju trotsat sedan han var i Ellens ålder, och först nu är vi förbi det (nästan, återfall ibland). Så jag är så van vid "nej.." Det som har funkat bäst är att förbereda honom så att han vet vad som ska göras - och varför! - och att låta honom bestämma det som kanske är viktigt för honom men inte för mig. Om det viktiga är att ytterkläderna ska på, så får han själv välja vilka kläder (två alternativ, fler går inte) och om han vill göra det själv, eller om jag ska göra det. Och sedan ge honom tid. Känner ju inte E, men av dina beskrivningar känns hon annorlunda mot mitt hetsiga känsliga på/av barn. Så kanske får du gå andra vägar?
En annan sak som alltid funkar är att få honom att känna sig behövd och viktig och uppmärksammad på ett positivt sätt; ge henne arbetsuppgifter, ganska svåra, hon är stor, och se vad som händer.
Skicka en kommentar