För en vecka och fem dagar sedan försvann ena halvan av helheten. Till synes spårlöst, efter en shoppingrunda i staden, någonstans mellan H&M och vårt hus.
Jag begav mig genast ut på jakt, sökte överallt; i papperskorgar, under klädsnurror, i hörn, i diken. Frågade butikspersonal om de sett till någon sorgsen, röd Kavat. Spanade i diken och övervägde att kratta igenom demsamma. Det närmsta jag kom ett genombrott var en röd skymt i gräset, som vid närmare anblick visade sig vara falukorvspapper. Detta hände vid två tillfällen, med kilometers mellanrum. Vilka går och äter Falukorvsring efter vägen, som andra äter glass?
Flygblad med en efterlysning tapetserades på Plus-husets ingångar. Övervägde att kontakta Saidas dotter. Men tiden gick och hoppet övergavs. Spanade efter nya röda Kavat par på Tradera. Intalade mig själv att de var lika fina och kanske till och med bättre för Smaragdens gång än morsans gamla slitna. Tänkte; jag har åtminstone en kvar.
I söndags snavade jag på mållinjen. Överbjuden med 5 kronor. Började tro att det var meningen. Kanske fanns den röda stackaren ändå därute någonstans.
Så igår ringde det, den röda Kavata sandalen var välbehållen, om än tilltufsad, efter att ha spenderat flera nätter i Plus-husets källare. Genast infann sig den där känslan som många nyförälskade gör uttryck för; nu är jag hel. Smaragden gladdes också, troligtvis för att hon nu har fler användbara par skor än morsan hennes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar