Mellan hägg och syrén

2012-02-12T23:04:00.000+01:00

Skruttorna för ett år sedan

Sedan i onsdags har jag varit "ledig". Det har tillvaratagits. Med barnen givetvis.
Skridskoåkning, besök hos vänner, tågutflykt till Uppsala, besök av bror, bakning, och bibliotekbesök.

"Ledigheten" avslutades med en heldag i Ryllshyttebacken.
Jag är lagom mör efter att ha sprungit upp och ned i slalombacken, då jag inte vågar mig på några skidor i detta tillstånd. Hej foglossning!
Men vilken dag vi fick, med nya lärdomar; ungarnas slalomåkning tar form, vackert väder och korvgrillning.

Nu väntar de sista dagarna med klassen innan parktiken drar igång på fredag.

Tid med de inte så längre små

2012-02-07T20:42:00.002+01:00

När det kommer till presenter är ändock det allra roligaste att ge bort egenhändigt skapade verk. Imorgon ska vi ha mysdag jag och barnen och ägna oss åt deras favoritsyssla; pyssel. Det blir alla-hjärtans-dag tema och kanske något av detta.

Tittade igenom lite gamla bilder. Detta var för ca. 2½ år sedan. Mina söta underbara flickor. Adelina 7 månader och Esmeralda 2 år och 3 månader. Om ett år har vi en till liten en, en liten åttamånaders krabat. Det är, trots två barn, helt omöjligt att föreställa sig.

2012-02-05T23:04:00.000+01:00

Alla-hjärtans-dag närmar sig. Det brukar inte bli så mycket firande, kanske något litet om det hinns med. Men presenter är alltid roligt att ge bort och att få, för den delen.

Själv skulle jag gärna tacka ödmjukast för någon av dessa formar från Gerbera

När helgen får komma och gå som den vill

2012-02-05T22:41:00.000+01:00

Med tentan försvann så mycket av det-borde-jag-göra-tankarna.
De där tankarna som tar så mycket utan tillföra ett dyft. De som naggar i kanten och förhindrar spontanitet och total avslappning.
Och det känns såååå underbart.
I helgen har jag, förutom läst uppföljaren till Kråkflickan; Hungerelden, också slappat med familj. Ett heldygn tillbringades i Falun och idag har vi varit i Hedemora hela dagen.

Båda flickorna skulle gå i simskola, var det meningen. Både var peppade till tusen, trots att jag förklarat att jag inte fick vara inne hos dem.

Först ut var Adelina, hon började bättre än jag kunde tro, klev rakt in i stora duschen, tog för sig och var jätteglad ända fram till uppropet. Ja, och sedan kan vi säga som så att hon mest satt klistrad kring mitt lår...och sa "jag vill inte simma!".

Jag var en aning orolig över att något liknande skulle ske med Esmeralda då hon sedan någon månad tillbaka varit väldigt mammig. Men Esmeralda genomförde självständigt timmen och var riktigt stolt över sig själv- och jag över henne.

Fin fredag

2012-02-03T16:22:00.000+01:00

Förhoppningsvis skrev jag sista tentan på över 1½ år i morse.
Etik handlade den om, viktig var den, men ack så omotiverad var.
Avklarad på en timme och sedan på tåget, som turligt nog var försenat så att jag hann med.

Sedan 14-tiden har vi väntat hem pappan i huset för avfärd till Falun och syster med familj.
Men då jag inte har någon telefon för tillfället, eftersom jag förmodligen slarvade bort den under barnmorskebesöket igår, blir väntan oförutsägbart lång.

Tips till er andra som också har tid för tanke och rekreation emellanåt; läs Kråkflickan.
Jag som helst undviker läskiga böcker klarade denna utan att behöva lägga ifrån mig den någon gång.

Och- stort Grattis till min vän som fick sin andra son i bilen i morse, assisterad av sin make!

Slumrande tittar glöden fram

2012-02-01T11:49:00.002+01:00

Inne i läsandet av den så viktiga patientsäkerhetslagen hördes cumbia på radion.
Med hjälp av den blå himlen och skinande solen lyckades rytmen väcka liv i slumrande delar av mig.
Inte för att texten i sig var särskilt upphetsande, eller ens rytmen, det måste ha varit kombinationen som träffade några sedan länge inaktiva nervbanor.

Den delen som hatar orättvisor, den delen som vill tillhöra revolutionen och göra samhället jämlikt, den som hatar världsordningen och utnyttjandet av människor världen över vaknade med ens. Ilskan över hur de som har suger ur dem som inte har. Hur passionerat förbannad och ledsen jag blir över hur olika livet ter sig om man föds i peruanska bergen med klumpfot eller på Akademiska som jag gjorde.

Jag fick en brinnande lusta att ge mig ut på fältet, att hjälpa, samtidigt som solen glassar, där man dansar och dricker bort sina bekymmer om nätterna...(eller snarare förvärrar dem).

Nu har lustan lagt sig en aning men den finns kvar, fröet som alltid funnits där har gjort sig till känna. Och jag ska försöka bevaka det.

Någon gång kanske jag kommer ut i världen tillsammans med min familj och kan slåss för frihet och jämlikhet?! Kanske i form av volontärt arbete eller för Läkare utan gränser?

Det är klart att utrymmet för min inneboende känsla för de svaga blivit perfiert när allt handlar om att få vardagen att gå ihop, att tillfredsställa alla deltagare i familjen. Jag blir dock rädd hur långt jag lyckats pressa bort denna känsla och hur mycket jag kapitulerat för maktens korridorer.

Hallå, jag är ju ändå bara 26 år!

Vändning

2012-01-13T21:05:00.000+01:00

Halvvägs!

Idag har jag gjort halva psykologprogrammet.

Det har firats med halsont, snorighet och en lång eftermiddagslur på soffan tätt intill mina skatter.

Om det var värt det? Tveksamt. Nu är de såklart superduperpigga och osömniga medan jag längtar efter egentid i soffan med chokladglass.

Bebispolare

2012-01-12T22:50:00.000+01:00

Magen med Esmeralda i
motsvarande vecka som jag är
nu. Och den är nog ungefär lika
stor nu. Kanske något större.

Den 25.e augusti skrev jag det här- om min nyfödda systerson Julius och mina vänner, då två till antalet som var gravida. Den ena av dem har nu fått sin bebis, en liten son. Och den andra kommer snart.

Två dagar innan inlägget skrevs ska jag ha blivit gravid. Och ja, jag visste att så skulle kunna ha skett eftersom jag två dagar innan det avlägsnade spiralen...
Så den lilla i magen var planerad, om än något felberäknad. Hade nämligen tänkt att få ett beräknat förlossningsdatum i juni. Men, vad gör väl det?
Ingenting. Den praktik jag missar kan tas igen senare.

Som att det inte vore nog med två polare födda 2012 för bebisen så väntar två andra av mina nära vänner barn under året!

Förskoleflickorna

2012-01-12T22:28:00.001+01:00

Fina, underbara barn. Däremot inte lika fina kort. Fotografen har inte lyckats locka fram det fina hos dem och de är både stela och reserverade- och hur ser Adelina ut i håret?! Men det är nog så mycket man kan förvänta av en förskolefotograf.

Tjejerna går ju på förskola sedan augusti. Allt har gått så smidigt och både de och vi föräldrar trivs med förskolan. Förmodligen kommer de att få behålla sina platser när bebis kommer och gå 15 timmar per vecka- fastän det är emot vad jag egentligen tycker.

Är man hemma borde man ta hand om sina barn...

Det borde jag verkligen vara.

Men det känns som om Esmeralda har ett behov av förskolan. Det tycker jag nog egentligen inte att Adelina har- hon kan lika gärna få det tillfredsställt på öppna förskolan och hemma...

Det blir däremot dumt att säga att Esmeralda ska minsann gå på förskola medan Adelina får stanna hemma med mamma och bebisen. Det skulle hon aldrig gå med på. Men ska då Adelina tvingas till förskolan för Esmeraldas skull?

Tur att det är gott om tid att fundera på det fortfarande. För över sommaren blir de hemma, om det råder inget tvivel.

Låt dagen dröja

2012-01-09T09:45:00.001+01:00

Våningssängar var för mig fula, tills dess att jag ramlade på denna.
Nu är det inte särskilt aktuell med våningssäng till tjejerna då vi just utökat vår 1,60 säng till 2,50.
Men om de mot förmodan inte vill göra mamma och pappa sällskap om nätterna finns nu ett alternativ.

Fast ~~lite~~ mycket väl saftigt är priset- och jag tänker- sådär lär det väl gå att kunna snitsa till ett gammalt blocket fynd också?
Med lite färg och händiga snickarhänder.

Söta saker

2012-01-08T23:09:00.004+01:00

Om drygt en vecka har den andra (oftast mycket underbara) anledningen till att min femåriga utbildning totalt kommer att sträcka sig över 8½ år födelsedag. Den tredje i ordningen.

Detta medför bakplanering.
Förutom några säkra kort som chokladbollar och hederliga bullar brukar jag variera fikabrödet från gång till gång.
Vissa kan kanske tycka att jag bakar lite väl mycket, men skulle nog tro att de flesta av de som bjuds på sötsakerna är glada för det.
Själv älskar jag att baka åt andra. Och då helst något de aldrig ätit förut som de omedelbart älskar.

Lilla Adelina någon vecka gammal.

Nu har jag spanat in Verry cherry chocolate cake. Just körsbär och choklad är kanske det bästa jag vet.
Mandelrutor med jordgubbsmousse känns fräscht och lättbakat.
Någon småkaka ska det ju vara också, kanske denna?

Vad jag googlar

2012-01-08T22:31:00.000+01:00

Just nu är jag inne i en hitta-bebis-namn-preiod. Inte så konstigt kanske. Med två små som har fyrstaviga namn vilka båda inleds och avslutas med vokaler önskar jag gärna detsamma för det tredje.
Men det känns som att vi redan förbrukat de fina- för oss.
För de ska också funka på spanska.
Och ej vara hitte-på-namn.
Lätta att uttala och skriva.

Ni ser, det blir inte mycket att välja på.

Men har ni något över. Bjud mig gärna på det!

Något var tvunget

2012-01-08T22:26:00.000+01:00

och istället för att begrava bloggen, som jag ändå haft sedan 2008 har jag valt att låta den leva vidare i ny skepnad.
Liksom det är som roligast just precis efter botox, fettsugning eller bröstförstoring gissar jag att bloggens makeover medför glansdagar som försvinner fortare än vad det var roligt.

Likt proffsen

2012-01-06T10:03:00.000+01:00

Underbara Clara och Fotbollsfrun Malin tänkte jag också lista 2011.

Gjorde du något 2011 som du aldrig gjort förut?
Började i (utbildnings)terapi, min (skol)prestation filmades och granskades sedan i grupp, skolade in ungar på förskolan och såg Roxette.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Min syster fick fina fina Julius.
Dog någon som stod dig nära?
Ians farfar dog under påsken.
Vilka länder besökte du?
Någon utlandssmeester blev det inte. Men längtan var stark efter en sådan under hösten.
Är det något du saknar år 2011 som du vill ha år 2012?
Det skulle vara utlandssemestern då.
Vilket datum från år 2011 kommer du alltid att minnas?
18 augusti då Julius föddes.
Vad var din största framgång 2011?
Att jag med gott mod kämpat på och pendlat till Uppsala och klarat av skolan utan undantag.
Största misstaget?
Det finns ingenting jag minns att jag ångrar att jag gjort.
Bästa köpet?
Det blev inte mycket handlat till mig själv förra året. Kanske mina höstkängor? Mina första höstskor jag köpt på egen hand. Har tidigare gått direkt från sommarskor till vinterskor.
Vad spenderade du mest pengar på?
Förutom allt det månatliga. SJ biljetter utan tvekan. Sedan terapi. Det är dyrt att förkovra sig i kunskap.
Gjorde någonting dig riktigt glad?
När Ians jobbyte visade sig vara en riktigt bra val, att bli moster, att se mina nära glädjas samt att se mina barns glädje när de träffade på Madicken med familj samt Jultomten.
Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2011?
Någon barnsång lär det nog bli. Kanske introsången till Kalle i Sysselstad.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Den första halvan kanske lite ledsnare, men sedan utan tvekan gladare.
Vad önskar du att du gjort mer?
Tagit mig ensamtid i form av träning.
Vad önskar du att du gjort mindre?
Måste tyvärr säga samma sak som Clara, oroat mig. Och suttit framför datorn.
Blev du kär i år?
Faktiskt, för första gången på många år, igen i min Ian.
Favoritprogram på TV?
Förströare som Familjen Annorlunda och En unge i minuten.
Bästa boken du läste i år?
Vinteräpplen av Josefine Sundström.
Största musikaliska upptäckten?
Jag besitter inte förmågan till särskilt många musikaliska upptäckter. Men min lillasyrra är verkligen helt grym på saxofon.
Något du önskade dig och fick?
Frisk familj och ett växande pyre i magen.
Något du önskade dig och inte fick?
För korta stunder så har jag önskat mig än det ena än det andra. Men det vara just då för stunden och ingenting jag tänker på mer än just då.
Vad gjorde du på din födelsedag 2011?
Bjöd hem folk skulle jag tro. Fejade och stod i.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Ja, det gör det så klart. Men samtidigt så är livet sällan fulländat. Jag tycker själv att detta år varit ett av de bästa i mitt liv och förväntar mig inte att livet endast ska vara rosenskimrande.
Vad fick dig att må bra?
En harmonisk familj.
Vilken kändis var du mest sugen på?
Tränings Olga.
Vem saknade du?
Min bror Richard.
De bästa nya människorna du träffade?
Även om jag träffade dem redan 2010 var det under 2011 jag lärde känna dem. Christina, Kajsa och David. Fin fina klasskamrater.
Mest stolt över?
Att jag skruvat ned mina egna krav en aning. Att jag blivit en snällare sambo. Att jag prioriterat familjen först, alltid.
Högsta önskan just nu?
Att den som bor i magen ska fortsätta att frodas även på utsidan. Att övergången från tvåbarnsfamilj till trebarnsfamilj går smidigt. Fortsatt hälsa hos mig och mina nära.

Dagens tacksamhet

2012-01-06T09:12:00.001+01:00

Har smitit från familjen en stund. Det är meningen att jag ska plugga lite. Fyra timmar har jag på mig och det bör räcka.

Resterande tid de senaste två veckorna har jag haft lov. Och vilket sådant sen. Ett av de allra bästa.
Vi har umgåtts med familj och vänner mest hela tiden. Åkt pulka och skridskor. Varit till Tomteland. Pulat lite hemma. Myst framför filmer.

Det krånglade till sig rejält med praktikplats precis före jul. Men det har löst sig. Även om det inte är formellt godkänt av skolan ännu känns det väldigt bra och säkert att det blir så. Pendlingstiden minskar från ca 3 timmar per dag till 1 h och 20 minuter. Hallelulja!

Igår, när jag bastade hemma hos pappa, så sköljde tacksamheten över mig och jag insåg att jag kanske aldrig varit så lycklig och tillfreds med livet som nu.
Och vad jag är tacksam för det.

2011-12-20T21:21:00.000+01:00

Kvar att göra inför jul är:
Julköttbullar, ska prova Ernst variant i år, med mycket kryddpeppar. Brukar annars vända köttbullarna efter vissa tider flera gånger i ugnen. Men, det är bökigt så jag hoppas att det ska bli bra ändå.
Panforte ska provas för första gången.
Två sorters sill.
Rocky Road Fudge. Say no more.
Griljera skinkan.
Janssonsfrestelse.

Har ni något måste till julen som ni rekommenderar?

Julklappstips

2011-12-15T20:48:00.000+01:00

till 3-6 åring.
Spelet Kalle i Sysselstad rekommenderas varmt.

Flickorna fick det i lite tidig julklapp av Elin och de älskar det och jag med! Vi spelar det så gott som varje kväll.

Samtliga spelare samarbetar vilket gör att man slipper gråt och skrik av den anledningen. Däremot ska det förstås alltid tjafsas om vilken figur man ska vara.

Man kan spela 2-4 spelare och spelet går på cirka 15 minuter.

Ett bra avslut

2011-12-15T20:30:00.000+01:00

...på året, med Limeglasstårta.

Det nya året

2011-12-15T20:18:00.000+01:00

...ska smaka gott hoppas jag. Vad passar bättre än att fira det med denna förrätt?

Faller

2011-11-28T12:58:00.000+01:00

Saker faller på plats.
Inte bara snön utan även skolarbetet.
Begåvningstestning av barn, utredande samtal + tenta ligger numer bakom mig.

Pust.

Nu kommer mer tid.
Som ska ägnas åt barnen förstås.
Vi ska jula, dvs. pyssla och baka och stöka.

2011-11-15T14:17:00.000+01:00

Kanske borde jag inte ha någon blogg eftersom jag uppdaterar så sällan.
Men samtidigt vill jag låta den spegla mitt liv och just nu finns det inte utrymme för den.
Och inte får några tankar alls förutom de mest nödvändiga. Livet spinner på, i form av vardag med skola, hushållsarbete och barn.
Längre ner hamnar djupa tankar och funderingar.
Det är som att min hjärna rationaliserar och stänger av den mer djupsinninga delen och mer går på rutin. Tur är väl det.
De många måstena flyter på fint och jag hinner med mina barn, för att jag sätter dem främst och till exempel prioriterar bort ett välstadat hus.

Kan man älska för mycket

2011-11-01T11:01:00.000+01:00

Faktiskt så är jag tacksam för mina ungar, en gång per dag, minst.
De är så kloka och förvånar mig ständigt med frågor, kunskap och uttryck.
Esmeralda frågar ofta om man kan älska någån för mycket, och jag svarar alltid, nej, det kan man inte, kärlek är en härlig och fin känsla.
Tids nog, om sisådär tio år, får hon veta att det är en sanning med modifikation.

2011-10-26T08:42:00.000+02:00

Tentadags igen.
Denna gång än mindre förberedd än tidigare gånger.
Allmänt har vi mindre tid "ledigt" innan tenta och sedan gick det ju bra för mig på den tidigare tentan trots mindre plugg...motivationen sjunker.
Allting är måste-klara-av-saker denna termin. Annars får vi inte gå ut på praktik, vilket vore väldigt olyckligt.
Vart jag kommer hamn vet jag inte än, har hört av mig till några ställen utan napp.
På flera ställen där det borde finnas psykologer är tjänsterna vakanta.
Olyckligt nog.

Just det...

2011-10-19T14:28:00.001+02:00

Jag sade till min syster i helgen, att numer finns varken några tankar på hus eller barn.
Det har varit så mycket att allt fokus legat på att klara av dagen med skola och barn.
Tempot lugnar ner sig aningens hela tiden och efter nästa fredag då vi har tenta ganska mycket mer.

Det fina med att ha barn och plugga är att man får en ordentlig vila och återhämtning från studier. Då jag pluggade utan barn tänkte jag mig alltid att plugga under helger osv. Men många var gångerna då det aldrig blev av, något kom emellan och på det följde dåligt samvete och en ständig tanke på studierna.
Nuförtiden vet jag att jag bara kan plugga när jag bokat in det väl, alltså normalt inte om kvällar eller helger om det inte är precis innan tenta. Annars sker alla studier på dagtid och det känns väldigt befriande.

I kväll ska jag göra ärtsoppa, från grunden, för första gången. Hade jag haft en kamera hade jag återkommit med bild.

Flott fredag

2011-09-30T12:54:00.000+02:00

Idag började dagen flott med amerikanska pannkakor, lönnsirap och blåbär. Och den fortsatte lika förnämligt med att barnen cyklade till förskolan och jag promenerade.
Nu är jag fulltankad med värme och ljus igen.

Nu sitter jag i skolan och ska lyssna till statistik. Inte lika flott det inte.

På sätt och vis

2011-09-26T08:49:00.000+02:00

...längtar jag tillbaka till det gamla inlägget, eller snarare tiden för det.
Speciellt som jag sitter är dagen före tenta. Det har aldrig känts så här dåligt inför en tenta någongång och på det läggs hårdaste rättningen på hela institutionen. Att allt denna termin dessutom är måste-klara-av kurser spär ytterligare på spänningen, eller ångesten... Om vi restar med en endaste fjuttig poäng till nästa termin får vi inte gå ut på praktik och det vore väldigt olyckligt om min odisciplin skulle vara orsak till senare examen. Ej giltigt skäl enligt min mening.

Jag måste tro att det ska gå.
Det kan ju göra det.

Jag saknar sommaren, även om jag är fantastiskt tacksam över den vackra inledningen på hösten.
Men värme, ledighet och bad dagarna i ända kan jag inte nästan få nog av.
Speciellt inte en sådan här grå dag när man knappt ser till grannen.

Det kostar att ligga på topp

2011-08-26T12:08:00.000+02:00

Nyss hemkommen från en stor shoppingrunda.

Linfröolja, kikärtsmjöl, kokosmjöl, mandelmjöl, vaniljpulver, tamari samt råris följde med hem.

Ja, vi ska bli nyttigare nu. Och mer äkta.

Byta ut lite kolhydrater mot bättre kolhydrater (barnen och Ian) och försöka hitta ersättning för kolhydraterna (jag).

Den enda gången jag absolut, verkligen måste äta kolhydrater till mat är då det är kalops.

Man måste sikta långt för att kunna komma långt.
Eller halvvägs.

Puss påre Storfeskarn

2011-08-25T22:44:00.000+02:00

Han har sån tur Ian. Medan en själv kämpar i motvind glider han på räkmacka.

Samma sak vad gäller fiske. Min bror han knappt börja fiska innan Ian drog upp denna Gädda.

På typ första gången han fiskar ever.

Vi andra fick nöja oss med fisk så liten att till och med katter skulle rata den.

Fast en sak har jag haft väldigt tur med. Och det är med min fina man.

Grattis till er!

2011-08-25T22:09:00.001+02:00

Som om Julius (min purfärska, supersöta systerson) i sig inte vore nog.
Två av mina nära vänner är gravida!

Det enda som skulle göra det värre vore om en en bröllopsinbjudan trillade ned brevlådan.

Avundsjuk? -Inte, jag inte.

Svåra att lägga ifrån sig

2011-08-18T22:04:00.001+02:00

Har två boktips att dela med mig av.

Båda beskriver livsöden där huvudfigurerna får lida mycket.
Jag tycker om att läsa om livet, och då särskilt om det svåra i livet.
Kanske är det en fördel om man vill bli psykolog. Att inte tro att livet är något annat än just svårt för de flesta, och ännu lite svårare för några. Om mönster som kommer igen.

Snarare än att läsa om när en mördare jagas väljer jag skönlitteratur. Även om mordutredningar också är avkopplande ibland.

I alla fall.

Läs dessa:

Vinteräpplen. Vilken debut av Josefine Sundström! Utspelar sig i grannorten till mina rötter, i Österbotten, Finland. Där inte är int.
Nu förstår jag varför farmor ansåg det vara så viktigt med att alltid se respektabel ut. Att vara klanderfri. Som oäkting var hon från födseln nedsmutsad och bespottad. Älskade Lilla farmor.

Kriget är slut. Morgan Allings självbiografi. Har kommit halvvägs men har redan gråtit flera gånger. Och blivit förbannad och förtvivlad minst lika många.

Stolt Moster igen!

2011-08-18T21:34:00.000+02:00

Ja, nu är jag stolt moster igen och stolt syster till Sofia som skapat en till liten kejsare. Just som jag trodde att hon inte skulle ha fler barn berättade hon att hon var gravid. Och jag är mycket glad över det.
Längtar så efter att snosa Julius i nacken. Dra in doften av bebis. Har sett honom på bild och han är mycket söt och har gosiga kinder!

-------

Jag minns det som igår, samtidigt som det känns som evigheter sedan mina egna var yttepyttesmå.
Såklart att min nyaste systerson framanar en stor bebislängtan. Att mina just nu inskolas på förskolan spär också på det hela.
Hur länge orkar jag hålla ut tror ni?
Det finns en del fördelar med att vänta lite innan vi slutar göra det omöjligt för äggen att fästa.
Praktiska fördelar, ekonomiska fördelar- men säg - när har de hindrat barn från att komma till världen?

Till min fina

2011-08-16T22:06:00.000+02:00

Längtar och längtar till torsdag. Många frågor får ett svar. Oavsett vad- lika underbart!

Jag får trösta mig med att det finns dem som längtar mer.
Puss på er och lycka till!

Men jag då?

2011-08-16T20:17:00.000+02:00

Ett nytt kapitel i familjens liv är påbörjat. Förskolestart. Insklolningsdag nr 2 fortlöpte smärtfritt ända tills det var dags att gå hem. Esmeralda ville stanna och äta där. Efter viss övertalning cyklade vi hemåt mot makrill i tomatsås.

Mentalt har jag varit inställd på detta i flera år, att dagen skulle komma, och att den är oundviklig. Och allt kändes rakt igenom rätt och riktigt. Till och med bra. Men så igår, första dagen, brast mitt hjärta. Snälla, låt dem vara hemma till skolstart. Vem, ska någonsing, kunna ta hand om dem bättre än jag och Ian?

Inte att de inte gillade stället eller fröken. För det gjorde de med ens och allt har löpt som en dans utan snav.
Men- jag då?
Ska jag plötsligt inte veta allt om dem, kanske inte ens mest?
Vem ska hålla om och trösta?
Vem ska skydda och sätta gränser?
Någon annan, som är duktig på det, förhoppningsvis, men inte är det jag.

Att vi har kunnat vara hemma denna tid, i sammanlagt 51 månader, med barnen är det bästa vi gjort. Att det inte blev någon förskolestart i januari har fallit väl ut. Nu är barnen redo.

Och det är ändock det viktigaste.

Stånk

2011-08-09T22:40:00.000+02:00

Jag sitter fast. Vill i väg. Hoppa över hindret, ta genvägen, bara var där. I mål.
Trött på att bo i ett hus med oändliga renoveringsbehov som vi vet att vi snart växer ur.
Vill skita i måste-uppgiften-om-jag-vill-fortsätta-programmet. Den är så tråkig. Den är så december 2010 och ingenting jag vill syssla med idag.

Nu vill jag måla om bänksoffan, skrivbord, plocka blåbär. Läsa goda böcker innan allvaret kommer. Finna det där huset med stort H (utan fukt i källaren eller surkart till grannar).

Tiden ger lust

2011-06-12T23:15:00.001+02:00

Sommarkvällen är ljus och vacker med sina slöjmoln.
I det alltför varma sovrummet sussar tre klibbiga älsklingar.

Jag sitter med en kopp te och hemskrivningsuppgiften som ska vara inne imorgon (som vi fick i början av maj) samtidgt som jag belönar mig med slösurf emellanåt.

Övertiden är slut. Nu finns den fria tiden.
Tid för tankar, tid för lust.

Inte så att inte tiden fylls med liv och arbete.
Men livet är spontant och otvunget.

Imorgon funderar jag på att ta med picknickkorgen och gå kanotleden med ungarna. Vi kan ta med blom- och fågelboken och lära oss arternas namn. Vi kan andas frisk luft och titta på bävrarnas verk.

Men regnar det hoppar vi nog i vattenpölar istället.

Men vad gör det om hundra år?

2011-05-30T08:26:00.000+02:00

Tre månaders ledighet med barnen väntar. Yey!
Visst har jag stora förhoppningar om att uträtta storverk, eller snarare få en del arbete kopplat till huset och gården gjort, men med barnen har jag också fått en mer avslappnad hållning till det ogjorda.
För hälften av punkterna lär finnas kvar på att-göra-listan till nästa år.
Men vad gör det om hundra år?

Huvudsaken är att vi käkar massor av glass och får sand mellan tårna.

Tekopp för mina små

2011-05-29T22:49:00.000+02:00

Jag och Smaragden stannade tvärt till när vi gick förbi Bosättningen i stan. I deras fönster stod nämligen en massa fina muggar från Rörstrand med Emil och Pippi motiv. Muggarna passar prefekt till mina tedrickande töser.
Det blev inget köp då, men, det är bara en tidsfråga. Först måste vi välja motiv.
Jag gillar nog äggplockande Ida bäst.

Estoy enamorado de ti

2011-05-04T23:48:00.000+02:00

Saknaden efter Ian har förenat mig med saknade känslor av förälskelsens pirr.
Inte så att jag tänkt på att jag saknat känslan, utan mer att jag är ytterst tacksam över att få uppleva den igen, gentemot mannen i mitt liv.

Åhhh- vad härligt det är.

Må han hinna i tid

2011-05-03T00:12:00.001+02:00

...till flygplatsen!

Efter åtta dagar utan Ian saknar jag honom väldigt mycket.

Uppdatering: Han ringde två i natt och berättade att han var vid gaten, som om att han läst mina tankar, eller snarare kanske känner mig väldigt väl.

På span efter det djupa

2011-05-02T22:57:00.000+02:00

Vardagen har slukat mina tankar. Allt som måste göras görs och det som skulle behöva tänkas glöms bort.
När jag sätter mig för att skriva kommer inte längre några ord ur fingrarna, de är som bortblåsta, för att de aldrig funnits där.
Praktiska planeringstankar eller tankar om det stora och lilla, livet, döden, mål, lust, skräck- spelar det någon roll?
Ja, det bör finnas en slags jämnvikt dem emellan. De djupa tankarna bör ges utrymme. Men hur?
Det enda som lockar fram dem är tiden som är över.
Och vart finns den?

2011-04-27T20:04:00.000+02:00

Pappa i huset befinner sig på andra sidan Atlanten, i sina fäders omgivningar för att ta adjö av sin farfar som lämnat för den sista vilan. Que en Paz descanse.

Pappa saknades redan innan han åkt och saknas än mera nu. Två dagar avklarade, sex kvar innan han kommer hem. Vi tänkte få en massa gjort för att överraska honom. Jag har redan hunnit med att köpa kompost och en ny grill. Mer att göra är att tvätta bilen och att fixa det sista i barnens rum som borde har gjorts innan jul.

Nu ska jag plugga inför tentan imorgon. Har inte blivit något av med det eftersom jag latade mig hela påsken då jag planerat studier för igår och idag. Önska mig lycka till!

Inferno

2011-04-13T11:57:00.001+02:00

Det här är sevärt för oss alla- som medmänniskor och anhöriga.
För alla känner vi nog till någon med ett psykiskt funktionshinder.

Verkligheten lurar runt hörnet

2011-04-13T11:54:00.000+02:00

Dagarna har varit långa. Tröttheten har hållits på avstånd, fram till i måndags då huvudvärken och sömnigheten blev mitt sällskap.

Att allt är intressant och verklighetsbaserat gör det lättare att glädjas trots gäspningar. Vi har besökt allmän psykiatrins öppenvårdsmottagning och fått en inblick hur psykologer arbetar. Och jag blev inspirerad- inte avskräckt eller uttråkad- vilket känns riktigt glädjande. Psykolog känns fortfarande helt rätt.

Idag ska jag genomföra en manualbaserad intervju med en fiktiv patient (en från termin 9 spelar) för att kunna diagnostisera denne. Det känns läskigt, men också otroligt spännande. Jag kommer att utföra en uppgift som i framtiden kan bli aktuell- istället för att bara dunka in en massa teorier.

På låtsas är skönt när det är jobbigt

2011-03-31T14:06:00.001+02:00

Vi leker psykologer i skolan just nu. Utifrån fallbeskrvingar ska vi diagnostisera, diskutera etiologi (orsak), ge förslag till behandling samt göra en prognos.

Just nu sitter jag med Kristian, 6 år och misstänker sexuella övergrepp.
Vad skönt det känns att det bara handlar om ett fiktivt fall.

Dag 12 – Något modigt jag gjort

2011-03-31T12:46:00.001+02:00

För mig är mod att besegra sina rädslor, att trotsa risken för negativa konsekvenser och sedan stå upp för det.

Visst skulle jag kunna ses som modig som fött båda mina barn utan någon som helst bedövning, men jag skulle snarare kalla det för självplågeri, envishet och dumdristigt!

Jag och Ian var modiga som valde att behålla det växande lilla pyret (Och tack Gode Gud för det!) trots vår unga ålder och att ingen av oss hade jobb eller egen bostad, eller så var det egentligen dumdristigt men blev modigt eftersom det har gått så bra.

Många av de handlingar som eventuellt skulle kunna kallas modiga balanserar på randen till dumdrisitghet. Fast kanske är det alltid så med mod- eftersom man aldrig har svaret förrän efteråt?

Var det en bortkastade insats eller en med ett väldigt gott resultat?

En gång var jag modig utan att någonting blev särskilt mycket bättre- däremot fylldes hela mitt inre med stolthet och en stark känsla av att jag gjort det rätta.

Inom politiken förekommer det mer eller mindre fulspel och denna gång var en av mina kollegor på väg att manövreras bort med hjälp av härksartekniker. Denna person hade av valbergedningen petats ner och en annan istället hisstas upp- till synes utan förklaring grundad på prestation. Jag ställde mig upp och ifrågasatte medan alla andra satt tysta, fastän det att jag i efterhand vet att några tyckte som jag. Att jag inte fick något gehör är en annan femma.

För roligare träning

2011-03-30T21:54:00.000+02:00

För första gången på väldigt länge är det jag helst önskar mig träningsrelaterat.
Jag vill ha:

Kettlebells och andra träningsredskap

Träningskläder

Det får bli när inte tågresorna suger ut hela bankkontot.

När allt blir ingenting

2011-03-30T16:28:00.000+02:00

Jag skulle kunna skriva så mycket; om bakade bullar, planterade penséer, trötthet, skolan, vårkänslor, Libyen, träningsglädje och en massa annat...men jag har inte haft lust.

Hoppas att en fräschare blogg ska inspirera.

-Nej tack, en chokladbit räcker!

2011-03-20T20:49:00.000+01:00

Jag skulle ha börjat för länge sedan med hälsosamt ätande, men det har inte gått. Men så läste jag ett inlägg av Olga om motivation och tänkte efter- vill jag verkligen förändra mina vanor, vill jag leva sundare och förhoppningsvis också förlora en del fettprocent? Ja, jag vill det, trots att jag är normalviktigt och i många andras ögon anses för normal för att bry sig om min kropp.

Men jag vill ha kontroll, jag vill inte trycka i mig 150 gram choklad eller massvis av fikabröd på kalas och sedan må illa och tänka- varför åt jag så mycket. Jag vill kunna äta en bit chokladtårta och nöja mig med det- och vet ni? Det är precis vad jag gjorde igår när vi firade min mors födelsedag. Och i fredags åt jag endast en 13 grams kexchoklad och sedan ingenting mer.

Jag är stolt över mig själv och trodde a l d r i g att jag skulle fixa det. Nu forstätter jag på samma spår några veckor till...så får vi se.

Menskopp!

2011-03-15T19:37:00.000+01:00

Jag hade länge hört talas om den, men varit lite tveksam till att det skulle funka och framförallt fungera bra, men när jag ramlade över ett köptillfälle slog jag till och köpte Mooncup. Och jag är väldigt nöjd. För första gången känns inte mens äckligt och kladdigt, det jag ser av den är när jag slår ut den. Sen är den väck. Man slipper illaluktande använda mensskydd i papperskorgen!

Testa ni med

Martin finns alltid där...

2011-03-15T19:20:00.000+01:00

...för de åsidosatta, alltid i opposition mot orättvisor.
Vi behöver Martin.
Kärleken behöver Martin.
Sexualiteten behöver Martin.
De utförsäkrade behöver Martin.

Jag behöver Martin.
Han tillgodoser mina behov och får min puls att stegras.
Word, Martin.

Mitt ifrågasättande

2011-03-02T09:11:00.000+01:00

ADHD?

...har blivit större sedan jag blev tillsammans med Ian men framförallt sedan jag började läsa på universitet och insåg hur lätt det var att bedriva forskning utifrån sin tro och också få det bekräftat.

Tidigare hade jag ingen aning om att ADHD som diagnos är ifrågasatt från många håll. Jag har tagit den för given. Men nu vet jag bättre...att man inte vet. Sanna Lundell har skrivit så bra om det. Det handlar inte om att betvivla symtomen utan en kritik mot att med nödvändighet diagnostisera allt som avviker från det "normala".

Många gånger tror jag att diagnoser är av ondo. De cementerar personen, får den stämplad och placerad i ett fack; sådan är han. Den berövar såväl frihet som ansvar från personen, som om att allt är skrivet i sten. Tyvärr är diagnoser mer eller mindre en nödvändighet för att få resurser i t.ex. skolan (även om det inte finns ngn lag som säger så). Barn och vuxna bör få stöd och hjälp utifrån behov- inte utifrån diagnos på ett papper.

För föräldrarna kan säkert en diagnos underlätta en hel del. Man får ett namn på det, en orsak till sitt barns svåra beteende. Precis vad gäller den drabbade, så befrias också föräldern från ansvar. Därmed inte sagt att föräldrarna bär ansvaret för symptomen (även om de i vissa fall alldeles säkert är bidragande orsaker)- men däremot blir det lätt att hänvisa till diagnosen.

Det finns inte endast en sida av forskning och åsikter, utan alltid flera. Bilda dig en egen uppfattning utifrån flera perspektiv och godta inte endast det du får presenterat för dig.

Våren- jag har skymtat den!

2011-03-02T08:31:00.001+01:00

Att i gryning cykla til tågstationen är nära på magiskt.

Efter att ha famlat i mörkret ser jag nu vart jag cyklar och bilarna ser mig, inte magiskt, men väl skönt.

Men vetskapen om att våren faktiskt näramr sig, att vinterjackor snart är ett minne blott, att träd snart stå i blom och det enorma energipåslag som kommer av ljuset gör cykelturen till en närmast andäktig upplevelse.

Hallelulja!

Dag 11 – Mina syskon

2011-03-01T11:25:00.000+01:00

...är många till antalet och för mig en stor del av mitt liv.
Sofia och Richard har jag växt upp med. Gabriel & Cecilia är tillkomna från mamma och Julia & Cajsa från pappa. Det blir sex till antalet och i ålder skiljer det 27 år mellan Sofia och Cajsa. Det är en fin brokiga blandning av syskon, ungefär som Gott & Blandat och något jag är oerhört tacksam för. Känslan av att ha en stor nära familj ger stor trygghet och kärlek. Förmodligen är det också därför som jag har svårt att nöja mig med två barn, även som jag försök försöna mig med den tanken.

Som vi växt upp tillsammans känner vi också varandra väldigt väl, Sofia, jag och Richard. Vi vet hur vi har varit och hur vägen lett fram till de vi är nu, vi känner till varandras tillkortakommanden och styrkor- vilket skapar en kravlös och kraftfull relation. En relation som inte behöver gödslas särskilt mycket eftersom grunden är så väl preparerad. Att de alltid finns för mig litar jag blint på.

Mina övriga syskon är som grädde på moset, även om relationen inte riktigt är som en regelrätt syskonrelation av förklarliga anledningar. Vi har inte växt upp tillsammans, de har inte sett mig växa upp, från den blyga tjejen som gömda sig bakom mammas kjol via en svartmålad sökande 14-åring till den jag är idag. Däremot har jag sett dem växa upp- men ur ett annat perspekltiv, inte som shyster utan mer som...moster kanske. Jag hoppas innerligt att relationen till de yngre syskonen med deras (och min..hmpf....) ökade ålder kommer att bestå och fördjupas.

All kärlek till mina syskon!

Jag är på väg

2011-03-01T10:43:00.001+01:00

...mot att försonas med livet. Ångesten har sedan barnsben varit min ständiga följeslagare. Inte så att den handikappat mig- den har varit hanterbar och jag har blivit allt bättre på att göra det bästa av den. Tanken på att överleva är fortfarande skrämmande, men jag inser samtidigt att det inte måste innebära döden.

Det händer just nu mycket som framkallar funderingar av de djupare slagen på olika håll i mitt liv; jag har precis avslutat en kurs om åldrandet och döden plus att jag också börjat gå i psykoterapi. Dessutom har jag precis läst ut en bok om existensiell psykologi; Bara detta liv, vilken har en del träffsäkra formuleringar om det viktiga i livet och om det val man alltid har- hur man förhåller sig till livet.

Vi kan inte välja hur livet ter sig, vi kan inte välja bort sjukdom, olyckor, död och andra motgångar- men däremot kan vi välja vad vi gör med dem, hur vi väljer eller inte väljer (vilket också är ett val) att förhålla oss till det.

Min ångest är också en ständig påminnelse om livets förgänglighet och en påminnelse om allt det jag är tacksam för. Och jag är oändligt tacksam för det jag har...och faktiskt väldigt sällan är det som jag önskar något mer.

Men ibland vill jag blunda, dra ned skygglapparna och inte se livet i vitögat. Men vem lurar jag? Vem vinner på det?

Jag är herre över mitt liv, den enda korta stund som jag lever här på jorden och jag arbetar mot att leva det fullt ut, leva som jag vill och inte som man bör leva.

Tre av de viktigaste i mitt liv. Underbara älskade.

Dan Stiwne:

"Det heroiska ligger i att leva fullt ut trots vetskapen om att det goda inte går att behålla, att lyckan inte låter sig spärras in, att mening inte består och i vetskapen att man alltid bygger upp nya skal av >>ond tro<<."

För söta sakers skull

2011-02-27T23:07:00.001+01:00

Tränar, det gör jag gärna, lika gärna som jag äter gott (oftast = onyttigt). Det allra svårtaste är som sagt sötsaken til teet på kvällen. Det verkar inte bättre än att någon motivation inte finns. Därför får ni ofrivilligt bli mina medhjälpare. Ni ska få koll och se så att jag inte fuskar.
För om något så är det just om det, det handlar om. Om vanorna, om att få goda vanor där inte något sött är ett måste utan något helt och hållet självvalt. Något jag inte riktigt tycker att det är även om jag oftast under några sekunder överväger intaget av det söta... Endast fredag och lördag ska jag äta lite sött, något sött och inte svulla (OBS) och jag startar omedelbart.
Det lät bli tidiga sänggåenden ett par veckor framöver...

Här är min mått i slappt tillstånd 27/2:

Midja: 75,5 cm
Buk: 88 cm
Rumpa: 104 cm
Höfter: 104 cm
Lår: 62 cm
Överarm: 28,5 cm

Uppföljning är tänkt att ske om ca. en månad, kring den 27/3. Om jag glömmer, får ni påminna mig.

Bara vara

2011-02-27T21:47:00.000+01:00

Jag och min Bibbi på kalas för Albin och Ina i januari.

Umgänge med vänner, brödbakande, badhusbad, kalops!, Box och Solsidan- helgen har varit god och vilsam.
Imorgon blir det plugg och kanske lite träning på det.
Livet är skönt nu.

Tårtan

2011-02-25T07:08:00.000+01:00

Såhär blev Eniltårtan till Adelinas 2-årskalas. Hon blev mer än nöjd och jag med.

Mamma och lillasyster C ska äras för den fina frihandsmålningen av Emil!

Note to self (and everyone else):

2011-02-23T22:48:00.002+01:00

"Om man vet vilka värden man är beredd att dö för, vet man även vilka värden man är beredd att leva för."

Kan vara bra att påminna sig om när man är mitt inne i ett ekorrhjul av arbete och pusslande eller som bekräftelse av de prioriteringar man gör, om det så är att välja att stå tillbaka ekonomiskt för att få mer tid med familjen eller att gå långa skogspromenader och då välja bort något annat.Vad som är viktigt för mig, behöver inte vara viktigt för dig.

Det var inte igår utan rättare sagt fem år sedan

2011-02-19T00:06:00.000+01:00

Har börjat träna, på i form som alla andra, och det är bra. Jag är bra!

Kört box och det är svettigt. Första gången funderade jag allvarligt (under uppvärmningen) om allt stod rätt till med mitt hjärta- jag var helt slut! Om något så gör det och mina under hösten tillkomna kilon mig motiverad.
Och sedan har vi Olga också-shit vilken inspiration!

Mitt mål är att forma kroppen, bli starkare och få kondis. En viss viktnedgång hoppas jag också på men vad gäller den biten handlar det klart mer om kosten. Och där har jag problem. Äter hur bra som helst på dagarna- men faller dit om kvällarna, utan att egenligen vara särskilt hungrig. Jag måste helt enkelt bryta ovanan med något sött till kvällsteet.
Har en helt annan inställning nuförtiden, "det är aldrig kört", dvs. även om jag "syndat" så är det bara att i övrigt fortsätta med goda, sunda vanor- något som ändå bådar gott. Istället för som tidigare då det var "allt eller inget".

Jag hoppas på resulatat men inser samtidigt att det kräver mer än vad jag satsat hittills.
Men en sak är säker, träna kommer jag att göra och plankor kommer jag definitivt att fortsätta med.

Någon som vill ses? Jag är på, jag lever!

2011-02-16T22:49:00.000+01:00

Jag läser skönlitteratur igen och har bakat mitt första bröd på snart ett halvår.
JAG och (inte endast) Ian lagar mat. Och då inte bara de enklaste och snabbaste varenda gång.
Livet är tillbaka.
Åtminstone för en stund.

Imorgon ska vi plantera frön är det tänkt. Eller kanske i övermorgon.
Förutom de självklara tomaterna blir det nog paprika, chili, gurka, majs (jag gör ett förösk till med dem) och en massa örter.
Resten (squash, morötter, sallad och rädisor) sätts direkt i landet.
Har ni något tips på något annat vi kan prova på nu när vi har växthus och allt?

Dag 10 – Min uppväxt

2011-02-02T20:02:00.000+01:00

De första åren av mitt liv bodde vi i stan. På Villagatan 18, i ett hus som pappa och mamma totalrenoverade. Sofia, min storasyster var åtta är när jag föddes. Det lär ha varit tufft att få en lillasyster med klump-och droppfot, laktosintolerant och med lapp för ena ögat (jag skelade kraftigt, nu endast något). När jag var ett år, tre månader och dagar kom brorsan, Richard. Vi syskon hade under hela uppväxten en mycket nära relation.
Jag följde med Sofia på massor av upptåg redan från tidig ålder. Och jag älskade det. Framförallt föredrog jag att umgås med äldre personer, hos dagmamman i lekparken satt jag ofta och lyssnade på vad dagmammorna skvallrade om. Otroligt nyfiken var jag, hade stenkoll på var allt fanns. Richard och mina kusiner Daniel och Josefine var mina blodsbröder. Vi hängde ofta och hittade på de galnaste upptåg.
När jag var 5 år flyttade vi ut på landet, till ett nybyggt hus. Där ute lektes det. Vi cyklade runt, undersökte skogen och byggde kojor, vi utforskade (och badade olovligt i) bäcken...
I ettan blev jag kompis med Elenor, och hon är en av få jag har kontakt med sedan skoltiden. Vi umgicks mer eller mindre hela skolåren. Förutom henne hade jag några andra kompisar i låg- och mellanstadiet; Josefin, Per och Patrik och sedan brorsans alla kompisar förstås. Vi var en hel del ungar som bodde ute i Nyhyttan/Knallas/Snickarbo och det var härliga år.
När jag var 9 år skildes mina föräldrar. Jag minns inte särskilt mycket från skilsmässan. Vi barn bodde, tillsammans med pappa, kvar i huset. Min storasyster fick ta mycket ansvar, tillsammans med mormor och farmor & farfar som agerade barnvakter när pappa jobbade natt.
På fritiden simmade jag fram till femman, jag var duktig på ryggsim, men nöjde mig inte med något annat än vinst vilket gjorde att jag, efter några andra och tredjeplatser lade ned simmandet.
Jag har alltid haft lätt för skolan och legat längst fram i alla ämnen. Utanför klassrummet kunde jag dock vara väldigt busig och hänga med på upptåg, ofta med killarna. Jag var aldrig med i något av tjejgängen, för att jag inte ville det. Det var enklare med killar.
I åttan började jag måla mig svart kring ögonen och umgås med mer "rebelliska" klasskompisar. Det varade just ett år, sedan var jag tillbaka i mitt hjul igen. Jag gick ut högstadiet med alla MVG utom i träsljöd och teknik...ämnen vilket det nästan var omöjligt att få MVG för tjejer...
Under det första året på gymnasiet hände det massor av saker, så mycket nytt och framförallt den första terminen. Jag fick nya kompisar och vi gick ut och festade nästan varje helg. Till slut blev det nästan destruktivt och för mycket. Vilken tur då att jag träffade Ian, för sedan dess har jag varit hyfsat skötsam...

Det blev långt och översiktligt, men ungefär så var det.

Hur överlever man livet?

2011-01-27T16:32:00.002+01:00

Vi läser om åldrandet just nu. För min del har det startat på de flesta fronter redan.
Inget jag blir deprimerad över.

Tanken på att mista mina farfar, mormor, föräldrar, syskon, min man och mina barn gör mig däremot skräckslagen.
Fast det behöver inte bli så.

Livet har oftast, men inte alltid, sin gilla gång.

Kursen har inte gjort mig rädd för att leva, utan för att överleva.

Vilken tur att det är tenta nästa fredag och all kunskap stuvas om och placeras svåråtkomligt i hjärnan.

Vilken tur att jag snart börjar i terapi. Jag längtar. Vilken ynnest. Bedömningssamtal är den 8:e februari. Hoppas vi klickar.

To more than I can be

2011-01-24T15:29:00.000+01:00

Det här är egentligen Richards låt.
Nu lånar jag den lite.

Ian- vad vore jag utan dig? Te amo.

You raise me up, so I can stand on mountains;

You raise me up, to walk on stormy seas;

I am strong, when I am on your shoulders;

You raise me up... To more than I can be.

- Josh Gorban

Utan dina andetag

2011-01-24T13:19:00.000+01:00

Jag kan inte ens gå

utan din luft i mina lungor

jag kan inte ens stå

när du inte ser på

och genomskinlig grå

blir jag

utan dina andetag
- kent

Optimering och selektering

2011-01-20T22:35:00.000+01:00

Hur gör man för att bara göra det som viktigt.
Hur gör man för att sålla bort det som är oviktigt?
Att sluta ödsla tankekraft, planerande och energi på det som inte ger något.
Måste man komma till en punkt där allt rinner över?
Många gånger anstränger jag mig väl mycket för saker som egentligen inte spelar någon roll. Speciellt för att komma i tid till saker och ting. Att komma försent är något av det hemskaste jag vet. Jag avstår hellre från att komma helt än att komma försent. När jag fick mitt första sommarjobb, genom kommunen, på Returen försov jag mig första morgonen. Alldeles totalt. Katastrof. Vilken ångest jag fick. Vad gjorde jag då? Ringde mig sjuk såklart.

Politken- ska jag fortsätta med den? Jag kan inte påstå att jag ger så mycket som jag skulle vilja, men energi stjäl den ändå. Är det värt det? Får jag något tillbaka, jo, visst får jag det, kunskap och gemenskap. Men det går att få på annat håll också.
Men varför gör jag det? Av pliktkänsla? Jag är en otroligt pliktskyldig person som så långt som möjligt lever upp till mina åtaganden.
Egentligen skulle jag vilja engagera mig i flyktingfrågor, i internationella frågor. För det är det som står mig allra närmast hjärtat. Särskilt mycket av de frågorna blir det inte inom politiken där jag finns.
Inte för att jag inte brinner för landstingsfrågor. De är otroligt viktiga. Att Landstinget är till för alla, icke-vinstdrivande med god kvalitet och låga avgifter. Men Landstinget och politiken i stort är också otroligt byråkratisk och trög. Jag vill se på snabbare resultat. Mitt tålamod har blivit bättre sen jag fått barn, men fortfarande är jag en otålig person. Känna att jag, just jag, faktiskt kan göra skillnad. Den känslan går många gånger förlorad när man sitter på Landstingsfullmäktigemöten.
Nu har jag kommit med i en ny konstellation, Södra Dalarnas Häslo- och sjukvårdsberedning. Ett mindre forum som kommer att ge mig mer och där jag också kan bidre i större utsträckning.
Kanske är det i ett annat forum som jag kan ge mer? Som jag mår bättre i, som jag kan se direkta resultat i? Som jag uppskattas mer i?
Jag får se tiden an. Utvärdera det hela i sommar.
Men samtidigt har jag åtagit mig ett uppdrag som representant för väljarna- plikten framför allt?

Nu ska jag prioritera rätt för dagen och välja sängen.
Nattuggla som jag är sitter jag gärna uppe till ett-två på nätterna.
Ohållbart.

Favoritnalle

2011-01-19T22:40:00.000+01:00

Pino, författad av Eva Pils och Agneta Norelid, är en favorit hos Adelina. Det har precis utkommit flera böcker om nallen och hans vänner. Böckerna passar jättebra efter pekböckerna och innan de längre böckerna.orkas med. Såg också att man på UR:s hemsida kan se flera Pinofilmer!

Dag 9- Min tro

2011-01-19T21:35:00.000+01:00

är självklar men otydlig.
Om jag är mer kristen är något annat vill jag dock inte påstå. Desto mer jag varit i kyrkan och deltagit i dess verksamhet, desto mer har jag insett vilket stort tomrum de fyller upp. Vilket behov det finns av dem. De gör en enorm samhällelig insats. En stor insats för de utsatta.
Jag kan inte säga att jag tror på Gud men jag älskar kyrkor och stämningen som infinner sig där.
Jag delar mycket av den Svenska Kyrkans värderingar. Om att vända andra kinden till, om att ge till de som har mindre.
Jag vill tro på en högre makt, på ett öde...
Och varför inte? Det finns så mycket vi inte vet.
Så mycket som det inte finns forskningssvar på.

Jag vill tro.

Martin gör det igen!

2011-01-19T21:14:00.002+01:00

Inte bara att han ser väldigt bra. En av de snyggaste karlarna förutom min egen då.

Utan han skriver också como un Dios!

Ibland får han till fullträffar som gör att jag tappar hakan.
Han ärlighet, skrivandet utan krussiduller, ofta om saker som vi hellre lindar in än fläker upp.
Och ibland om saker som vi knappt vågar tänka.
Idag gjorde han det igen. Läs om kärleken- om när kämpandet för "kärleken" borde överges.
Träffsäkert och vackert.

Det går aldrig att pussa sitt barn för mycket

2011-01-18T17:02:00.000+01:00

om det handlar om en vanlig förälder- barn relation.

Jag och pappa pussades upp i hög ålder, åtminstone till jag var 22 år, när vi sågs eller sa adjö. Sedan slutade vi. Varför vet jag inte, kanske för att jag själv fick barn då.
Likadant var det med farfar min, som alltid ville ha en puss.
Ingenting konstigt i det. Utan bara en massa kärlek.

Jag pussar massor på mina döttrar och komme fortsätta så länge de vill det.
Men Esmeralda har redan börjat protestera ibland. Och då accepterar jag.

Däremot hoppas jag innerligt att det är övergående!

Mer pussar åt ungarna!

Hopplös trötthet

2011-01-18T16:52:00.000+01:00

Att jag aldrig lär mig.
Gick i säng strax före ett igår.
Idag: kraftig huvudvärk och enorm trötthet.
Föga förvånande.
Inte hjälps det av att sambon sitter uppe framför datorn heller.

Tack Gud för länge sovande barn. Som förresten ALLTID sovit om nätterna.

Fast nu spelar det mindre roll.
När tåget avgår okristligt tidigt.

Gäsp.

Idag fyller Adelina 2 år! Älskade lilla apunge. (En av de bästa saker honm vet är att sitta på min höft och samtidgt lapa i sig mjölk...därav namnet.)
Två år sedan jag satt gränsle över bautabollen och kved av smärtan.
Men vilket underbart resultat vi fick.

När jag kommer hem blir det fika. Kladdkakemuffins och kolakakor och skurna chokladkakor.
På lördag blir det riktigt kalas med tårta och full fart.

Gäsp.

Dag 8- Ett ögonblick

2011-01-12T22:36:00.000+01:00

Det finns så många ögonblick och är svårt att välja ett enda.

Många första gången händelser är det som jag minns sådär extra tydligt. Som när jag såg Ian för första gången, när jag fick hålla Esmeralda och Adelina i famnen första gången...

Och en del sista gånger också. Beskedet om Morfars död en gråmulen höstdag -97, studentdagen, beskedet om att Farmor lämnat oss och hur jag i spöregn sprang hem till Farfar för att omfamna honom.

Början och slut. Men allt däremellan då? Jo, visst finns ögonblicken också då även om de lätt flyter ihop...till vardag.

Leenden minns jag tydligt. Det bästa som finns är att återkalla ett leende på någon man älskar. Genast sprider sig en varm känsla genom kroppen.

Ett ögonblick är egentligen ingenting. Nog för att de kan förändra allt. Men i det stora är det ändå helheten som är det som spelar roll. Att vara lycklig och tacksam för livet i det stora och inte bara då och då.

Statan Jävlar

2011-01-11T14:12:00.000+01:00

Sämsta tänkbara start på vårterminen.

Den avgång jag oftast tar hem från Uppsala som är framme 17.19 i Krylbo är inställd fram till sista januari. Eventuellt längre...
De har tydligen inte vagnar nog pga att de måste kontrollera hjulen och då väljer de att ställa in den avgång då flest reser, då pendlarna reser.
Det var inte ett särskilt lyckat drag för SJ om de är ute efter kundnöjdhet.
Nu får nämligen kunden, inte bara jag, komma hem en timme senare varje dag. Det blir många timmars förseningar fram till den 31:a.

Igår lades ett signalfel och ett lokfel på det. Kom hem 19.20 istället.
Kul Hjul.

- Hur mår du?

2011-01-08T00:29:00.000+01:00

- Jorå, jag mår bra.
Som mest får man höra att det varit lite mycket med barnen eller på jobbet eller liknande.

Men hur mår du inuti?

Hur flyger tankarna och hur känns det i kroppen?
Det är inte någonting vi delar med oss av i första taget.
Att tankarna bränner och smärtar, att bröstet drar ihop sig att hjärtat galopperar.
Att tårarna rinner i ensamheten. Du skriker och önskar att allt var annorlunda.
Att allt kan kännas hopplöst utan utväg. Som om att det aldrig kommer bli bättre.

Ibland finns det en verklig orsak, en förlust av någon nära, en raserat förhållande...andra gånger är det inget särskilt.
Kanske lite extra stressande omständigheter bara...lite mycket med barnen eller på jobbet...

Depression och ångest är vanliga åkommor. Speciellt under tonåren
Många av oss har varit där någon gång och många av oss kommer att hämna där.

Depression har jag varit förskonad ifrån men jag har tidigare här och här berättat om min ångest- ett vanligt fenomen hos högpresterande, självkritiska personer.
Det började när jag var kring elva år och har tagit sig flera former sedan dess. Men just i 11-13 års åldern var det värst.
Just som jag tror att den är ett minne blott kan den dyka upp igen. Om än endast tillfälligt, för någon dag eller vecka...
Men likväl förlamande för det.

Psykisk ohälsa är inte konstigare än någon annan ohälsa.
Depression och ångest är inte konstigare än bihåleinflammation eller en långdragen hosta.
När det börjar påverka ens liv och man inte kan fungera normalt i vardagen är det dags att söka hjälp.

Pyssla med barnen- men vad ska vi göra?

2011-01-07T23:56:00.000+01:00

Inspirationen finner ni utan tvekan hos Förskolläraren och Lilla A!

Ni kan hitta på ett nytt pyssel för varje dag om ni vill.

Vi tänkte börja med något i veckan...månaden.

Jag vill mer än vi hinner.

Här har Lilla A gjort äppeltryck på presentpapper.

Vem skulle inte bli glad för ett sånt personligt inslagningspapper?

Just nu är jag så stressad jag kan bli. Tenta på torsdag och det känns som att jag inte kan någonting och som att det jag hittills pluggat varit felval. Som att jag borde ha prioriterat annorlunda...och som att jag borde ha låtit bli att nöjsesurfa på pyssel och tårtor...

Egna tårtmotiv

2011-01-07T23:42:00.000+01:00

När Esmeralda fyllde tre gjorde jag en Barabapapa tårta. Som faktiskt blev mycket bättre än jag förväntat mig. Eftersom Adelinas stora favorit är Emil, vill hon så klart ha en tårta med Emil på. Det gör det hela lite klurigare. Har kikat runt lite på olika tårtsidor och man ska tydligen kunna måla på tårtor...får se om jag känner mig modig nog att våga mig på det.

24 månader av glädje

2011-01-05T21:38:00.002+01:00

Om snart tolv dagar är det två år sedan Adelina kom till oss. Vilken glädje hon fört med sig, och fart och fläkt och tacksamhet. Vår lilla älskade Bibbi- som vi och också hon själv kallar sig.

På de större bilderna ser ni henne som nyfödd, ett år och snart två år.

Mums!

2011-01-05T21:33:00.001+01:00

Snart är det en liten som blir två år. Vi har börjat baka. Flörst ut var Falsk Toscakaka en snabbakad mäktig, lite kladdig kaka och dessutom omöjlig att misslyckas med:

Ingredienser:
4 ägg
6 dl socker
3 dl mjöl
2 tsk bakpulver
8 msk kakao
2 tsk vaniljsocker
2 krm salt
175 g smält smör

Toscasmet:
75 g smör
2 dl socker
1,5 dl grädde
1 dl sirap
1 påse kokos

Vispa ägg och socker pösigt. Blanda ihop med resten av ingredienserna. Häll smeten på bakplåtspapper i en långpanna och grädde ca. 12-15 min på 200 grader. Koka under tiden ihop toscasmeten under omrörning. Ta ut kakan ur ugnen, låt den svalna något inna du brer över toscasmeten. Grädda ytterligare 10 min. tills toscatäcket fått lite färg.

Någon bild blir det inte. Vår halvårsgamla kamera har lägligt nog gått sönder.

På det tionde

2011-01-04T16:25:00.000+01:00

På nyårsafton var det nio år sedan det blev vi. Det var lika kallt då som nu.

Vi skålade, men inte så mycket för oss som för det nya året. årsdagar var det länge

sedan vi slutade fira. Men kanske blir det något nästa gång?

Kortet är taget vid Ians kusin Liz examen, för 4½ år sedan, om jag inte minns fel.

Under dessa år har vi, förutom lagt på oss en del kilo också hunnit bli vuxna...

Så känns det åtminstone. Förhållandet har också blivit vuxet och förgyllt med två

underbara ungar.

Vad kommer kommande nio år att bjuda på?

Då blir jag 35 år och Ian 37, nästan 40...!

Det känns så avlägset, men tiden rusar fortare än nånsin sedan vi fått barn.

Jag är så glad över Ian. När jag nu, som egentligen ska ´plugga, är han hemma med våra barn.

Det har gett vårt förhållande mycket, han har blivit MYCKET bättre med hushållssysslorna.

Numer är han minst lika flitig som jag i hemmet. Och det gör mycket.

Min indian, jag älskar dig. /Din finska bondflicka

(inte för att han läser det, men ändå...)

Dag 7- Min bästa vän

2010-12-31T01:19:00.000+01:00

Jag har under hela min uppväxt haft få vänner. Självvalt. Och fortfarande är det så. Jag har aldrig varit del i något större kompisgäng, annt utan mycket korta perioder, helt sonika för att det inte passar mig. Jag håller hårt på min integritet och kan inte lägga på ett trevligt ansikte bara för att. Skulle jag försöka med det avslöjas jag ändå omedelbart, min ovilja lyser helt enkelt igenom och jag har alltid, men kanske framför allt som yngre, tilltalats mer av djupa samtal än av ytliga (nuförtiden går hjärnan på högvarv ändå).

Nära vänner har jag haft, men egentligen ingen riktigt, riktigt nära vän som jag delat allt med. Jag har helt enkelt inte släppt någon så nära. Så länge jag kan minnas har jag lagt så gott som hela världens ansvar på mina axlar och skämts och oroats för mina familj. Jag har alltid velat vara normal, om möjligt sticka ut i övre kant, men aldrig någonsin vara "sämre" på något sätt. Detta har också medfört att jag hållt distans och inte släppt någon nära de brister och sår jag haft. Jag har alltid hållit skenet uppe och detta även gentemot min familj. Jag har varit tyst som en mur för det mesta några gånger lyckades min syster med dra en del saker ur mig. Inte så att jag hållt allt om mig hemligt, men särskilt det som varit relaterat till mig själv och min egen prestation/beteenden höll jag för mig själv. Det har aldrig varit så att kärleken från min familj varit avhängig prestation utan dessa prestationskrav är något jag så länge kan minnas har ställt på mig själv. Med tiden har det blivit bättre och framför allt sedan jag fått barn. Så himla viktig är jag inte längre...

Min bror, min syster och till viss del kompisar och då kanske framförallt Rickard S under högstadietiden, delade jag mycket av mitt innersta med. Men riktigt nära är det först under sena tonår, men särskilt de senaste åren, som jag släppt någon. Ian står mig utan tvekan närmast. Det finns nog ingenting som jag anser vara dåliga beteenden och saker som jag inte är särskilt stolt över som han inte vet om mig. Det dumma var väl att det nästan var det första jag delade med mig av mig själv till honom med, inte särskilt klokt, såhär i efterhand.

Min bror och jag skiljer det bara ett år emellan. Vi vet så mycket om varandra eftersom vi till stor del delade kompisar fram till 13 årsåldern. Nu träffas vi max en gång i månaden och uppdaterar varandra lite snabbt men det blir inte samma sak. Mamma, pappa, syster och Elin- de finns där om det skulle behövas, det vet jag och är vädligt tacksam över.

Men min bästa vän, det är nog faktiskt jag själv.

Däremot önskar jag och är numer också öppen för att blotta min svagheter och bekymmer för fler människor. Jag saknar min syster, bror och Elin mycket. Jag vet att de bara är ett telefonsamtal iväg...jag vet...jag älskar er!

Världens bästa Elin som jag önskar jag bodde närmre (nära)

2010-12-31T00:41:00.000+01:00

Den bästa klappen jag fick var polkakäppen som käraste Elin gjort. Ungarna har redan plundrat sina och då rök visst pappas också. Men jag spar min till den riktiga julgransplundringen. Fast jag måste erkänna att jag tjyvslickat lite på den och vilken smak sen- går inte ens att jämföra med Grännas polkagrisar.

Inte nog med det, ungarna fick gosiga sockor med vrikade rosor och varsitt "Madicken-förkläde" som de bär på bilden ovanför. Duktiga och generösa Elin!

Julafton 2010

2010-12-30T23:48:00.000+01:00

Såhär såg det ut hos oss på julaftonsmorgon.

Det blev en underbar dag, en dag i rasande tempo, med mycket god mat, nära och kära och massvis av paket.

Tusen tack för alla paket!

Esmeralda fick nog inte någon särskild favorit, Adelina däremot fick genast Emil-dräkten som sin käraste ägodel.

Från ytligheter till kärnfullheter

2010-12-30T22:27:00.001+01:00

I förrgår var vi Åsbobacken sen eftermiddag, med tre av mina syskon, kusin, svägerskas lillasyster och så ungarna så klart. De håller inte särskilt länge i kylan (måste vara efter pappa) men några åk blev det och så korv och choklad förstås. Så härligt att ha kunnat tillbringa hela dagar med barnen. Det händer hela tiden så mycket, speciellt med Adelina som blivit stora tjejen. Känner mig utvilad, men ändå inte riktigt redo att ta itu med pendlandet igen.

Tentaångest- så mycket som ska bankas in på så kort tid och så en prästvigning som ska hinnas med innan dess. Mor min blir präst nästa söndag. Kommer jag bli så stressad att jag blir en pest för en familj eller kan jag disciplinera mig?

Bröllopstankar- blir jag någonsin gift? Jag har en underbar sambo, så olik mig på många vis, men den varmaste och tryggaste famn att vara i- när säger han ja? Att ett bröllop förändrar något tror jag inte, utan det är bara en barnslig romantisk dröm...

Barnfunderingar- syskon eller inte? Vågar vi? Min önskan är tre barn. Men tänk om något går snett, tänk om det blir två, klarar vi det? Orkar vi med att skjuta två inkomster än mer på framtiden?

Döden susar förbi och unga människor mister livet. Jag är så enormt tacksam över det jag nu har samtidgt som jag är oerhört rädd för att mista någon. Farfar och mormor blir äldre. Hur skulle jag klara mig utan deras klokskap och kärlek?

Huset- över jul har vi varit nästan 20 personer i vårt vardagsrum som gissningsvis är på drygt 20 kvm vid flera tillfällen. En aning trångt och kanske på grund av det suktar jag nu efter ett hus med matsal, bibliotek, stort lantkök osv. Men som det ser ut nu får det vänta till min examen är inom räckhåll. 3,5 år to go.

Jag är redo att möta 2011 och hoppas på mycket kärlek för egen del och för er läsare! Gott nytt år!

Dag 6- Min dag, som startade med min fot

2010-12-18T00:23:00.000+01:00

...är just till ända. Mitt första jullov som psykologstudent blir det.

Jag vaknade strax efter sex av värk i foten, foten, inte en fot som alla andra utan en tillrättalagd och till viss del konstruerad fot. När jag föddes ska min pappa närapå svimmat sägs det, när hans såg foten som då inte alls såg ut som en fot... Vad den såg ut som vet jag dock inte, för något foto finns det inte. Åkomman kallas för klump-spets- och droppfot, vilket då egentligen är tre separata diagnoser. I dag märker inte distriktsläkare att det är någonting annorlunda med foten, men det gör jag. Under skolåren var jaga lltid med på gymnastiken, även om jag hade ont, envis, tjurskallig och till viss del också introvert som jag är och än mer var skulle det aldrig fallit mig in att inte vara med. Jag gick ut med MVG i gymnastik under alla mina terminer i högstadiet och även på gymnasiet, något jag är väldigt stolt över, men något som också kostat mig mycket smärta. Idag springer jag inte frivilligt på grund av den smärta det orsakar. När jag springer är det som att ett "sår" rivs upp och jag gå gå med smärta i dagar - veckor och många gånger haltar jag därav också. I skolan var jag med och sprang skoljogg och i spåret som alla andra utan minsta ljud. Jag har aldrig skämts över min fot utan istället den som ett hinder på vägen som jag ska besegra och aldrig låta hindra mig och det har gett mig en stark tilltro till min fysiska förmåga och till att smärta endast är ett symptom och ingenting att frukta (kanske är det därför jag valt att föda utan någon som helst smärtlindring?). Givetvis har det också överlag gett mig en tro på mig själv.

Jag inser att det skulle ha kunnat ha varit annorlunda, att jag skulle ha kunnat lyssnat på smärtan och givit efter, att mina föräldrar skulle ha kunnat uppmanat mig att vara mer försiktig, men istället har de tålmodigt masserat min onda fot. Och det är jag vädligt glad över. Att jag någon dag kommer att få en smärta obärbar är jag medveten om, men det tar jag sen, tänker jag... För som min läkare sa, jag bör egentligen belasta min fot minsta möjligt, alltså egentligen gå minsta möjliga...

Back on track...efter att jag vaknat av min onda fot tog jag, för ovanlighetens skulle bilen hem till mormor. Först gick jag ut med Lady, hennes hund, för att sedan serveras gröt. Efter att haft huvudet i boken hela förmiddagen kom två av mina småsyskon och min mamma upp till mormor och vi fikade. Sedan for jag hem igen och möttes av de vackraste leendena i världen. Vi satte igång att rensa och göra fint bland deras kläder och sedan även bland mina, så nu står det tre kassar med kläder i hallen som ska skänkas bort. Till fredagsmys blev det pizza, popcorn och SVT Play (barnkanalen). Har pratat i telefon med syster Sofia, farfar, mamma och pappa och sedan har jag slipat, spacklat och målat lite möbler och här jag nu...dagen till ändå, men icke bestyren. Nu ska jag göra Wienernougat!

Nyper mig i armen och svävar ovan molnen

2010-12-15T21:35:00.000+01:00

Efter att snart kunna lägga den första terminen som student på psykologrpgrogrammet bakom mig känns det en aning pirrigt. Jag förstår fortfarande inte riktigt att jag, ja, jag kommer att bli psykolog. Min dröm, min dröm som jag faktiskt ibland tvivlade på skulle besannas. Nog för att vissa kurser känns mindre relevanta och långt ifrån yrkesutövandet men just nu läser vi en riktigt spännande om utvecklingspatologi.

Även om det var första terminen som antagen till programmet har jag nu läst den tredje terminen psykolog, vilket betyder att jag har sju terminer kvar. Nästa vårtermin blir det praktik, något som känns otroligt spännande och som jag har höga förväntningar på. Vart jag kommer att göra den är nog mycket upp till mig själv eftersom jag inte vill göra den i Uppsala utan gärna i trakterna kring hemmet.

Åhhhhhhhh- jag är inne och allt har gått så fint och jag har en jättebra klass som tagit emot mig på bästa sätt, en klass utan minsta tillstymmelse till konkurrens, utan bara vänliga och snälla kamrater som gjort att jag känt mig som en i gänget redan under den andra månaden.

För ganska precis ett år sedan fick jag antagningsbeskedet, men det känns som för en evighet sedan. Jag tror att det var sommaren 2004 som jag formulerade min dröm för första gången, sex år sedan, galet.

Vad gör jag om sex år från nu?

Bor jag kvar i Avesta, har jag fler barn? Jag kan faktiskt inte ge något bra svar, jag vet inte, kanske, kanske inte. Avesta är bra på många sätt och kanske framförallt för att många nära och kära finns här. En längtan efter fler barn finns där och gror, men samtidigt vet jag inte om jag vågar utmana ödet igen. Vi har två friska, underbara barn- och fler sådana känns som att begära för mycket av livets lotteri. Speciellt som vi läser utvecklingspatologi dyker alla tankar på vad som kan gå fel upp.

Förhoppningsvis är vi gifta, jag och Ian. Vart jag jobbar har jag ingen aning om, men som jag känner nu kan det bli lite varsomhelst även om barn- och ungdomar känns allt mer lockande. Jag har nog helt slopat tanken på att jobba med organisationsutveckling, som det känns nu i alla fall.

Vad gör du om sex år?

Dag 5 - Vad är kärlek? (och en uppmaning!)

2010-12-15T21:04:00.000+01:00

Något svar på livets gåtor har jag inte. Däremot kan jag berätta vad kärlek är för mig. Kärlek är för mig en tilldragelse, en attraktion (och då inte nödävndigtvis sexuell) och en upplevd ömhet för en person/objekt. De små gesterna, den där klappen på axeln, den där kramen som är sådär väldbehövlig eller de där orden som frågar hur det egentligen är- omtänksamheten- för mig är det kanske den vackraste av kärlekar. Den som ger utan att kräva tillbaka. Och just därför är det också de människorna jag ömmar mest för, som min lust att ge till är som störst. Som mest generös är jag mot de generösa. Kanske vore det vara tvärtom, att jag ömmar för de som inte har upptäckt kärlekens vackra melodi?
Som känslomänniska lever jag för kärleken. Utan kärlek vore mitt liv ingenting. Högst på min önskelista står ömsesidig kärlek och jag försöker så långt det går också leva efter det. Jag är långt ifrån någon Moder Theresa men mitt hjärta har alltid bultat för de utsatta, de utsatta som många gånger är de som har minst men ger mest. Även i min lilla familj prioriteras kärleken framför utlandsresor. Någon illusion om att de är på de där resorna på fjärran stränder som kärleken är som viktigast har jag inte.
Med risk för att både glida ifrån ämnet och att bli alltför provocerande tycker jag att fler föräldrar, som faktiskt prioriterar sin familj högst, borde tänka ett steg till. Vad är kärlek för er? Sitter den i den nya bilen, i huset, i barnens kläder, i karriären, i heminrideningsprylarna, i Thailandsresorna? Nu har jag ingenting emot utlandsresor, inte alls, inte mot kläder eller hus för den delen heller. Däremot är jag kritisk till de som inte säger sig kunna gå ned i tid eller jobba mindre och då hänvisar till ekonomin. Som jag sagt tidigare, ja, det finns sådana fall, men många gånger är skitsnacket lika stort som SJ:s lovord. Kärleken kan inte plockas fram på all-inclusive hotellen om den inte finns där sedan tidigare, nu menar jag inte att de som jobbar mycket inte älskar sina barn/partners, men däremot prioriterar man inte dem främst och underättar inte heller för anknytningen som är så otroligt viktig för barnens fortsatta utveckling.
Nu ska jag sluta att trassla in mig och vara rak på sak.
Var hemma så länge ni kan med era barn, vänd på varje krona, spar in på julklappar och lev som om ni vore studenter- ni kommer aldrig ångra er och ni kommer att få det finaste man kan, tid med era barn och ni kan ge det finaste man kan, trygghet till sitt barn.

Häromveckan beslutade Ian att han ska vara hemma till och med maj, därefter tar jag över och barnen får börja förskola i höst, då 2½ och 4 år gamla. Lyllos Ian och ungarna säger jag bara! Att vi inte tänkte på det tidigare, nej, även vi föll i den vanliga fällan, att det räckte bra med att Ian skulle vara hemma i sju månader, "för oj vad mycket det är för en pappa och oj vad ska chefen säga om det", utan att närmare reflektera över det. Vilken tur att barnomsorgen i kommunen krånglade så att vi kunde ta vårt förnuft till fånga. Självklart att han ska vara hemma med sina barn när han kan!

Dag 3- Mina föräldrar

2010-12-10T20:33:00.000+01:00

De har alltid funnits där för mig och alltid trott på mig även om de säkert ibland har varit oroliga för mig är det ingenting jag märkt av. Vad jag är har tagit mig för har de stöttat mig och aldrig har de försökt påverka mina val. Jag har alltid vetat att jag kunnat vända mig till dem, även om jag kanske inte har gjort det särskilt ofta. De har varit och är de bästa föräldrarna för mig.
Precis vad de har gett mig, en tro på kärleken (trots att de skiljde sig), en tro på mig själv och på mina drömmar, att jag klarar precis vad jag vill och en stor trygghet- det är vad jag vill ge mina barn.

2010-12-08T23:33:00.001+01:00

Nu ska jag gå och lägga mig med en SVT dokumentär. Efter flera år då jag envist vägrat trådlöst, eftersom det kanske, i alla fall lite grand, innebär strålning, har jag kapitulerat- och det har gett mig helt nya möjligheter. Som att ligga i sängen och se på SVT play.

Nu ska jag se Familia. Den ska handla om en peruansk kvinna som lämnar sin familj för att arbeta i USA(?). Något som är mycket vanligt i Peru och andra Latinamerikanska länder. Men väldigt främmande för oss trygga väldfärdsmedborgare.

Dag 3- Det här åt jag idag

2010-12-08T23:23:00.000+01:00

Kanske det ointressantaste temat. Äter gör jag för att jag är hungrig eller sugen, som alla andra. Det är inte mer än så.
Efter dagens föreläsning om ätströningar kommer jag aldrig mer förbjuda mig själv att äta någonting, restriktioner leder till sug och misslyckande och så är man inne i en ond spiral.
Så hör på: Godisförbud- BIG NO NO!

06.00: En macka med smör. Jag äter i mörker och tysnad för att inte väcka resten av huset sex på morgonen. Därför blir det inte någon särskilt glamourös frukost.
09.00: En fralla med ost och salami + en drickyoghurt (ville egentligen ha choklad men hade inga mynt till automaten i skolan).
11.00: En apelsin
12.00: Pasta med skinksås
14.00: Ett äpple i puasen på föreläsningen om Ätstörningar av Ata Gardheri- hur bra som helst!
17:15: En banan. Jag var utsvulten men hann ingenting annat innan det bar iväg på träning för ungarna
17:50: En chokladboll och ett glas saft som avslutning på barnens "handboll"
18.30: En kopp varm choklad och fyra limpmackor

Det är vad jag ätit hittills. Inte en särskilt representativ dag. Har ätit mer frukt än vad jag brukar och mindre mat. Men eftersom jag är en kvällsmänniska är det inte slut ännu. Det blev ingen middag idag och det har satt sina spår.
Nu ska jag gå och rota runt i skåpen efter något smarrigt!

Tantvarning eller tar jag igen vad jag missade som tolvåring?

2010-12-07T22:29:00.000+01:00

Jag som aldrig ens gillade Backstreetboys, som var det pojkband som gällde när jag var 12 år, älskar nu The Flood med Take That.

"Standing on the edge of forever
at the start of whatever
shouting love at the World."

Dag 2- Min första kärlek (och alla de andra med)

2010-12-07T19:44:00.001+01:00

Jag har gått och funderat ett tag på vem som var min första kärlek. Det beror förstås på hur man definierar kärlek. Förtjust har jag varit fler gånger än vad jag kan räkna. Och det började tidigt, redan i trean tror jag och sedan snurrade det på ända fram till dess att jag träffade Ian. Ibland kan jag faktiskt tänka att det är konstigt att jag inte längre blir förtjust i lärare eller i andra jag möter, fast när jag tänker efter så står det klart. Jag har gjort mitt val. Jag har valt Ian och därmed stängt dörrarna. Jag spanar inte längre och då blir jag inte heller förtjust i någon annan.

I trean, tror jag att det var, var det många tjejer i klassen som frågade chans- med hjälp av lappar. Jag gjorde också det, men var fakitkst aldrig kär i någon i klassen. Det var mest för att.

Patric, däremot var jag kär i. Och känslorna varade länge. Om det råder inga tvivel. Patric, som flyttade till Avesta från Stockholm och blev granne med oss (han bodde några km ifrån, men på landet så kallas det granne ändå). Han började i min ett år yngre lillebrors klass. Jag har för mig att det var första gången som han kom hem till oss, han och lillebror Richard skulle "leka", som kärleken drabbade mig. Ett minne säger mig att jag och Patric satt tätt bredvid varandra på Richards våningssäng, möjligtvis höll vi varandras händer, när min pappa kom in och ropade att det var mat- och som jag kände mig påkommen då. Efter det följde kärlek varvat med en massa bråk mellan oss, ända till dess att jag började sjuan. Men något regelrätt par blev vi aldrig.

Sedan sjuan skulle jag vilja säga att jag varit kär två gånger. Nu kommer de som känner mig att fundera hur jag räknar. För nej, jag räknar inte alla de som jag då trodde att jag var kär i. Såhär i efterhand så kan jag konstatera att jag vid flertalet gånger blandat ihop kärlek med beundran och bekräftelsebehov. Jag har även några gånger varit tillsammans med personer bara för att och då har också 'förhållandena' varit därefter.

Franklin, som jag träffade på Dominikanska Republiken 2000 blev jag våldsamt förälskad i utan några tankar på hur det hela skulle kunna fortsätta. Men jag blev nog inte endast kär i honom, för jag räknar nog ändå att jag var kär då,utan också i hela den Dominikanska kulturen (åtminstone den jag träffade på, på hotellomårdet.). Vi åkte dit året därpå också och det var självklart att jag skulle vara med Franklin. Avresan minns jag som en enda störtflod av sorg och tårar. För mig gick världen under då. Vi hörde av på telefon en eller två gånger efter att jag kommit hem. Men ganska snart försvann han ändå ur mina tankar. Så, kanske var det inte kärlek ändå, utan bara den våldsammaste förälskelsen som endast drabbar naiva 16-åringar? Jag tror det.

Det dröjde inte mer än ett halvår innan kärleken drabbade mig igen och denna gång min livs kärlek. Jag träffade Ian i november 2001 och redan med det första ögonkastet visste jag att honom vill jag ha. Förälskelsen denna gång var än större och den drabbade mig märkbart fysiskt. Sedan dess har den givetvis lagt sig och övergått till kärlek, en kärlek så oerhört stark. Det pirrar inte särskiltofta i magen, men då och då gör det det och jag försöker fånga upp dessa tillfällen. Efter ganska precis nio år är vi fortfarande ett par och jag kan inte se mig med någon annan än Ian. För mig är kärleken evig. Den är det för att jag har bestämt mig för att den ska vara det. Givetvis finns det sådant som kan rasera förhållandet, svek som aldrig går att besegra, men mycket kan man klara om det finns en stark kärlek som grund.
Vi borde vårda varandra bättre, för att ta allt för givet är riskfyllt. Senast vi gjorde något på tu man hand, bara jag och Ian, var för två år sedan då vi gick på restaurang i några timmar. Dessförinnan var det innan Esmeralda föddes för 3½ år sedan. För visst finns risken att kärleken tappas bort och då blir det hela knepigare. Men för mig är det ett beslut, ett beslut att välja Ian som min eviga kärlek. Kanske är det så enkelt för mig eftersom allt känns himla rätt med Ian, för att alla bitar ligger på plats.

Ska ta och klura ut en riktigt bra julklapp till min kärlek- en som innefattar bara han och jag.

Dag 1- Om mig

2010-12-01T13:32:00.000+01:00

Först lite hårda fakta, jag är 25 år, högerhänt, socialdemokrat, mor till två barn, sambo med Ian och pendlande mellan Avesta och Uppsala där jag läser tredje terminen på Psykologprogrammet.

Att beskriva sig själv med ord är vädligt svårt tycker jag, men jag ger det ett försök, ni som känner mig får jag gärna rätta mig om jag har fel eller lägga till.

Jag är målmedveten, envis, tjurskallig (men inte långtjurig), sätter familjen högst och främst och inte då endast min "lilla" familj, lätt(be)rörd, ambitiös, använder oftare känslorna är förnuftet, (enligt egen utsago) alltför normstyrd, visar mina känslor (i sammanhang där jag känner människorna) såväl postiva som negativa, kan verka stramare än vad jag är eftersom jag ibland bjuder till för lite (skulle önska att jag var mer öppen vid kontakt med okända personer) men är å andra sidan "äkta" i avseendet att jag inte är trevlig (däremot visar jag respekt) mot de jag inte gillar.

Något mer?

02.40

2010-11-30T02:48:00.000+01:00

Najs va?
Bättre sent än aldrig.

Måste säga att samarbetet gick över förväntan, speciellt som det var första gången vi tapetserade på egen hand.
Nu börjar det likna något- efter snart fyra månader!

Mer om mig

2010-11-29T19:37:00.000+01:00

Jag hakar på Elin, gör det ni med om ni vill. Man ska blogga utifrån givna ämnen som ges av listan nedanför.
Möjligtvis kör jag igång redan ikväll. Det beror på hur den eviga renoveringen löper på här hemma.

Dag 01 – Om mig

Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Min uppväxt
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – Något modigt jag gjort
Dag 13 – 10 saker du inte visste om mig
Dag 14 – Dåliga vanor och laster
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Barndomsminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Mina förebilder
Dag 21 – Ett ögonblick jag aldrig glömmer
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner, min framtid
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Det vackraste jag vet

2010-11-28T01:11:00.000+01:00

Min älskade barn. Så kloka, så snälla, så glada, så omtänksamma. Min Bibbi och min Golli.

Att kärleken skulle vara så fysiskt påtaglig hade jag inte en aning om innan jag fick barn.

Bröstet värker likt vid förälskelse. Jag känner mig yr och otroligt lycklig.

God Natt!

Inte för att fresta er

2010-11-27T23:47:00.002+01:00

Till vickning blir det julknäcke med julskinka.

Inget annat än ett ärende

2010-11-23T18:52:00.001+01:00

Sarah, som är förståndshandikappad, men myndig ska skickas tillbaka till Tyskland. Utan sin mamma som tagit hand om henne hela livet. Lillasyster, som är omyndig, får stanna.

Jag blir förbannad.
Ledsen.
Tillplattad.
Jag skäms.
Mänskligheten, finns det inte någon plats för den i effektivitetens Sverige?

Med sänkt blick

2010-11-22T09:31:00.000+01:00

Vad var glömd mat i micron mot ett glömt 2-årskalas!
KATASTROF.
Jag glömde det, helt totalt, fram till morgonen efter.
Jag är orolig för mig själv, sådana hära viktiga saker, glömmer jag ALDRIG.
Nu blev det firande av igår istället för i lördags.
Det gick bra det med, men inte utan världens dåligaste samvete.

14 år igen

2010-11-22T08:51:00.000+01:00

Behöver jag någon gång i min framtida yrkesroll återuppväcka mina 14-åriga känslor, ska jag lyssna på The Bad Touch. Hörde den på radio igår och fann mig genast mig själv iklädd tajt, aningens kort topp, kort hårt sprejat tagghår och mycket kajal hemma hos syster i Örebro i Muttern(?) 1999.

Den snabba återförflyttningen måste nog beror på att den inte är en sönderspelad låt, det känns som att det minst var tio år sedan jag hörde den sist.

Lika bra nu som då är den i alla fall. Musiken och rytmen bättre än texten.

Fredagkväll imorgon och jag hoppas få sova, jag skiter i Idol och godis, bara jag får sova

2010-11-18T21:47:00.000+01:00

Skulle just värma avsvalnat te när jag upptäcker en tallrik med mat i micron. Min mat mat som jag glömt att äta. Inte likt mig.

Om allt gick ihop för en vecka sedan, så är fallet det motsatta nu. Mer än någonsin i skolan med parallela skrivuppgifter, som visserligen är intressanta, men som också tar tid, liksom de obligatoriska föreläsningar, också de intressanta, men att komma hem 19 på kvällen när jag klev upp sex i morse, tredje morgonen i rad, samtidigt som jag sitter upp till tolv så går det inte ihop.

Inte konstigt att jag har sprängade huvudvärk. Ackumulerad trötthet heter det.

Nu ska jag ta en ipren och skriva vidare på PM:et.

Dagen då jag hoppades att tågförseningen skulle dra ut än mer på tiden

2010-11-17T20:44:00.000+01:00

Över en timme var tåget försenat idag, för större förseningen sedan terminstart för min del, men tänka sig, det gjorde ingetning. Jag satt där och nästan hoppades att förseningen skulle dra ut lite mer på tiden.

Istället för att plugga hemma, pluggade jag, sjukt effektivit, på tåget. Skrev om Latinamerikanska flickors överrespresentation vad gäller självmord. Sjukt intressant (en liten ordvits där).

Gick och köpte en kyld (den m å s t e vara kyld) delicatoboll och njöt av stillheten och förundrades över alla andras suckar och frustande samtal hem, samtidgt som jag kom på att jag också brukar vara så, men inte just idag. Beundrade det vackra landskapet.

En bra dag helt enkelt. Som dessutom innehöll pepparkaksbak och "handbollsträning" för mina små stenar. Nu sover de rara söta vildarna, jag har fruktansvärt ont i halsen och tänker dricka chai och hoppas på det bästa.